Vi som gillar Maria

måndag 13 juli 2015

I morgon ska jag vakna och må hur bra som helst!!

I morse vaknade jag med flimmer. 
Jag brukar inte fundera så mycket på varför jag får flimmer. 
Andra brukar göra det så bra åt mig.
Du tränar för mycket.
Du jobbar för mycket.
Du måste ta det lite lugnt ibland.
Undrar vad de ska säga nu då? 
Jag har inte tränat på nästan en vecka. 
Jag har inte jobbat på nästan en vecka.
Jag har inte gjort annat än tagit det lugnt en hel vecka.
Och ända fick jag flimmer
I morgon ska jag gå på en riktigt lång promenad.
Ikväll blev det bara en liten för att häva flimret som hållit i precis hela dagen.
Det funkade
Precis som alltid.





torsdag 2 juli 2015

Har man bestämt så har man!!

För ett tag sen bytte jag arbetstid på torsdagar. Min nya arbetstid innebär att jag kan åka med min man till jobbet på morgonen för att sen ta mig hem på valfritt sätt. Hittills har jag hållit mig till att gå, ibland själv och ibland med Lotta som sällskap. Men i dag hade jag bestämt mig för att prova på att springa hela vägen hem utan att stanna. Det är ett av mina mål att klara av det i år och nu tyckte jag att det var hög tid att försöka.


Så där peppad var jag inne i vårt svala omklädningsrum på jobbet precis innan jag gav mig ut i den tryckande hettan som såklart skulle komma just i dag. Men jag hade ordentligt med vatten med mig och varje gång jag drack en klunk lyfte jag på kepsen och hällde lite över huvudet oxå!
Vid några tillfällen funderade jag på att stanna men mitt tjocka pannben manade på mig att fortsätta. Att två vana löpare på jobbet inte hade några som helst tvivel på att jag skulle klara det gjorde sitt till.

Och visst klarade jag det!!
En bit hemifrån såg jag att dottern och hennes kompis var ute på verandan. Jag skrek åt dem att täcka av poolen och så sprang jag rakt ner i den!! Jag hade inte blivit ett enda dugg förvånad om vattnet hade fräst till när jag kom i - så varm kände jag mig!!


Så kommande torsdagar återstår ju bara att finputsa på tiden!!

söndag 28 juni 2015

Tredje gången gillt?!?

För tillfället går det riktigt bra med min löpträning men den kan ju såklart alltid bli bättre!
Därför har jag idag ännu en gång provat på att springa intervaller. Jag har provat några gånger innan men alltid fått flimmer som ett brev på posten. Min hjärtläkare har hela tiden menat att jag borde klara av att träna intervaller men att jag eventuellt gått ut för hårt. Fast det låter ju inte alls som något jag skulle göra!! Eller hur var det nu igen?!?
I alla fall hittade jag ett tips på Instagram som jag bara var tvungen att prova idag.
På pappret (eller rättare sagt i telefonen) lät det oerhört jobbigt så redan innan jag gav mig ut bestämde jag mig för att bara göra det 20 gånger.


Jag började med sakta jogg i 5 minuter för att värma upp innan jag började med intervallerna.
De första 10 var inte alls jobbiga. Det jobbigaste var faktiskt att sluta springa efter 10 sekunder. Dessutom måste det ha sett väldigt fånigt ut - spring så fort du kan, tvärstanna sen och börja gå för att sedan börja jogga och sen springer du så fort du kan igen och så vidare. Men sen började det faktiskt kännas lite grann och när jag gjort mina 20 intervaller var jag rejält andfådd för att inte tala om röd som ett stoppljus i huvudet.
Då var det riktigt riktigt skönt att hoppa i poolen för sommarens (??) första dopp!


Nu är det cirka 4 timmar sen jag sprang och än så länge slår hjärtat precis som det ska.
Så nu är det bara att invänta min extrema konditionshöjning!!

torsdag 25 juni 2015

Utanför min bekvämlighetszon

Ikväll har jag för andra gången denna veckan bevisat för mig själv (och kanske lite för min hjärtläkare och min sjukgymnast) att jag kan mer än vad jag tror!
Det började i tisdags med att jag sprang fortare än jag någonsin gjort innan. Jag kände redan första kilometern att det skulle bli en bra runda och glad som en speleman blev jag över att det blev den bästa någonsin!!


I morse fanns ingen tid för dagens planerade runda och jag bestämde mig för att gå in på gymet när jag slutat jobba. Jag vet inte om det hänger kvar sen innan mina hjärtoperationer då jag alltid mådde som sämst på kvällarna men av någon anledning har jag bestämt att jag inte orkar springa på kvällstid.
Innan jag startade löpbandet bestämde jag hur länge jag skulle springa och hur fort jag skulle springa. Efter 5 minuter höll jag på att dö!! MEN jag härdade ut och dö-känslan försvann efter en stund och rätt som det var hade jag gjort min halvtimme! Med en liiiiite snabbare fart än vad jag bestämt den sista kilometern!!


Vad ska jag utsätta mig för nästa gång?! 

torsdag 18 juni 2015

Biggest Losers!!!

Igår gjorde vi ju den där BIA-mätningen och trots mina fina resultat fick jag erkänna mig besegrad av Lottas helt sanslöst imponerande siffror! Fast precis som jag skrev igår känner jag mig som en vinnare ändå med tanke på hur bra jag mår!
Och även om jag hade velat vara sur på henne för att hon totalt utklassade mig så går det ju inte att vara sur på en kompis som tar bussen in till jobbet på sin lediga dag för att gå hem tillsammans med mig!!


Vi gick tillsammans till Rinkaby där hon fortsatte hem till Åhus och jag sprang hem till mitt. Och att börja springa efter en dryg mils rask promenad sög verkligen - jag fick stanna och gå två gånger. Inte på grund av att flåset eller hjärtat protesterade utan för att mina ben var helt slut!
Så nu blir det chill resten av kvällen!

onsdag 17 juni 2015

Jag ÄLSKAR styrketräning!!

Då var dagen D här och i morse gjorde jag och Eva en BIA-mätning för att kunna avgöra vår lilla tävling. Lotta gör sin senare idag och sen får vi jämföra lite siffror för att avgöra vem som vunnit. Jag är i vilket fall som helst väldigt nöjd med mina resultat. Lite tråkigt att jag tappat muskelmassa sen den senaste mätningen men jag vet att jag slarvat lite med kosten de sista veckorna så det kom inte som en chock. Jag hade gått ner 1.8 kg i vikt sen senaste mätningen så jag är glad att bara 3 hg av det var muskler.



150123
150430
150617
Fettprocent
31,2
29,7
28,4
Muskelmassa
44 kg
45,1 kg
44,8 kg
Inre ålder
38
35
32

Oavsett om jag vinner vår tävling eller ej så känner jag mig definitivt som en vinnare i vilket fall som helst. Jag sover mycket bättre, jag är MYCKET piggare och jag mår helt enkelt toppenbra av styrketräning!! Och att vara 32 år inombords när personbeviset säger 41 år är ju hur trevligt som helst!!

måndag 15 juni 2015

Nu börjar det dra ihop sig!!

Kommer ni ihåg den där vänskapliga lilla tävlingen mellan mig och två kompisar? 
Den där om träningen?
Inte??
OK då tar vi det igen!
Den av oss som ökat mest i muskelmassa blir bjuden på restaurang av de två andra.
Och den som minskat mest i inre ålder blir bjuden på ett biobesök av de två andra.
En riktig helkväll alltså!
Datum är bestämt och nu på onsdag ska det avgöras vem eller vilka som har gjort bäst ifrån sig!
Jag återkommer såklart i detta ämne!

För övrigt har jag ju nappat på en utmaning om att gå/springa 20 mil på fem veckor.
Sist jag hade en gångrelaterad utmaning var 2012 då jag virtuellt gick mellan Ystad och Haparanda. Jag kommer inte ihåg hur många steg sträckan motsvarade men jag vill minnas att jag var tvungen att snitta 100 000 steg i veckan för att hinna det på ett år. 
Den utmaningen klarade jag dock inte eftersom det kom två hjärtoperationer i vägen......

Så vis av erfarenhet att vad som helst kan hända när som helst har jag traskat lite extra första veckan. 


För att klara utmaningen gäller det ju att klara 4 mil i veckan men eftersom det kommer att bli svårt att få ihop det vissa veckor känns det bra att ligga lite i framkant!

tisdag 9 juni 2015

Eller jag kanske inte ska ta det så bokstavligt?!? ;-)

Förr ett tag sen blev jag rekommenderad en bok om löpning som visst är väldigt bra. Igår var jag på bibblan och ägnade sedan kvällen åt att läsa och bli inspirerad.
Trots några frågetecken som jag tror att jag rätat ut blev jag väldigt inspirerad att vässa formen och några knapptryckningar senare var mitt mål på RunKeeper ändrat till att de kommande 5 veckorna springa 100 km och gå 100 km.
Och there is no time like the present heter det ju så jag satte igång direkt. Ja inte igår kväll alltså men idag. Jag dammade av mitt gamla pulsband och drog iväg. Eller ja först räknade jag ut min maxpuls och de olika pulszonerna men sen bar det av!
Jag tyckte det var lite ovant att hålla koll på pulsen men jag lyckades väldigt bra att hålla den mellan 140 och 160 slag per minut vilket motsvarar pulszon 3 för mig.

Om jag ska tro på författaren väntar fantastiska framgångar runt hörnet om jag bara följer hans bok så det ser jag fram emot. Han berättar bland annat om en person som sprang milen på 70 minuter innan boken och på 49 minuter 9 månader senare. Så eftersom jag i dag springer milen på 60 minuter kommer jag alltså att springa den på 39 i mars nästa år!! Då kommer jag ju att springa ifrån min man!! Och det ser jag verkligen fram emot!!

söndag 7 juni 2015

En sorts doping?!?

Som jag skrivit innan unnar jag mig både det ena och det andra i matväg på lördagar. I går blev det dock inte så mycket mat utan det blev mest godis, fika och efterrätt.

Inte nog med att det var väldigt gott - det var oxå värsta uppladdningen för ett långlopp idag.
Och det passade ju väldigt bra eftersom min senaste utmaning som jag hoppat på - 20 mil på 5 veckor - började just idag!! Jag planerar att springa 5 mil och promenera 15 mil men det är ju inte ristat i sten.


Jag kände redan efter någon kilometer hur mycket ork jag hade och bestämde mig då för att springa längre än vad jag sprungit någon gång tidigare. Hade det inte varit för att jag kände av mitt diskbråck ganska mycket de sista 500 metrarna hade jag nog kunnat springa ett bra tag till. Varken lungor, hjärta eller ben protesterade och det bådar ju gott för min största mål för 2015 - att springa hem från jobbet, Det är nästan 16 km men tyvärr är det asfalt i stort sett hela vägen, Och det är jag inte van att springa på.
I tisdags provade jag (och en kompis) att gå hem från jobbet och på torsdag nästa vecka gör jag mitt första försök att springa. Tanken är att gå 5 minuter och jogga 5 minuter så att jag inte chockar min kropp med det hårda underlaget. Jag springer ju mestadels i skogen så lite invänjning skadar nog inte!

söndag 31 maj 2015

Bättre och bättre dag för dag

Jag blir såååå peppad på att fortsätta springa när jag märker hur kilometertiden kapas med några sekunder för varje runda. Så länge mitt diskbråck inte förvärras kommer jag att fortsätta springa minst två gånger i veckan. Idag kröp tiden ner mot den magiska 6-minutersgränsen och jag siktar på att åter klara milen på under 60 minuter som jag gjorde för ett år sen!

För övrigt traskar jag på och utan större problem lyckas jag få min gröna stjärna varje dag. Igår satt det lite långt inne men en liten runda i trädgården innan läggdags fixade till siffrorna.
Nu håller jag kväll med Mästarnas Mästare.


måndag 25 maj 2015

Den bästa värken

av dem alla kommer jag nog att ha i morgon.
Träningsvärken.
Jag har ju tränat enligt Olga Rönnbergs bok "Styrka för kvinnor" men i sista steget var så många övningar som jag inte kunde göra på grund av mitt diskbråck och min trasiga axel så idag fick jag ett annat program av en instruktör på gymet.
Och jag känner redan nu hur jobbigt det kommer bli att ta mig ur sängen i morgon bitti.
Men eftersom jag är ledig får det väl ta den tid det tar och när jag väl är ur sängen gäller det bara att inte sätta sig igen.
Tanken är att jag ska springa en runda i morgon men det får eventuellt omförhandlas till en långpromenad istället.
Förra veckans trötthet är som bortblåst och det känns bra att vara tillbaka på gymet igen.
Det är inte ens en månad kvar till min, Lottas och Evas lilla vänskapliga tävling ska avgöras så nu är det fullt ös som gäller!! Bara att tuta och köra!!

onsdag 20 maj 2015

Det har ju aldrig varit min starka sida

att lyssna på min kropp men jag övar mig på att bli bättre.
Igår hade jag en riktigt dålig dag.
Jag var helt slutkörd och det kändes som om jag gick med gråten i halsen hela dagen.
Jag började fundera på om det hade något med träningen att göra.
Jag har ju verkligen gått all-in (som jag alltid gör) sen jag började träna i januari och om jag bortser från veckan med mansförkylningen from hell så har jag tränat sex dagar i veckan snart fem månader.

Fast något sa mig ändå att det INTE har med träningen att göra. Jag har ju trots allt aldrig känt mig så stark i hela mitt liv som jag gör just nu. Snarare är det många långa arbetspass kombinerat med det där som kallas livet. Ständig oro för äldsta dottern med tillhörande otaliga läkarbesök, två kommande konfirmationer med allt vad det innebär, en stundande födelsedag med tjejkalas och en hel del annat smått och gott. Men jag bestämde mig ändå för att skippa gymet resten av veckan.

I dag är jag ledig och efter en god natts sömn kände jag mig riktigt pigg. Därför gav jag mig ut på en långpromenad. Solen sken, det var varmt och skönt ute. Jag bestämde mig för att gå till havet - en av mina absoluta favoritplatser.

   
     
Jag hade inga direkta måsten för dagen förutom att kvällsmaten måste vara färdig typ när mannen kommer hem från jobbet så att han och yngsta hinner äta innan det är dags för dem att dra till gitarrlektion respektive återvinningscentralen. Jag bestämde mig för att gå en riktigt lång runda. Jag och Lotta -  min kompis tillika arbetskamrat - som bor åt samma håll som jag har bestämt oss för att gå hem efter jobbet om två veckor och trots att jag är väldigt glad för att traska har jag aldrig gått längre än milen i ett och samma sträck.
Och idag blev det lite mer än milen. Inte riktigt lika långt som jag har från jobbet men nästan. Lite ont i rumpan och lite stum i låren var jag när jag kom hem men det gick snabbt över. Frågan är hur det kommer att kännas i morgon men det är ju en annan historia.


Nu tycker ni kanske att detta var ett dåligt sätt att lyssna på sin kropp som eventuellt klagar över för mycket träning. Men det tyckte varken jag eller min kropp. Att vara ute på promenad i skogen/vid havet är rena rama avkopplingen för mig och så även i dag.
Även om det blev en lång avkoppling!

söndag 17 maj 2015

Känslosamma dagar

I går var det exakt tre år sedan jag blev akut inlagd på hjärtintensiven på grund av ett allvarligt hjärtfel.
Jag kommer aldrig att glömma telefonsamtalet som kom strax efter kl 20 på kvällen. Det var en överläkare i hjärtmedicin som tittat på min EKG-kurva och insett hur illa däran jag var.
Sen dess är jag av förklarliga skäl lite extra känslosam i mitten på maj.
Såklart är jag även extra glad över att allt gick bra och att jag lever!
Jag tror jag ska fira det i dag med en mil på min crosstrainer.
Vädret uppmuntrar inte direkt till en mil i skogen.

torsdag 14 maj 2015

A hard habit to break

I I hela mitt vuxna liv har jag vägt mig på fredagar.

När jag velat gå ner i vikt har jag vägt mig för att kolla om jag gjort det. Det har jag velat göra fyra gånger i mitt liv vad jag kan minnas. När jag kom hem från USA, efter mina två graviditeter och efter att min 9 månader långa sjukskrivning i samband med mina hjärtoperationer.

När jag har varit nöjd med min vikt har jag vägt mig för att kolla så att jag inte gått upp. Nöjd med min vikt har jag faktiskt varit större delen av mitt liv. 

Under en väldigt jobbig tid i mitt liv var jag alldeles för smal och då vägde jag mig för att kolla om jag möjligtvis gått upp lite grann. Det gjorde jag men det tog ganska lång tid. 

Jag minns att hela familjen vägde sig då och då när jag var yngre. Jag minns att jag skrev in i min kalender hur många kilo vågen visade när jag klev på. 

Jag har tre syskon och alla tre har under någon period i sitt liv varit extremt överviktiga. 
Jag vet inte om det har något med vägandet att göra. Troligtvis inte. Men kanske. 

Jag har en hemmasnickrad teori som lyder att jag inte varit överviktig som mina syskon på grund av att jag varit rökare. Om den stämmer eller inte har jag ingen aning om. 

Jag har gjort mitt allra bästa för att inte föra över min vågfixering på mina tre barn. Vad jag vet väger de sig hos skolsköterskan en gång per termin och vid eventuella läkarbesök. Det tycker jag känns bra. 

Själv har jag vägt mig idag.
Totalt i onödan eftersom jag oavsett vikt trivs i min kropp. 
Men det är svårt att bryta en vana. 


tisdag 5 maj 2015

Det är inte bara billigare - det gör nog mindre ont oxå!

När jag började styrketräna den 5 januari i år gjorde jag en BIA-mätning. Då fick jag bland annat reda på hur stor mängd kroppsfett jag hade i förhållande till min kroppsvikt, hur många kilo muskler jag hade och hur gammal jag var inombords.

I dag gjorde jag en sån igen. Mest för att kolla så att vad jag gör verkligen funkar. Jag är ju ingen expert på varken träning eller kost.

Fast jag märker ju definitivt skillnad på min kropp. Jag kan skönja lite muskler både här och där. Och jag tycker nog att jag är lite slätare på både lår och rumpa. Och jag har absolut mindre ont (även om jag har mer ont ibland......) och jag har bergis blivit starkare. Men det kunde ju ändå vara roligt att få det svart på vitt.

Tanken på att jag skulle ha försämrats gnagde lite innan jag ställde mig på vågen. Tänk om mina värden blivit sämre trots att jag gjort allt jag kunnat. Eller ja inte på lördagar då kanske men övriga dagar har jag skött mig hyfsat bra.

Men jag oroade mig alldeles i onödan för visst hade allting blivit så mycket bättre!!
Kolla själva!!


 Januari
 Maj
Fettprocent
 31,2%
 29,7%
Muskelmassa 
 44 kg
 45,1 kg
Inre ålder
 38 år
 35 år





Om jag inte var boostad att fortsätta träna innan så är jag definitivt det nu!! Om det kan bli så här mycket bättre på ynka fyra månader vad kan då hända på ett år?! Eller för den delen på resten av mitt liv?!?




lördag 2 maj 2015

Stora vilodagen

Eller kanske stora ätardagen?!
För på lördagar tränar jag inte och så äter jag precis vad jag vill. 

Om jag är ledig händer det såklart att jag går ut på en promenad, själv eller med delar av eller för den delen hela familjen. Men det hålls inget pulshöjande tempo. 

Gällande maten så äter jag alltid mat jag gillar och jag äter mig alltid mätt. Jag är konstigt nog inte särskilt sugen på onyttigheter mitt i veckan. Jag som alltid varit en riktig sockerråtta. Det kan ha att göra med att jag tränar och inte vill "förstöra" det men det kan även vara för att jag vet att jag får äta precis vad jag vill på lördag. Sen går jag såklart inte helt bananas på lördagar. Bara nästan......



tisdag 28 april 2015

Idag är det sista dagen

på min långledighet och i morgon är det dags att åka till jobbet igen. Jag har utnyttjat min dag till fullo och har hunnit med både att ta det lugnt här hemma några timmar på förmiddagen för att sedan lägga i en högre växel efter lunch.
Jag började på gymet och idag tränade jag ben och rumpa. Eftersom jag var färdig lite innan jag beräknat satte jag mig på roddmaskinen 10 minuter. Det var premiär för mig och det var faktiskt jobbigare än jag trodde. Men även roligare än jag trodde så där kommer jag att hamna fler gånger.

Sen var det hög tid att hämta mina ungdomar efter skolan. Sonen skulle till frissan och dottern skulle träffa min underbara sjukgymnast för att se om han kunde hjälpa till med lite smärtlindring. Ni som läser min andra blogg vet att min äldsta dotter har ständig värk i hela kroppen och även en hel del andra problem med hälsan. Det föll några tunga stenar från hjärtat under besöket och om ni vill läsa mer om varför får ni titta in här om en liten stund. (◄länk)

Sen har jag även hunnit med en härlig långpromenad i mina gamla hemtrakter när sonen var på sin skytteträning ikväll.



Eller hunnit med och hunnit med - jag har tagit mig tid hinna med. För det är ju faktiskt så att jag måste ta mig tid att träna. Precis som jag skrev i morse så tag det ju en hel del tid i anspråk att träna och visst får jag försaka en hel del annat jag vill göra för att hinna åka till gymet eller för att gå på långpromenad.

Det är inte alla dagar det går att få ihop. Barn som ska skjutsas, föräldramöten som ska gås på, dansuppvisningar som ska tittas på och jobb som ska skötas. Men för det allra mesta går det att hitta en liten stund varje dag att snöra på sig joggingskorna eller trampa en runda på cykeln. Det är bara att göra det.


Om inget annat så bidrar jag till en sänkt medelålder i alla fall!!

I dag tog jag sovmorgon. Eller jag gick ju upp som vanligt strax innan mina ungdomar åkte iväg med skolbussen men istället för att åka till gymet kröp jag ner i sängen en stund igen och läste några sidor i min bok.

Sen jag började styrketräna har jag tappat bort lite det där med att läsa. Tiden finns helt enkelt inte längre. Och det gör absolut ingenting - jag älskar (faktiskt!!) att åka till gymet men ibland saknar jag mina böcker. Jag övar just nu upp mig på att lyssna på annat än musik när jag tränar genom att lyssna på Hannah och Amandas fantastiska podcast så det är inte helt omöjligt att jag kan börja med ljudböcker snart.

För det tar ju faktiskt en hel del tid att träna. Om jag börjar jobba kl 10 brukar jag vara på gymet vid 8. Jag kör genom mitt program, traskar en halvtimme på löpbandet, sen hinner jag lagom med en dusch och lite smink innan det är dags att gå till jobbet. Det bästa med "mitt" gym är att det ligger precis bredvid mitt jobb och därför brukar jag försöka att alltid träna i samband med att jag ska jobba. Och eftersom jag aldrig börjar jobba innan kl 9 så funkar det alldeles utmärkt!

Även när jag är ledig vill jag klara av träningen direkt på morgonen. Jag vet att många - bland annat är jag gift med en - inte kan träna för tidigt men som tur är har jag inga som helst problem med det. Nu slutar jag ju aldrig jobba innan kl 18 men även om jag hade slutat vid 16-tiden hade jag nog haft svårt att motivera mig till att gå in på ett gym och trängas med alla andra som ska gymma då. Nej jag trivs bättre på morgonen tillsammans med panschisarna!!

måndag 27 april 2015

En sista chans

Nu gör jag försök nr ?? att blåsa liv i denna stackars blogg igen. Jag känner att varken Instagram eller Facebook är rätt forum för mig när det gäller träning. Nog för att jag har vänner som tränar och som gillar att ta del av mina statusuppdateringar från Runkeeper och Fitbit men jag har nog fler som inte gillar det....

Jag lägger inte ut statusar/bilder gällande min träning för att framstå som duktig eller att för att få likes. Jo ibland kanske....... Jag vill tro att jag kanske kan inspirera någon att röra på sig lite mer , jag vill dela med mig till andra träningsintresserade och så vill jag visa att det faktiskt går att träna trots att livet och kroppen vill annorlunda ibland. För visst är jag stolt över mig själv som trots mitt hjärtfel och ett trilskande diskbråck kan springa en hel mil. Och att jag kan styrketräna flera gånger i veckan med en kass axel och en rygg som är allt annat än samarbetsvillig.

Jag skulle ju ljuga om jag skulle säga att det inte känns det bra att få likes och beröm när jag presterat något bra. Men det är inte antalet likes eller kommentarer som driver mig framåt.
Det som driver mig framåt är min vilja att hela tiden bli bättre. Inte bättre än någon annan utan bättre än den jag var igår. Jag jämför inte mig med någon annan - bara mig själv. Jag är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna och jag har den allra bästa motståndaren när jag tränar. Mig själv.

Min man är med i en grupp på Facebook som handlar om löpning. Igår var det en tjej som lagt ut en bild på sig själv där hon gjorde tummen upp och skrev att hon gjort personbästa på kvällens löprunda. Hon skrev inget om hur långt hon sprang, hur fort hon sprang eller hur länge hon sprang. Bara att hon gjort sitt personbästa. Mig säger det ingenting.

Kanske måste man vara en riktig löpare för att inte bry sig om kilometertid och distans. Riktiga löpare kanske inte behöver kanske inte lägga ut bevis från Runkeeper när de slagit rekord av något slag. Och det måste inte jag heller. Men jag vill göra det. Jag har väl antagligen något slags bekräftelsebehov som blir stillat av att visa upp min träning i form av bilder från Runkeeper och Fitbit. Jag sporrar mig själv mycket bättre om jag vet att jag måste "presentera bevis" för någon. Sen är det möjligt att ingen bryr sig utom jag men det är mindre viktigt. Om jag vet att jag ska lägga ut en printscreen på min löprunda springer jag liiiite fortare än vad jag hade gjort annars. Så kort sagt är min vilja att bli bättre något starkare om jag vet att jag ska dela med mig när jag är klar. Oj vad jag svamlar men jag tror att ni fattar.....

Något annat som sporrar mig är ju min Fitbit som jag köpte för ett tag sen. När jag gått 10 000 steg vibrerar armbandet och fånigt nog är det en riktigt härlig känsla som sprider sig i kroppen då. Jag har satt som mål att gå minst 10 000 steg per dag och att vara aktiv minst 30 minuter.  När målet är uppfyllt blir det grönt och först då är det OK att lägga sig i soffan!

Och eftersom jag styrketränat 40 minuter samt gått på en långpromenad så är jag nöjd för idag!










tisdag 3 februari 2015

Är det inte det ena så är det det andra

Igår bröt (??) jag min högra lilltå genom att dra den i vår kökspall av trä onödigt hårt.
Min första tanke var " Hur ska jag kunna träna imorgon??"
Eller OK  - min första tanke var "fyförinihelvetessatanvadontdetgör" men min andra tanke gällde träningen.
I morse vaknade jag med flimmer.
Det blir nog ingen träning i dag. ......

lördag 31 januari 2015

Om Svullo var för fet för ett fuck

så är jag för kort för ett knäböj.
Jag kan inte på något vis i världen göra ett tillräckligt djupt knäböj utan att lägga något under hälarna. Typ en 10-kilos viktskiva.
Det borde vara mina hälsenor som är för korta. Eller vadmuskeln kanske.
Nån som har koll?
Annars går det bra.

torsdag 29 januari 2015

Lager på lager

I dag står det lågintensiv Cardio på schemat och eftersom jag skulle hinna med gym, frissa OCH sjukgymnast innan jag börjar jobba kl 12 gäller det att vara effektiv.
Därför blev det lite intervallträning på löpbandet i 40 minuter. 

 Och nu är det dags för belöning hos Min frisör! Sen vilar jag i sträckbänken i en halvtimme hos sjukgymnasten och SEN är jag klar att börja jobba! 

onsdag 28 januari 2015

Jag ger det ett sista försök

Att blåsa igång den här bloggen igen alltså. 
Jag köpte Olga Rönnbergs bok "Styrka för kvinnor" och jag som alltid avskytt styrketräning längtar (på riktigt alltså!!) till nästa pass på gymet!!! 
Jag försöker att träna innan jobbet eftersom det är minst folk på gymet så tidigt och för att jag oftast jobbar LÅNGA pass och hade säkert inte haft lika mycket ork efter 10 timmar på jobbet.
Jag är inne på min fjärde vecka och det känns riktigt bra! Till och med i min dåliga axel som alltid har hindrat mig när jag provat styrketräning tidigare i livet. 
Nu går jag på regelbunden akupunktur och massage som verkar hålla den i skick. Det hade ju varit fantastiskt att kunna bygga upp lite muskler i axeln och slippa ha ont i den i 20 år till.....
Helt enligt första steget enligt Olgas upplägg kör jag styrka måndag, onsdag och fredag. Jag strävar hela tiden efter att lyfta tyngre (såklart) och som sagt är det riktigt roligt att utmana sig själv att öka. I måndags ökade jag dessutom mer än jag visste då jag trodde att en stång vägde 10 kg men den visade sig väga 20!!
Dessa övningarna ingår i steg 1.


Utöver styrkan ska jag göra lågintensiv Cardio på tisdagar, torsdagar och söndagar. Jag brukar alternera mellan att powerwalka (ute eller på löpband) och crosstraina. 
Igår blev det en beckmörk powerwalk efter jobbet. 


Om några veckor hoppas jag kunna publicera någon bild på en spänd muskel. Ni som är kompisar med mig på Faceboook såg början till en muskel på bilden jag publicerade i måndags men den var ju knappt lönt......