Vi som gillar Maria

söndag 31 maj 2015

Bättre och bättre dag för dag

Jag blir såååå peppad på att fortsätta springa när jag märker hur kilometertiden kapas med några sekunder för varje runda. Så länge mitt diskbråck inte förvärras kommer jag att fortsätta springa minst två gånger i veckan. Idag kröp tiden ner mot den magiska 6-minutersgränsen och jag siktar på att åter klara milen på under 60 minuter som jag gjorde för ett år sen!

För övrigt traskar jag på och utan större problem lyckas jag få min gröna stjärna varje dag. Igår satt det lite långt inne men en liten runda i trädgården innan läggdags fixade till siffrorna.
Nu håller jag kväll med Mästarnas Mästare.


måndag 25 maj 2015

Den bästa värken

av dem alla kommer jag nog att ha i morgon.
Träningsvärken.
Jag har ju tränat enligt Olga Rönnbergs bok "Styrka för kvinnor" men i sista steget var så många övningar som jag inte kunde göra på grund av mitt diskbråck och min trasiga axel så idag fick jag ett annat program av en instruktör på gymet.
Och jag känner redan nu hur jobbigt det kommer bli att ta mig ur sängen i morgon bitti.
Men eftersom jag är ledig får det väl ta den tid det tar och när jag väl är ur sängen gäller det bara att inte sätta sig igen.
Tanken är att jag ska springa en runda i morgon men det får eventuellt omförhandlas till en långpromenad istället.
Förra veckans trötthet är som bortblåst och det känns bra att vara tillbaka på gymet igen.
Det är inte ens en månad kvar till min, Lottas och Evas lilla vänskapliga tävling ska avgöras så nu är det fullt ös som gäller!! Bara att tuta och köra!!

onsdag 20 maj 2015

Det har ju aldrig varit min starka sida

att lyssna på min kropp men jag övar mig på att bli bättre.
Igår hade jag en riktigt dålig dag.
Jag var helt slutkörd och det kändes som om jag gick med gråten i halsen hela dagen.
Jag började fundera på om det hade något med träningen att göra.
Jag har ju verkligen gått all-in (som jag alltid gör) sen jag började träna i januari och om jag bortser från veckan med mansförkylningen from hell så har jag tränat sex dagar i veckan snart fem månader.

Fast något sa mig ändå att det INTE har med träningen att göra. Jag har ju trots allt aldrig känt mig så stark i hela mitt liv som jag gör just nu. Snarare är det många långa arbetspass kombinerat med det där som kallas livet. Ständig oro för äldsta dottern med tillhörande otaliga läkarbesök, två kommande konfirmationer med allt vad det innebär, en stundande födelsedag med tjejkalas och en hel del annat smått och gott. Men jag bestämde mig ändå för att skippa gymet resten av veckan.

I dag är jag ledig och efter en god natts sömn kände jag mig riktigt pigg. Därför gav jag mig ut på en långpromenad. Solen sken, det var varmt och skönt ute. Jag bestämde mig för att gå till havet - en av mina absoluta favoritplatser.

   
     
Jag hade inga direkta måsten för dagen förutom att kvällsmaten måste vara färdig typ när mannen kommer hem från jobbet så att han och yngsta hinner äta innan det är dags för dem att dra till gitarrlektion respektive återvinningscentralen. Jag bestämde mig för att gå en riktigt lång runda. Jag och Lotta -  min kompis tillika arbetskamrat - som bor åt samma håll som jag har bestämt oss för att gå hem efter jobbet om två veckor och trots att jag är väldigt glad för att traska har jag aldrig gått längre än milen i ett och samma sträck.
Och idag blev det lite mer än milen. Inte riktigt lika långt som jag har från jobbet men nästan. Lite ont i rumpan och lite stum i låren var jag när jag kom hem men det gick snabbt över. Frågan är hur det kommer att kännas i morgon men det är ju en annan historia.


Nu tycker ni kanske att detta var ett dåligt sätt att lyssna på sin kropp som eventuellt klagar över för mycket träning. Men det tyckte varken jag eller min kropp. Att vara ute på promenad i skogen/vid havet är rena rama avkopplingen för mig och så även i dag.
Även om det blev en lång avkoppling!

söndag 17 maj 2015

Känslosamma dagar

I går var det exakt tre år sedan jag blev akut inlagd på hjärtintensiven på grund av ett allvarligt hjärtfel.
Jag kommer aldrig att glömma telefonsamtalet som kom strax efter kl 20 på kvällen. Det var en överläkare i hjärtmedicin som tittat på min EKG-kurva och insett hur illa däran jag var.
Sen dess är jag av förklarliga skäl lite extra känslosam i mitten på maj.
Såklart är jag även extra glad över att allt gick bra och att jag lever!
Jag tror jag ska fira det i dag med en mil på min crosstrainer.
Vädret uppmuntrar inte direkt till en mil i skogen.

torsdag 14 maj 2015

A hard habit to break

I I hela mitt vuxna liv har jag vägt mig på fredagar.

När jag velat gå ner i vikt har jag vägt mig för att kolla om jag gjort det. Det har jag velat göra fyra gånger i mitt liv vad jag kan minnas. När jag kom hem från USA, efter mina två graviditeter och efter att min 9 månader långa sjukskrivning i samband med mina hjärtoperationer.

När jag har varit nöjd med min vikt har jag vägt mig för att kolla så att jag inte gått upp. Nöjd med min vikt har jag faktiskt varit större delen av mitt liv. 

Under en väldigt jobbig tid i mitt liv var jag alldeles för smal och då vägde jag mig för att kolla om jag möjligtvis gått upp lite grann. Det gjorde jag men det tog ganska lång tid. 

Jag minns att hela familjen vägde sig då och då när jag var yngre. Jag minns att jag skrev in i min kalender hur många kilo vågen visade när jag klev på. 

Jag har tre syskon och alla tre har under någon period i sitt liv varit extremt överviktiga. 
Jag vet inte om det har något med vägandet att göra. Troligtvis inte. Men kanske. 

Jag har en hemmasnickrad teori som lyder att jag inte varit överviktig som mina syskon på grund av att jag varit rökare. Om den stämmer eller inte har jag ingen aning om. 

Jag har gjort mitt allra bästa för att inte föra över min vågfixering på mina tre barn. Vad jag vet väger de sig hos skolsköterskan en gång per termin och vid eventuella läkarbesök. Det tycker jag känns bra. 

Själv har jag vägt mig idag.
Totalt i onödan eftersom jag oavsett vikt trivs i min kropp. 
Men det är svårt att bryta en vana. 


tisdag 5 maj 2015

Det är inte bara billigare - det gör nog mindre ont oxå!

När jag började styrketräna den 5 januari i år gjorde jag en BIA-mätning. Då fick jag bland annat reda på hur stor mängd kroppsfett jag hade i förhållande till min kroppsvikt, hur många kilo muskler jag hade och hur gammal jag var inombords.

I dag gjorde jag en sån igen. Mest för att kolla så att vad jag gör verkligen funkar. Jag är ju ingen expert på varken träning eller kost.

Fast jag märker ju definitivt skillnad på min kropp. Jag kan skönja lite muskler både här och där. Och jag tycker nog att jag är lite slätare på både lår och rumpa. Och jag har absolut mindre ont (även om jag har mer ont ibland......) och jag har bergis blivit starkare. Men det kunde ju ändå vara roligt att få det svart på vitt.

Tanken på att jag skulle ha försämrats gnagde lite innan jag ställde mig på vågen. Tänk om mina värden blivit sämre trots att jag gjort allt jag kunnat. Eller ja inte på lördagar då kanske men övriga dagar har jag skött mig hyfsat bra.

Men jag oroade mig alldeles i onödan för visst hade allting blivit så mycket bättre!!
Kolla själva!!


 Januari
 Maj
Fettprocent
 31,2%
 29,7%
Muskelmassa 
 44 kg
 45,1 kg
Inre ålder
 38 år
 35 år





Om jag inte var boostad att fortsätta träna innan så är jag definitivt det nu!! Om det kan bli så här mycket bättre på ynka fyra månader vad kan då hända på ett år?! Eller för den delen på resten av mitt liv?!?




lördag 2 maj 2015

Stora vilodagen

Eller kanske stora ätardagen?!
För på lördagar tränar jag inte och så äter jag precis vad jag vill. 

Om jag är ledig händer det såklart att jag går ut på en promenad, själv eller med delar av eller för den delen hela familjen. Men det hålls inget pulshöjande tempo. 

Gällande maten så äter jag alltid mat jag gillar och jag äter mig alltid mätt. Jag är konstigt nog inte särskilt sugen på onyttigheter mitt i veckan. Jag som alltid varit en riktig sockerråtta. Det kan ha att göra med att jag tränar och inte vill "förstöra" det men det kan även vara för att jag vet att jag får äta precis vad jag vill på lördag. Sen går jag såklart inte helt bananas på lördagar. Bara nästan......