Vi som gillar Maria

måndag 25 november 2013

Vad gör man när huvudet inte hänger med?

Så bra som jag mår fysiskt just nu vet jag inte när jag gjorde sist.
Om jag ens har mått så här bra fysiskt någonsin.
Jag känner mig otroligt stark och pigg. Jag orkar allt jag vill göra och lite till.
Och jag älskar det.
Jag går inte runt och är trött alltid.
Jag går inte runt och fryser alltid.
Jag mår bra. Fysiskt.

Jag är mer nöjd med mig själv. Fysiskt.
Till viss del beror det såklart på min viktnedgång. Jag skulle ljuga om jag skrev något annat.
Men jag är inte så ytlig att jag bara snöar in på vågen och vad den säger.
Visst är jag nöjd med min kropp.
Men framför allt är jag nöjd med vad min kropp klarar av.
Jag tror att det speglar sig både i mitt sätt att vara och i vad jag gör.
Och kanske även i mitt utseende.
I stort sett dagligen får jag komplimanger av både vänner, arbetskamrater och folk jag inte känner.
Och det stärker mig på ett sätt som jag tror att jag kommer att behöva nu.

För hur bra jag än mår fysiskt så har jag börjat märka att jag inte stärkts psykiskt i samma takt.
Jag kommer ofta på mig själv med att falla tillbaka i gamla tankebanor. Jag levde i med tron med att jag hade stressrelaterad panikångest i 8 år och det har såklart satt sina spår. Jag lärde mig att undvika vissa situationer och hade många små knep för att min omgivning inte skulle märka hur dåligt jag mådde. När jag sen plötsligt fick reda på att jag i själva verket hade ett allvarligt hjärtfel ställdes hela min värld på ända och jag kan än idag 18 månader senare komma ihåg den exakta känslan inom mig när den där fantastiska mannen som idag är min hjärtläkare ringde sent en onsdagskväll och krävde att jag skulle komma till akutmottagningen omgående.

Ibland överfalls jag av känslan att om det hade velat sig riktigt illa så hade jag inte funnits längre.
Om jag inte hade varit i så god form som jag ändå faktiskt var så kunde mina barn ha fått växa upp utan sin mamma. Om jag inte hade varit så jäkla envis och tränat trots att jag egentligen inte orkade så hade jag kanske aldrig fått se mina kommande barnbarn.
De tankarna är helt OK.
De påminner mig om hur viktigt det är att lyssna på sin kropp och ta till sig vad den säger.
Det gjorde jag inte då men jag ska göra det nu och för all framtid.
Men jag får inte låta dessa tankar påverka mig negativt och underminera hur jag mår fysiskt.
Det är det jag måste jag ta tag i nu.
Att bli lika stark psykiskt som jag är fysiskt.
Att ändra mitt sätt att tänka.
Att lära mig att tänka att jag faktiskt är frisk nu.
Att jag faktiskt har hittat tillbaka till mitt jag.
Nästan......

torsdag 14 november 2013

Kommer ni ihåg att jag påbörjade en resa för ganska så exakt ett år sen?

En resa tillbaka till mitt jag. Både mentalt och kroppsligt.
Jag är tyvärr väldigt dålig på att skriva om den men resan går och har gått jättebra!! Jag är faktiskt framme nu och har varit det ett tag. Jag har bara glömt att berätta det för er. Sorry.....



Det här är jag den 23 november 2012 endast några dagar efter min andra (och förhoppningsvis sista hjärtoperation). Jag är i dåligt skick, jag orkar ingenting. Jag har under min sjukdomstid gått upp cirka 12 kilo och vågen visar på 74 kg till mina 171 cm. Inte så farligt tycker ni men det tyckte jag.
Mina mått för övrigt var:
Midja: 79 cm
Mage: 96 cm
Höfter: 99 cm
Höger lår: 62 cm
Vänster lår: 61 cm



Det här är jag idag. Jag mår jättebra och min ork är i stort sett tillbaka. Jag har börjat springa lite och målet är att någon gång kunna springa en mil. När och i vilken takt får mitt hjärta och min kropp samråda om.
I morse visade vågen på 62 kg och det har den gjort den senaste månaden. Det tog alltså ganska så exakt 10 månader att bli av med något som jag la på under 6 månader.

Mina mått idag är:
Midja: 69 cm - 10 cm
Mage: 82 cm - 14 cm
Höfter: 89 cm - 10 cm
Höger lår: 54 cm - 8 cm
Vänster lår: 53 cm - 8 cm

Jag ska försöka skärpa mig med att hålla er uppdaterade om mina framsteg. Kanske det blir lite bilder på spända muskler och sånt snart!!