A hard habit to break

I I hela mitt vuxna liv har jag vägt mig på fredagar.

När jag velat gå ner i vikt har jag vägt mig för att kolla om jag gjort det. Det har jag velat göra fyra gånger i mitt liv vad jag kan minnas. När jag kom hem från USA, efter mina två graviditeter och efter att min 9 månader långa sjukskrivning i samband med mina hjärtoperationer.

När jag har varit nöjd med min vikt har jag vägt mig för att kolla så att jag inte gått upp. Nöjd med min vikt har jag faktiskt varit större delen av mitt liv. 

Under en väldigt jobbig tid i mitt liv var jag alldeles för smal och då vägde jag mig för att kolla om jag möjligtvis gått upp lite grann. Det gjorde jag men det tog ganska lång tid. 

Jag minns att hela familjen vägde sig då och då när jag var yngre. Jag minns att jag skrev in i min kalender hur många kilo vågen visade när jag klev på. 

Jag har tre syskon och alla tre har under någon period i sitt liv varit extremt överviktiga. 

Jag vet inte om det har något med vägandet att göra. Troligtvis inte. Men kanske. 

Jag har en hemmasnickrad teori som lyder att jag inte varit överviktig som mina syskon på grund av att jag varit rökare. Om den stämmer eller inte har jag ingen aning om. 

Jag har gjort mitt allra bästa för att inte föra över min vågfixering på mina tre barn. Vad jag vet väger de sig hos skolsköterskan en gång per termin och vid eventuella läkarbesök. Det tycker jag känns bra. 

Själv har jag vägt mig idag.

Totalt i onödan eftersom jag oavsett vikt trivs i min kropp. 

Men det är svårt att bryta en vana.