Nu gör jag försök nr ?? att blåsa liv i denna stackars blogg igen. Jag känner att varken Instagram eller Facebook är rätt forum för mig när det gäller träning. Nog för att jag har vänner som tränar och som gillar att ta del av mina statusuppdateringar från Runkeeper och Fitbit men jag har nog fler som inte gillar det....
Jag lägger inte ut statusar/bilder gällande min träning för att framstå som duktig eller att för att få likes.Jo ibland kanske....... Jag vill tro att jag kanske kan inspirera någon att röra på sig lite mer , jag vill dela med mig till andra träningsintresserade och så vill jag visa att det faktiskt går att träna trots att livet och kroppen vill annorlunda ibland. För visst är jag stolt över mig själv som trots mitt hjärtfel och ett trilskande diskbråck kan springa en hel mil. Och att jag kan styrketräna flera gånger i veckan med en kass axel och en rygg som är allt annat än samarbetsvillig.
Jag skulle ju ljuga om jag skulle säga att det inte känns det bra att få likes och beröm när jag presterat något bra. Men det är inte antalet likes eller kommentarer som driver mig framåt.
Det som driver mig framåt är min vilja att hela tiden bli bättre. Inte bättre än någon annan utan bättre än den jag var igår. Jag jämför inte mig med någon annan - bara mig själv. Jag är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna och jag har den allra bästa motståndaren när jag tränar. Mig själv.
Min man är med i en grupp på Facebook som handlar om löpning. Igår var det en tjej som lagt ut en bild på sig själv där hon gjorde tummen upp och skrev att hon gjort personbästa på kvällens löprunda. Hon skrev inget om hur långt hon sprang, hur fort hon sprang eller hur länge hon sprang. Bara att hon gjort sitt personbästa. Mig säger det ingenting.
Kanske måste man vara en riktig löpare för att inte bry sig om kilometertid och distans. Riktiga löpare kanske inte behöver kanske inte lägga ut bevis från Runkeeper när de slagit rekord av något slag. Och det måste inte jag heller. Men jag vill göra det. Jag har väl antagligen något slags bekräftelsebehov som blir stillat av att visa upp min träning i form av bilder från Runkeeper och Fitbit. Jag sporrar mig själv mycket bättre om jag vet att jag måste "presentera bevis" för någon. Sen är det möjligt att ingen bryr sig utom jag men det är mindre viktigt. Om jag vet att jag ska lägga ut en printscreen på min löprunda springer jag liiiite fortare än vad jag hade gjort annars. Så kort sagt är min vilja att bli bättre något starkare om jag vet att jag ska dela med mig när jag är klar. Oj vad jag svamlar men jag tror att ni fattar.....
Något annat som sporrar mig är ju min Fitbit som jag köpte för ett tag sen. När jag gått 10 000 steg vibrerar armbandet och fånigt nog är det en riktigt härlig känsla som sprider sig i kroppen då. Jag har satt som mål att gå minst 10 000 steg per dag och att vara aktiv minst 30 minuter. När målet är uppfyllt blir det grönt och först då är det OK att lägga sig i soffan!
Och eftersom jag styrketränat 40 minuter samt gått på en långpromenad så är jag nöjd för idag!
Jag lägger inte ut statusar/bilder gällande min träning för att framstå som duktig eller att för att få likes.
Jag skulle ju ljuga om jag skulle säga att det inte känns det bra att få likes och beröm när jag presterat något bra. Men det är inte antalet likes eller kommentarer som driver mig framåt.
Det som driver mig framåt är min vilja att hela tiden bli bättre. Inte bättre än någon annan utan bättre än den jag var igår. Jag jämför inte mig med någon annan - bara mig själv. Jag är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna och jag har den allra bästa motståndaren när jag tränar. Mig själv.
Min man är med i en grupp på Facebook som handlar om löpning. Igår var det en tjej som lagt ut en bild på sig själv där hon gjorde tummen upp och skrev att hon gjort personbästa på kvällens löprunda. Hon skrev inget om hur långt hon sprang, hur fort hon sprang eller hur länge hon sprang. Bara att hon gjort sitt personbästa. Mig säger det ingenting.
Kanske måste man vara en riktig löpare för att inte bry sig om kilometertid och distans. Riktiga löpare kanske inte behöver kanske inte lägga ut bevis från Runkeeper när de slagit rekord av något slag. Och det måste inte jag heller. Men jag vill göra det. Jag har väl antagligen något slags bekräftelsebehov som blir stillat av att visa upp min träning i form av bilder från Runkeeper och Fitbit. Jag sporrar mig själv mycket bättre om jag vet att jag måste "presentera bevis" för någon. Sen är det möjligt att ingen bryr sig utom jag men det är mindre viktigt. Om jag vet att jag ska lägga ut en printscreen på min löprunda springer jag liiiite fortare än vad jag hade gjort annars. Så kort sagt är min vilja att bli bättre något starkare om jag vet att jag ska dela med mig när jag är klar. Oj vad jag svamlar men jag tror att ni fattar.....
Något annat som sporrar mig är ju min Fitbit som jag köpte för ett tag sen. När jag gått 10 000 steg vibrerar armbandet och fånigt nog är det en riktigt härlig känsla som sprider sig i kroppen då. Jag har satt som mål att gå minst 10 000 steg per dag och att vara aktiv minst 30 minuter. När målet är uppfyllt blir det grönt och först då är det OK att lägga sig i soffan!
Och eftersom jag styrketränat 40 minuter samt gått på en långpromenad så är jag nöjd för idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar