Vi som gillar Maria

tisdag 28 april 2015

Idag är det sista dagen

på min långledighet och i morgon är det dags att åka till jobbet igen. Jag har utnyttjat min dag till fullo och har hunnit med både att ta det lugnt här hemma några timmar på förmiddagen för att sedan lägga i en högre växel efter lunch.
Jag började på gymet och idag tränade jag ben och rumpa. Eftersom jag var färdig lite innan jag beräknat satte jag mig på roddmaskinen 10 minuter. Det var premiär för mig och det var faktiskt jobbigare än jag trodde. Men även roligare än jag trodde så där kommer jag att hamna fler gånger.

Sen var det hög tid att hämta mina ungdomar efter skolan. Sonen skulle till frissan och dottern skulle träffa min underbara sjukgymnast för att se om han kunde hjälpa till med lite smärtlindring. Ni som läser min andra blogg vet att min äldsta dotter har ständig värk i hela kroppen och även en hel del andra problem med hälsan. Det föll några tunga stenar från hjärtat under besöket och om ni vill läsa mer om varför får ni titta in här om en liten stund. (◄länk)

Sen har jag även hunnit med en härlig långpromenad i mina gamla hemtrakter när sonen var på sin skytteträning ikväll.



Eller hunnit med och hunnit med - jag har tagit mig tid hinna med. För det är ju faktiskt så att jag måste ta mig tid att träna. Precis som jag skrev i morse så tag det ju en hel del tid i anspråk att träna och visst får jag försaka en hel del annat jag vill göra för att hinna åka till gymet eller för att gå på långpromenad.

Det är inte alla dagar det går att få ihop. Barn som ska skjutsas, föräldramöten som ska gås på, dansuppvisningar som ska tittas på och jobb som ska skötas. Men för det allra mesta går det att hitta en liten stund varje dag att snöra på sig joggingskorna eller trampa en runda på cykeln. Det är bara att göra det.


Om inget annat så bidrar jag till en sänkt medelålder i alla fall!!

I dag tog jag sovmorgon. Eller jag gick ju upp som vanligt strax innan mina ungdomar åkte iväg med skolbussen men istället för att åka till gymet kröp jag ner i sängen en stund igen och läste några sidor i min bok.

Sen jag började styrketräna har jag tappat bort lite det där med att läsa. Tiden finns helt enkelt inte längre. Och det gör absolut ingenting - jag älskar (faktiskt!!) att åka till gymet men ibland saknar jag mina böcker. Jag övar just nu upp mig på att lyssna på annat än musik när jag tränar genom att lyssna på Hannah och Amandas fantastiska podcast så det är inte helt omöjligt att jag kan börja med ljudböcker snart.

För det tar ju faktiskt en hel del tid att träna. Om jag börjar jobba kl 10 brukar jag vara på gymet vid 8. Jag kör genom mitt program, traskar en halvtimme på löpbandet, sen hinner jag lagom med en dusch och lite smink innan det är dags att gå till jobbet. Det bästa med "mitt" gym är att det ligger precis bredvid mitt jobb och därför brukar jag försöka att alltid träna i samband med att jag ska jobba. Och eftersom jag aldrig börjar jobba innan kl 9 så funkar det alldeles utmärkt!

Även när jag är ledig vill jag klara av träningen direkt på morgonen. Jag vet att många - bland annat är jag gift med en - inte kan träna för tidigt men som tur är har jag inga som helst problem med det. Nu slutar jag ju aldrig jobba innan kl 18 men även om jag hade slutat vid 16-tiden hade jag nog haft svårt att motivera mig till att gå in på ett gym och trängas med alla andra som ska gymma då. Nej jag trivs bättre på morgonen tillsammans med panschisarna!!

måndag 27 april 2015

En sista chans

Nu gör jag försök nr ?? att blåsa liv i denna stackars blogg igen. Jag känner att varken Instagram eller Facebook är rätt forum för mig när det gäller träning. Nog för att jag har vänner som tränar och som gillar att ta del av mina statusuppdateringar från Runkeeper och Fitbit men jag har nog fler som inte gillar det....

Jag lägger inte ut statusar/bilder gällande min träning för att framstå som duktig eller att för att få likes. Jo ibland kanske....... Jag vill tro att jag kanske kan inspirera någon att röra på sig lite mer , jag vill dela med mig till andra träningsintresserade och så vill jag visa att det faktiskt går att träna trots att livet och kroppen vill annorlunda ibland. För visst är jag stolt över mig själv som trots mitt hjärtfel och ett trilskande diskbråck kan springa en hel mil. Och att jag kan styrketräna flera gånger i veckan med en kass axel och en rygg som är allt annat än samarbetsvillig.

Jag skulle ju ljuga om jag skulle säga att det inte känns det bra att få likes och beröm när jag presterat något bra. Men det är inte antalet likes eller kommentarer som driver mig framåt.
Det som driver mig framåt är min vilja att hela tiden bli bättre. Inte bättre än någon annan utan bättre än den jag var igår. Jag jämför inte mig med någon annan - bara mig själv. Jag är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna och jag har den allra bästa motståndaren när jag tränar. Mig själv.

Min man är med i en grupp på Facebook som handlar om löpning. Igår var det en tjej som lagt ut en bild på sig själv där hon gjorde tummen upp och skrev att hon gjort personbästa på kvällens löprunda. Hon skrev inget om hur långt hon sprang, hur fort hon sprang eller hur länge hon sprang. Bara att hon gjort sitt personbästa. Mig säger det ingenting.

Kanske måste man vara en riktig löpare för att inte bry sig om kilometertid och distans. Riktiga löpare kanske inte behöver kanske inte lägga ut bevis från Runkeeper när de slagit rekord av något slag. Och det måste inte jag heller. Men jag vill göra det. Jag har väl antagligen något slags bekräftelsebehov som blir stillat av att visa upp min träning i form av bilder från Runkeeper och Fitbit. Jag sporrar mig själv mycket bättre om jag vet att jag måste "presentera bevis" för någon. Sen är det möjligt att ingen bryr sig utom jag men det är mindre viktigt. Om jag vet att jag ska lägga ut en printscreen på min löprunda springer jag liiiite fortare än vad jag hade gjort annars. Så kort sagt är min vilja att bli bättre något starkare om jag vet att jag ska dela med mig när jag är klar. Oj vad jag svamlar men jag tror att ni fattar.....

Något annat som sporrar mig är ju min Fitbit som jag köpte för ett tag sen. När jag gått 10 000 steg vibrerar armbandet och fånigt nog är det en riktigt härlig känsla som sprider sig i kroppen då. Jag har satt som mål att gå minst 10 000 steg per dag och att vara aktiv minst 30 minuter.  När målet är uppfyllt blir det grönt och först då är det OK att lägga sig i soffan!

Och eftersom jag styrketränat 40 minuter samt gått på en långpromenad så är jag nöjd för idag!