Vi som gillar Maria

fredag 30 november 2012

Fredagsrapport

I dag var det ju då dax att ställa mig på vågen efter en veckas hårt slit. För även om jag inte har slitit med träning har jag ju slitit med att inte äta godis varje dag! På lördagen slet jag inte men alla de andra dagarna gjorde jag.

Eftersom jag inte är mer än människa så blev jag besviken när vågen bara visade på -0,7 kg. Detta trots att målet var att gå ner 0,5 kg/vecka! Varför är vi funtade så? Eller är det bara jag?

Jag borde ju vara stolt över mig själv. Jag ska jobba med det.

Mätte mig gjorde jag inte fast att det är sista fredagen i månaden. Jag tyckte inte det var lönt med tanke på att jag bara är på vecka 1. Det får vänta tills sista fredagen i december.

torsdag 29 november 2012

Jag ska inte ropa hej än

men hittills idag har jag inte haft flimmer en enda gång. Jag har känt av några extraslag och att det slagit lite ojämnt emellanåt men för övrigt har hjärtat hållt sig ganska lugnt.
Det blir lätt till att jag blir lite för aktiv när jag mår bra men jag känner direkt när det är dags att varva ner.
Jag har faktiskt blivit väldigt duktig på att lyssna på min kropp så något positivt har väl kommit ur hela denna resan.

Jag är helt förundrad över hur lätt det har varit att sluta tröstäta godis. Inte en enda gång denna veckan har jag ens varit sugen på något sött, jag som ätit godis och druckit läsk i stort sett varje dag det senaste halvåret. Det ska bli väldigt spännande att ställa mig på vågen i morgon bitti. Jag har ju inte rört mig direkt i veckan men mitt halva kilo som jag siktar på att kunna gå ner varje vecka borde jag ha blivit av med bara på att inte ha ätit godis.

onsdag 28 november 2012

I dag har jag

varit ute och gått några hundra meter och det kändes helt underbart.
Både att röra lite på kroppen och att få lite frisk luft i lungorna.
Jag mår bättre än igår men jag mår långt ifrån bra.
Jag kan inte låta bli att H E L A tiden observera hur hjärtat beter sig.
Ju mer jag tänker på det desto konstigare slår det. Såklart.
Emellanåt har jag massvis med flimmer men jag har även korta stunder då jag inte känner av hjärtat överhuvudtaget. Det är svårt att tänka sig att det är (förhoppningsvis) så det kommer att vara hela tiden om några veckor? månader?
Jag bryr mig inte så mycket om hur lång tid det tar innan jag mår bra igen men jag hade bra gärna velat ha besked på ATT jag blir bra igen......

tisdag 27 november 2012

Innan jag gjorde min operation

sa min läkare till mig att det var vanligt att man hade en hel del flimmer i upp till 3 månader efter operationen.

Han glömde nämna det faktum att jag skulle må ungefär 189 gånger sämre efter operationen än vad jag någonsin gjorde innan......

måndag 26 november 2012

Dagens planering

Som jag skrev igår mådde jag riktigt dåligt hela dagen och det blev inte bättre framåt kvällen. Jag har sovit som en stock i natt och när jag vaknade i morse kom jag på mig själv med att vara rädd för att gå upp. När jag har hjärtflimmer känns det hyfsat när jag ligger ner och det är inte förrän jag reser mig som jag känner av det.
Det tog ca 20 minuter innan jag tog mod till mig och satte mig på sängkanten. Det kändes OK och efter många om och men vågade jag resa mig upp. Jag kände mig lite vimmelkantig i början men det känns betydligt bättre idag.
Jag måste lära mig att inte ha så bråttom. Jag vill ju inget hellre än att bli frisk men risken är jag förstör för mig själv genom att ta ut mig alldeles. Att må som jag gjorde igår vill jag aldrig göra igen och att vara rädd för att stiga upp på morgonen är inget jag önskar någon.

Idag måste jag ta mig in till Blodcentralen för att lämna PK-prov. Risken att få blodproppar i det behandlade området i hjärtat är oerhört hög och det är jätteviktigt att jag lämnar prov med jämna mellanrum. Jag måste äta min blodförtunnande medicin i 3-6 månader efter operationen så det kommer att bli en hel del nålstick framöver.

Så det är planen för dagen. Ta mig upp ur sängen och ut i bilen. Hitta en närliggande parkering och ta mig till blodcentralen. Känns överkomligt men jobbigt.

söndag 25 november 2012

För mycket av det goda

blev det nog igår. Ja inte av det ätbara för där skötte jag mig exemplariskt!! En portion, vatten till maten istället för läsk och en bit av systerns goda chokladkaka hon gjort till fika.

Nej det blev för mycket av att vara uppe och hålla igång och idag har jag mått riktigt dåligt.
I morse när gick upp var jag alldeles vimmelkantig och hjärtat rusade iväg för minsta lilla.
Jag var tvungen att ta mig tillbaka till sängen och jag legat pall hela dagen.
Jag försöker verkligen att intala mig själv att det inte är något galet.
Det är ju inte ens en vecka sen jag opererades så jag kan ju inte förvänta mig att må bra.
Det är dock väldigt svårt att inte fokusera på det negativa när jag mår så här.
Jag fick en del papper med mig hem från sjukhuset och jag läste idag att ungefär hälften av de som genomgår "min" operation behöver ytterligare en för att bli helt symptomfria.
Måtte jag vara en av dem som I N T E behöver en till. Det vet jag nämligen inte om jag orkar med. Varken fysiskt eller psykiskt.

lördag 24 november 2012

Jamen det går ju bra det här!!

Jag är en ganska otålig person som vill att det mesta ska gå i en rasande fart. Ju fortare desto bättre! Märkväl att jag sa det mesta - inte ALLT....

Därför var jag bara tvungen att ställa mig på vågen i morse för att kolla om det hänt något.

Jag skötte mig exemplariskt igår. En bra frukost, en frukt vid 10-tiden, en välkomponerad lunch, en knäckemacka och en kopp te på eftermiddagen, en bra kvällsmat och en smoothie framåt kvällen. Jag var lite sugen på något sött på eftermiddagen och i vanliga fall hade jag petat i mig några chokladbitar. Jag är stolt över mig själv att jag kunde stå emot sötsuget.

Trots att jag var så duktig igår var det ju litet otippat att jag skulle ha gått ner nästan ett helt kilo på en dag!! Med denna takten är jag ju färdig om två veckor!!

Skämt åsido, jag förstår ju att det är kroppen som släpper ifrån sig vätska nu i början och att det inte kommer att gå i denna takten fortsättningsvis  Och jag ska inte heller väga mig varje dag. Det ska göras på fredagar och inget annat. Annars finns risk att det blir en fix idé att väga sig varje dag och gudarna ska veta att jag har tillräckligt många fixa idéer redan......

I dag kommer det däremot att bli lite svårare att stå emot godsaker. Min syster fyllde år igår och vi ska fira hennes födelsedag i dag. Och så är det ju det där med lördagsgodis.....

För övrigt känner jag mig lite piggare för varje dag som går. Jag har lite ont i hjärtat, jag blir trött av minsta lilla ansträngning men jag försöker att vara uppe så mycket jag kan. Jag är rädd för att operationen inte lyckats varje gång jag känner att hjärtat rusar iväg men jag försöker att tänka positivt.

fredag 23 november 2012

Nu är det slut på sötebrödsdagarna.....

Nu finns det bara en väg och det är neråt!!

Nu kanske ni tror att jag fått hjärnsläpp men jag menar faktiskt neråt.

Det sista halvåret har det ju bara gått uppåt.

Så förlåt mamma, Linda och Erik - jag vet att ni tycker att jag är snyggare i min nya kropp men jag håller inte med.

Inte mina favoritjeans heller.
Nej jag har inga jättetrosor på mig.
Det är jeansen som sitter för långt ner. De går inte längre upp......




Men vi gör såhär. Jag har under min sjukskrivning gått upp hela 14 kg!!! Innan jag blev sjuk vägde jag 60 kg till mina 171 cm. Idag väger jag alltså 74 kilo. Längden har jag lyckats hålla. Jag kan tänka mig att behålla 2 kg. Kanske var jag lite för smal innan. Men de 12 ska jag gå ner.

Om jag knappar in min vikt idag, min längd, min ålder och mitt kön på en BMI-uträkningsgrunka får jag fram följande resultat.


Min vikt i dag innebär att jag är överviktig. Både gällande BMI och fettprocent. Inte mycket överviktig men likväl överviktig.

Väljer jag att knappa in vad jag kommer att väga när jag gått ner mina 12 kilo ser mina värden ut så här:




Jag undrar lite varför normal och ideal inte sammanfaller när det gäller fettprocenten. Är det så många som har för lite fett?? Det där ska jag forska lite i någon gång. Fast den där fettsiffran tar jag med en nypa salt. Jag hade inte tänkt att ha så mycket fett. Jag hade tänkt att det mesta skulle vara muskler. Eller nåt.

Jag tror inte på att utesluta något ur min kost. Jag tror på att äta allt men inte alltid. Jag har bestämt för mig att jag läst nånstans att det ska ta lika lång tid att gå ner som det tog att gå upp samma vikt. Därför siktar jag  på att gå ner 0,5 kg i veckan med hjälp av träning. Och kanske lite mindre godsaker. Då tar det 24 veckor att gå ner mina 12 kg och jag är fix färdig till beach 2013. Jag kommer att väga mig varje fredag och mäta mig sista fredagen i varje månad.

Jag kommer inte att orka göra så många knop de närmaste veckorna men tänker börja så smått med att inte äta godis varje dag och tänka lite mer på vad jag stoppar i mig.

Bara för att det är så roligt har jag gjort en liten finurlig sak som visar mina framgångar här ute på högersidan.
Såklart lägger jag ut mina mått oxå. Jag utgår från dagens vikt och mått men kommer som sagt inte att köra på med full fart förräns jag är helt återställd.

Jag vill inte höra några "Du är fin som du är" "Ta det nu lugnt och tänk på hjärtat" och liknande. J A G trivs inte i min kropp som den är nu och givetvis kommer jag inte att göra mer än vad jag orkar och kan med tanke på min hälsa.

Vill ni däremot stötta och peppa mig går det alldeles utmärkt!!












torsdag 22 november 2012

Vid det här laget

har ni väl läst om min förra operation som jag länkade till i förra inlägget. Operationen jag gjorde i tisdags gick till på samma sätt. Skillnaden var att denna gången kunde jag bli medicinerad eftersom när det är en flimmerablation som utförs krävs det inte att patientens hjärta är opåverkat av medicin.
Jag hade en jättegullig sköterska som blandade ihop en sjysst cocktail av morfin, lugnande och muskelavslappnande. Inte så mycket så att jag somnade men tillräckligt för att ta bort den värsta smärtan.
För visst fasen gjorde det ont ändå men det var betydligt lättare att slappna av tack vare medicinen.

Tisdagens operation var längre än förra. 4 timmar höll de på att operera mig. Detta ledde till att jag hade en rejäl avtändning efter att ha legat med morfin i så många timmar. Hela min kropp ryckte i spasmer i ca en kvart efter att de kopplat väck medicinen. Mycket obehagligt men ändå helt klart värt att haft en någorlunda smärtfri operation.

Nu är jag som sagt hemma och jag är väldigt uppmärksam på hur mitt hjärta beter sig. Jag vet att det är vanligt att man har ganska mycket flimmer i upp till 6 månader efter operationen så jag försöker att inte noja för mycket när jag känner hur hjärtat rusar iväg emellanåt.Stundtals känner jag inte att hjärtat slår överhuvudtaget och det är en mycket märklig känsla efter att ha levt med mina hjärtfel i över 8 år.

Men nu har den definitivt börjat - min väg tillbaka till mitt jag!

onsdag 21 november 2012

Nu är jag hemma igen

och mår efter omständigheterna OK. Jag har såklart lite ont och är ganska trött men konstigt vore väl annars.

Jag orkar nog skriva mer om min operation i morgon så länge kan du läsa om förra operationen om du trycker HÄR!

tisdag 20 november 2012

Klockan är 03.30

och jag har gett upp det där med att försöka sova. Det är natten innan min operation och jag ligger på Lunds sjukhus.

Dagen som gått har varit fylld av blodprov, ultraljud på hjärtat som gjorts med en kamera via matstrupen och kontraströntgen på hjärtat.
Det där med kameran i matstrupen var ett moment som jag fasade nästan mer än själva operationen och jag ligger och försöker komma ihåg hur det kändes. Läkaren som utförde undersökningen på min hade i forskningssyfte gjort samma undersökning och visste således hur det kändes. Har var därför ganska frikostig med både bedövningsmedel och muskelavslappnande. När bedövningen först kickade in fick jag lite panik eftersom det kändes som om tungan svällde och fyllde hela munnen och gjorde det omöjligt att svälja. Sen fick jag lite Dormicum och blev behagligt lullig. Innan jag hinner reagera nämnvärt har jag sen en slang nerkörd i halsen. Jag minns att det kändes otroligt obehagligt precis när slangen skulle ner i böjen (ni fattar vad jag menar va?) men sen har jag svårt att greppa tag om hur det kändes. Räknas hjärnan som en muskel? Den verkar ha slappnat av den oxå....

Kontraströntgen var inga konstigheter och det var oxå dagens sista moment. Resten av eftermiddagen och kvällen kunde jag ohämmat ägna mig åt att ha ångest inför operation. Jag har ju gjort en likadan operation innan så jag vet vad som väntar.

Om några timmar blir jag "väckt" av nattpersonalen som ska börja förbereda mig för operationen. Eftersom den i värsta fall kan ta MÅNGA timmar ska de sätta dropp och kateter. Tanken på att behöva lägga sig i en jäkla gynstol ovanpå allt annat är inte särskilt lockande. Det är ju inte utan att man känner sig ganska utlämnad i allt det här redan.

För er som undrar hur operationen går till - jag skrev ett långt inlägg om det på min andra blogg den 30:e maj i år. Jag har ingen möjlighet att länka nu eftersom jag bloggar från telefonen men en länk till min andra blogg ligger ute till vänster en bit upp. Antingen får ni leta själv eller så får ni vänta några dagar så länkar jag när jag kommer hem.

torsdag 15 november 2012

Tiden står still......

Just nu räknar jag minuterna tills jag blir inlagd på måndag. Jag försöker febrilt sysselsätta mig med sånt som jag orkar men jag har jättesvårt att fokusera. Det enda jag kan tänka på är allt jag ska göra när jag mår bra igen.

Jag har blivit sockerberoende under min sjukskrivning. Det måste jag ta tag i. Men inte nu.

Jag har gått genom räkningarna för att allt ska vara klart innan jag blir inlagd. Bilförsäkring, fordonsskatt och julklappar på samma månadssjuklön blir inte roligt. Jag behöver börja jobba igen. Det känns som om jag förlorar bra mycket mer än 20% på att vara sjukskriven.

 Operationen kommer att gå bra och jag kommer att bli helt återställd. Jag kommer att bli helt återställd.

Visst??

tisdag 13 november 2012

Utdrag ur min läkares brev till Försäkringskassan


I dag fick jag hem en kopia på brevet som min läkare har skrivit till Försäkringskassan. De har inte ifrågasatt min sjukskrivning men tydligen är det standard att de kräver in ett intyg från läkaren när man varit sjukskriven i ett halvår. Det var ju inte den mest upplyftande läsningen i dag........





Februari 2013 låter V Ä L D I G T långt borta...........

Vid den här tiden

nästa vecka ligger jag förhoppningsvis på ett operationsbord i Lund för att äntligen bli av med mitt förmaksflimmer.
Igår hade jag en riktigt bra dag och jag tyckte själv att jag mådde bra. Jag har ju dragits med detta så länge att jag tror att jag har glömt hur det känns att må riktigt riktigt bra. Så även om jag inte skulle bli hundraprocentigt fri från mitt flimmer kommer det nog att bli en markant skillnad för mig i vilket fall som helst.
Det är med tudelade känslor jag tänker på min kommande operation Samtidigt som jag ser fram emot att äntligen bli av med mitt flimmer ser jag absolut inte fram emot själva ingreppet.
Att ligga vaken och vid fullt medvetande på en operationsbrits i flera timmar samtidigt som det utförs en smärtsam behandling på hjärtat genom en kateter i ljumsken är inte sådär jätteroligt om vi säger så.
Dagen innan min operation ska läkarna göra ett ultraljud på hjärtat genom matstrupen. Detta fasar jag nog ännu mer än själva operationen. Jag har otroligt lätt för att klökas och tanken på att få en slang nerkörd i halsen gör mig gråtfärdig. Jag har pratat med en sköterska som lovat att jag ska få både lugnande och bedövning men det där tror jag på när jag är lugnad och bedövad. Jag har nämligen i tydligt minne hur de lovade mig lugnande och smärtstillande innan min förra operation. Det visade sig att det enda jag fick var två Alvedon!! De kunde jag lika gärna varit utan.......


lördag 10 november 2012

Undrar vad Freud hade sagt??

I mitten av juli började jag äta blodförtunnande medicin. Dels för att undvika att få blodproppar på grund av mitt förmaksflimmer, dels för att kunna genomgå min operation utan risk för stroke.
Inte en enda gång har jag glömt att ta tabletterna.
Inte en endaste liten gång.
Förrän nu.
Efter att jag fått kallelsen till operation har jag glömt att ta dem.
Inte en gång.
Utan TVÅ gånger.
Är det mitt undermedvetna som talar?
För mitt medvetna är det definitivt inte.

fredag 9 november 2012

Hold on Ystad - I´m coming!!

På nyårsdagen i år bestämde jag mig för att jag skulle gå Ystad-Haparanda turochretur. Inte på riktigt då alltså.
Det är en sträcka på 3120 km och några uträkningar senare kom jag fram till att det motsvarade ungefär 8,5 km om dagen sju dagar i veckan. Med min steglängd motsvarar det 11 031 steg om dagen. Eftersom rekommendationen är att gå minst 10 000 steg om dagen ansåg jag att det inte skulle bli en omöjlighet att klara av denna uppgift. Föga anade jag att jag i mitten på maj månad skulle bli akut inlagd på HIA för ett allvarligt hjärtfel och genomgå en hjärtoperation två veckor senare. Inte heller anade jag att jag utöver detta allvarliga hjärtfel även hade förmaksflimmer som ytterligare en operation ska rätta till om exakt 11 dagar.

Trots alla dessa motgångar jag till dags datum traskat 2716,7 km vilket ger ett snitt på 8.6 km om dagen. Detta innebär ju faktiskt att jag ligger i fas med planeringen tillochmed lite FÖRE!!

Det är 52 dagar kvar till nyårsafton och jag har 403,3 km kvar tills jag åter är i Ystad. Om jag räknar bort 14 dagar för operation och återhämtning har jag således 32 dagar på mig att ta mig hela vägen fram. Det betyder att jag måste gå 12,6 km om dagen och det motsvarar lite drygt 16 000 steg/dag. Inte helt omöjligt att jag klarar det med andra ord!!

tisdag 6 november 2012

Det börjar dra ihop sig

och nu är det bara 14 dagar kvar tills min planerade operation. Igår var jag och kopplade på ett långtidsEKG, dels för att se hur mitt hjärta har hämtat sig efter förra operationen och dels för att kartlägga lite inför nästa operation. Innan de kopplade på själva grunkan gjordes ett vanligt EKG och det visade att jag hade extraslag på vart tredje hjärtslag. Innan operationen hade jag extraslag på vartannat hjärtslag. De försäkrade mig om att det behövde inte betyda att förra operationen var misslyckad, det kan ha varit andra omständigheter som gjorde att det såg ut så just igår. Jag får veta mer när läkarna studerat hur mitt hjärta har betett sig de senaste 24 timmarna.

Bara tanken på att det inte kommer att bli bra efter nästa operation gör mig gråtfärdig. Jag har så många planer på allt jag ska göra när jag återhämtat mig. Hela min kropp och mitt psyke skriker efter att få göra ett ordentligt träningspass, jag vill orka dansa runt i hela huset när jag hör en bra låt, jag vill kunna planera saker med min familj utan att riskera behöva ställa in för att jag inte mår bra, jag vill börja jobba igen och framför allt vill jag att allt ska bli som vanligt igen.

Om en vecka har jag varit sjukskriven i ett halvår och även om tiden på ett sätt gått otroligt fort har det samtidigt varit det längsta halvåret i mitt liv. De dagar jag mått riktigt bra kan jag räkna på mina fingrar, de dagar jag mått riktigt dåligt är tyvärr många fler. De senaste tre veckorna har jag haft flimmer i stort sett dygnet runt och det tar så otroligt mycket på mina krafter. Krafter som jag egentligen inte har. Krafter som jag ibland lyckas fylla på med hjälp av min familj och mina vänner.

Igår fick jag lite krafter av yngsta dottern i pappersform.

Mamma jag hoppas att du ska bli bra igen!!!! Kramar från Alice

Det hoppas jag med lilla gumman. Det hoppas jag med.....