Ett diskbråck senare.....

Det går inte så bra det här med att föra nån slags dagbok över min träning via bloggen.
Jag vet inte om jag ens skrivit att det konstaterats att jag har ett lågt sittande diskbråck att lägga till mina övriga krämpor men så är tyvärr fallet.
I somras (??) fick jag lagt en rotblockad som ett försök att lindra mina symptom men det hjälpte inte nämnvärt.
Nu går jag istället hos sjukgymnast en gång i veckan och ligger i på en sträckbänk. Det funkar alldeles utmärkt och jag är så gott som symptomfri i några dagar efter behandlingen. Tyvärr är det ju desto jobbigare när de kommer tillbaka men det är ju smällar man får ta.
Sist jag var där fick jag även ett litet träningsprogram som jag ska göra minst tre gånger i veckan här hemma.
Det plockade jag fram idag och konstaterade att som tur är har jag ett hyfsat minne för det är ju något magiskt med män och deras skrivstil.....

Trots att jag anser mig vara hyfsat vältränad var det riktigt jobbigt när jag väl fick kläm på vad det var jag egentligen skulle göra. Fördelen med att ha ett lågt sittande diskbråck är att många av övningarna tränar även mage och rumpa!!
När vi gick genom programmet frågade min sjukgymnast mig om jag brukade göra plankan och om jag var duktig på den. Dum som jag var svarade jag "ja". "Då kan du göra den på en pilatesboll" tyckte han.  "Då är den lite effektivare!!"

No shit Sherlock!! Jag och min stora trut...... Och då ska egentligen bollen vara ytterligare någon decimeter framåt.....

Det ska bli roligt att se om programmet ger några resultat och jag ska försöka att dokumentera dem här. Om det nu är någon som fortfarande läser vill säga??

Alla årets mål avklarade

I början på 2014 satte jag upp en del mål för min träning.
Jag försökte att vara realistisk när jag satte dem.
Inte lägga ribban för högt. Dels för mitt hjärtas skull såklart men även för att inte känna att det var hopplöst och omöjligt att uppnå dem.
Inte lägga ribban för lågt. För massa olika anledningar men främst för att det inte blev något utmaning då.
Mina (tränings)mål för 2014 var att:

• jogga 5 km på 30 min
• jogga 10 km på 60 min
• crosstraina 10 km på 45 min
• cykla till/från jobbet på 40 min

Och de är härmed avklarade!!

Så fort jag har tid och ork ska jag leta upp Runkeeperbevis.

Så länge får ni tro mig på mitt ord.

Så mycket som kan hända på två år

När jag startade denna bloggen för ganska så exakt två år sedan mådde jag riktigt riktigt dåligt. Jag hade genomgått en hjärtoperation och väntade på min andra (och förhoppningsvis sista.)
Det som hjälpte mig att hålla humöret uppe var tanken på allt jag skulle kunna göra efter operation nr 2.
Och med facit i hand har jag överträffat mina egna förväntningar.
För inte trodde jag att jag skulle kunna springa en hel mil!!
På en riktigt hyfsad tid dessutom.
Inte heller trodde jag att jag skulle orka hänga med min man på en av hans långrundor på cykeln.
Och gladeligen planera fler. Och längre.

Ibland ställer jag kanske lite höga krav på mig själv.
Det är för att jag faktiskt ibland glömmer att jag lika gärna kunde varit död om jag inte träffat den där AT-läkaren för tre år sedan.
Jag går inte runt och tänker på det som varit - jag går runt och tänker på det som ska bli.
Och om jag får bestämma kommer det att bli mycket mycket mer!!

I fortsättningen leker jag med mig själv!!

För den här semesterleken funkar inte längre.
Jag är precis hemkommen från en riktigt dålig joggingrunda och insåg en del när jag på tunga ben tog mig runt.
Det funkar inte att dricka vin eller andra berusande drycker mitt i veckan och tro att man ska fungera som vanligt dagen efter.
Det funkar inte att komma på att man glömt lunchen, peta i sig en macka och tro att man klarar sig till kvällsmaten vilket man såklart inte gör och ägnar resten av förmiddagen åt att småäta konstant. Gärna smågodis eller annat onyttigt.
Det funkar inte att sitta uppe sent på kvällarna, se på film, äta chips och dricka Pepsi.
Inte för mig i alla fall.
Både mitt midjemått och min kilometertid har byggts på de senaste veckorna och nu är det dags att ta tag i situationen.
Semester kan jag möjligtvis leka någon helg då och då men övrig tid ägnas åt att leka med mig själv!!

Gränser är till för att flyttas

Jag har alltid gillat att cykla. I mån av tid tar jag mer än gärna cykeln istället för bilen när jag ska någonstans. Trots det har jag nog aldrig cyklat mer än 20 km i sträck. Nån måtta får det ju vara i alla fall!!
Men när min man frågade mig igår om jag ville följa med på en runda så tänkte jag "Varför inte??"
Det hela slutade med en nätt liten runda i riktigt hyfsat tempo för mig. Min man tyckte nog att det gick för sakta dock.

Jag kommer definitivt att följa med honom på fler rundor.
Om jag får vill säga......

Veckan som kommit och gått.

När det är asvarmt och man jobbar från morgon till kväll får man kliva upp tidigt för att hinna med/orka med att träna.
I torsdags blev det crosstrainer med tillhörande dopp i poolen efter. Typ det skönaste som finns.
Ja båda två faktiskt men kanske mest doppet.

Jag har bestämt mig för att så länge det passar med mitt övriga liv ska jag cykla till jobbet och i fredags så passade det alldeles utmärkt.

Målet är att klara det på 40 minuter innan årets slut.

Cyklar man till jobbet får man även cykla hem. Det kommer jag troligtvis aldrig klara på 40 minuter. Dels för att det ALLTID är motvind hem och dels för att jag ALLTID är ganska trött efter en dag på jobbet. Men man ska aldrig säga aldrig.

I lördags var det dags för vilodag igen. Mest för att jag jobbade hela dagen.

I dag var det meningen att jag skulle gå upp tidigt och springa innan jag stack till jobbet men tydligen tryckte jag inte på "snooze". Tydligen stängde jag av alarmet och när jag vaknade fanns det inte någon tid för träning. Därför fick det bli ett sent kvällspass och det var jobbigt vill jag lova. Men har jag sagt att jag ska springa på söndagar så SKA jag springa på söndagar!! Så det så!!

Det var på väldigt tunga ben jag tog mig runt och efter mer än 50 varma timmar på jobbet sen i tisdags är jag sjukt nöjd med mig själv som gjorde det i alla fall!!

Ont ska med ont förgås heter det väl?!?

I dag var det dags att återvända till jobbet efter tre veckors semester.
Efter att ha varit uppe till långt efter midnatt i stort sett hela semestern var det lite svårt att komma till ro i går kväll men när jag väl somnade måste jag ha sovit som en stock eftersom jag inte vaknade när tonårsdottern kom hem strax efter 24 och - enligt mannen - smällde med ytterdörren.
Antagligen hade jag någon undermedveten rädsla för att försova mig för jag vaknade redan strax efter kl 05.00. Eftersom jag inte skulle börja jobba förrän kl 10 tyckte jag det var lite väl tidigt att stiga upp så jag slumrade lite till och från fram tills kl 07.
Strax innan 8 ringde min chef och undrade om jag kunde komma lite tidigare. Hon saknade mig. Och så var det ganska mycket att göra på jobbet oxå visst.
Jag hade bestämt redan igår att jag skulle cykla till jobbet och sånt där ändrar jag inte på. Men jag trampade lite fortare än vanligt. Ja så fort som jag orkade med träningsvärken from hell efter två dagars inlinesåkande.

Sen jobbade jag i drygt 10 timmar. Det där med mjukstart är ju bara för mesar!! Sjukt varmt - nästan 28° - så när jag skulle cykla hem var jag inte lika pigg i benen som jag var på morgonkvisten. Om sanningen ska fram är jag glad att jag orkade hela vägen hem. Redan efter en kvart lekte jag med tanken att ringa efter min man och be honom hämta mig.....

I morgon är det jag som tar en vilodag.

Vilken tur att jag använder skydd!!

Annars kunde det gått riktigt illa på dagens lilla träningspass.

Jag trodde att jag skulle få träningsvärken from hell efter gårdagens inlinesrunda men kände ingenting när jag vaknade i morse.

Men det kommer jag att göra i morgon bitti.

Jag känner allaredan för den delen.

Jag och min man hade några ärenden i stan i dag så vi tog med oss våra inlines och körde en runda vi brukade köra när vi bodde där. En liten bit ifrån mitt jobb tappade jag fokus när jag funderade på om jag skulle se några av mina kollegor som satt ute och åt och vad jag i så fall skulle hojta för klämkäckt när jag rullade förbi. Detta gjorde att jag inte såg den där förbannade stenen som låg mitt i den tvära svängen och pladask så flög jag omkull innan jag ens hann förstå vad som hände. Som tur var hade jag mina handledsskydd på annars hade jag nog gått illa för mina händer.  Desto värre att jag inte hade hjälm (eller kudde på vänster - såklart!!- höft.) 

Och ni vet att man tror att man ska hinna hålla upp huvudet när man ramlar? Det hinner man inte!! Hade det legat en sten i gräset där jag pangade huvudet i marken med full kraft hade jag nog inte skrivit detta just nu. 

Nu blev det inte värre än en skrapad och väldigt öm höft samt ett oerhört skadat ego!! Innan jag kör inlines nästa gång är det jag som åker och köper en hjälm!! 

För fler gånger ska jag definitivt köra. Fast kanske inte utanför mitt jobb......

All good things must come to an end....

I dag är det allra sista dagen på min semester och per automatik sista dagen på min semesterutmaning. Tanken var att lite symboliskt springa milen i dag eftersom det var så jag inledde min semester för tre veckor sen men så kom min man på att vi skulle köra inlines!! De har stått undangömda hela den här hjärtresan och lite dessförinnan oxå, det är minst tre år sedan vi körde sist. Det är som att cykla, det sitter i ryggmärgen!! sa mannen och det visade sig att han hade rätt!

Men nu gick jag händelserna lite i förväg för jag har ju inte redovisat för fredagens och lördagens träning än.

I fredags smög jag mig upp och ut innan resten av huset vaknat. Min syster och hennes barn skulle komma framåt lunch så jag tyckte det var lika bra att klara av dagens träning så tidigt som möjligt.

Framåt eftermiddagen blev alla glassugna så då fick det bli lite bonusmotion!

 


På lördagen var det dags för utflykt och jag visste att det skulle bli mycket sitta och stå - sånt som min kropp inte gillar alls. För att mota de värsta krämporna ställde jag klockan på väckning och smög mig ut på en morgontidig powerwalk som vanligt följt av ett dopp i poolen!

Och därmed är som sagt min utmaning över. De senaste 21 dagarna har jag tränat cirka en timme om dagen. Ibland lite mindre men oftast mycket mer.

Är det någon som har en någon rolig utmaning på lager så är det fritt fram att utmana mig!! 

Dag 15,16 och 17

I måndags spelade ett gäng av mina kollegor beachhandboll i Åhus och jag cyklade dit för att kolla. Halvvägs dit öppnade himlen sig och det började ösregna samtidigt som det blåste full storm. Typ.

Igår vandrade jag och min familj cirka två timmar i en alldeles magiskt vacker miljö i naturreservatet Forsakar i Degeberga.

Och idag har jag för första gången på hela min semester sprungit (nästan) milen. Och det på en helt klart godkänd tid!

Dag 14

Såhär i sista minuten kommer dagens träningsrapport.

Det blev inte snabbt, inte riktigt en timme men det blev!! 

Och det är inte fy skam på en söndag efter en blöt lördag......

Dag 13 och fortsättning följer!!

En god natts sömn gjorde underverk för ljumsken för när jag steg upp i morse kände jag ingenting. 

När morgonbestyren var avklarade konstaterade jag att det inte fanns något smör i kylen till den där blåbärspajen som  ska göras snart så jag kastade mig på cykeln och cyklade till närmsta affär. Det gick bra på ditvägen men på hemvägen blev jag galet trött i både ljumsken och höften som jag så oturligt gjorde illa igår. 

Men det gjorde inte ont i alla fall så jag ska nog överleva även denna motgång!! 

Dag 12 och kanske sista dagen på min utmaning???

I går kväll var jag ute på lite galej med några kompisar. Det blev både den ena och den andra dumheten så jag kände mig inte så väldigt rask i dag. Trots det höll jag bra fart på dagens powerwalk som min numera vana trogen avslutades med ett svalkande dopp. Efter de senaste dagarnas värme blev det dock inte lika svalkande som vanligt då poolen nu håller en temperatur på 27°. Men skönt är det i vilket fall som helst.

Fortsättningen på min semesterutmaning ligger dock i farozonen just på grund av poolen. Vi har för tillfället ingen stege så för att komma ur poolen får man lite smidigt (??) slänga upp ena benet på kanten och sen häva upp resten av kroppen.När jag gjorde det i dag kändes det som om något gick sönder i ljumsken. Jag har för tillfället väldigt ont och kan inte lyfta benet utan att grina illa. Men förhoppningsvis kommer det att kännas bättre i morgon. Om inte annat för att vi ska ha poolparty och då kan det ju vara bra att kunna ta sig i och ur poolen......

Dagens eller rättare sagt nattens bonus: cyklade och mötte tonårsdotter med kompisar som insåg när de skulle cykla hem genom den mörka skogen att ingen av dem hade cykelbelysning. Dock såg jag dem på långt håll eftersom en av tjejerna kommit på att hon hade ficklampa på sin telefon!!

Dag 10 och 11 på en och samma gång!

Ni kanske undrar om resten av min familj är lika galna som jag och det kan jag stolt berätta att de är!!
Igår hoppade vi på våra cyklar och tog oss till Barum, knappa 18 kilometer från vårt.
Där tog vi den lilla bil(och cykel)färjan över till Ivö och köpte varsin glass.
Och sen cyklade vi hem igen!!

Idag var jag något stum i benen så det fick bli en långpromenad. Jag gjorde mitt bästa för att hålla mig i skuggan men trots det kändes det som om jag kokade när jag kom hem.

Ikväll ska jag iväg på galej så vi får väl se vad det blir för sorts träning i morgon......

Dag 9/21 gav mig nästan värmeslag!!

Resterande 24 minuter ägnades åt vattengympa!!

Dagens bonus: gått på stan och shoppat med yngsta dottern två timmar.

Dag 8/21 - Läkarbesök och strandvandring

Igår var det då dax att få domen om mitt hjärta verkligen fungerar så bra under ansträngning som jag tror det gör.
Klockan 8.00 hade jag tid för arbetsprov - jäkla tid när man har semester......
Ni som eventuellt har gjort ett arbetsprov vet att det är asjobbigt. Ni andra får tro mig på mitt ord.
Men ivrigt påhejad av min hjärtläkare - som för den delen kan söka jobb som personlig tränare vilken dag som helst!! - inte bara klarade jag av att fullfölja - jag fullföljde med bravur!!
Min hjärtläkare kunde inte riktigt förstå hur både jag och mitt hjärta kunde vara i så bra kondition och det känns så oerhört bra att få bekräftat att vad jag håller på med funkar verkligen!! Jag kan träna så mycket som jag gör! (Inte intervaller kanske men ändå....)
Han förhörde sig lite om mina flimmerepisoder och blev lite arg på mig för att jag inte åkt till sjukhuset. Anledningen till att jag inte gjort det är att jag vet att de inte kan göra något så då kan jag lika gärna ligga hemma. Men eftersom han är läkare vill han ju ha det dokumenterat så nu har jag lovat att om jag får flimmer igen så ska jag åka direkt till sjukhuset utan att passera "GÅ".
Han var intresserad av hur det här med mina flimmerepisoder i samband med intervallträning höll ihop och undrade lite hur jag gjorde när jag tränade intervaller. Jag förklarade, han flinade lite och undrade om jag någonsin hört talas om ordet "LAGOM"?!? I nästa mening korrigerade han sig själv och konstaterade att det hade jag nog inte. För i så fall hade jag inte varit i så bra form som jag är!

Och på tal om form så jobbade jag på den även igår såklart. Det fanns bara inte tid att dokumentera den här men det ska jag ändra på nu.

För er som inte vet bor vi vid havet. Jag och min äldsta dotter har i flera år pratat om att gå längs stranden till Åhus och köpa glass men det har aldrig blivit av. I går blev det av och hela familjen följde med.

För att minstan skulle orka hela vägen cyklade vi först ner till havet innan vi påbörjade vår vandring.

Det var jobbigare än vad jag trodde att gå i sanden och när vi kom fram var vi rejält trötta i benen. Som tur var kunde vi råda bot på det!

Och har man gått dit får man ju snällt gå hem. Även om man är trött och solen håller på att försvinna bakom molnen och det börjar bli kallt med shorts och linne.

Men vackert var det och hur konstigt det än kanske låter så skapade vi ett minne för livet igår. Jag tror att detta är en kväll som våra barn kommer att minnas när de blir stora och som de kommer att titta tillbaka på med glädje. Jag vet att jag kommer att minnas den så länge jag lever i alla fall ♥

Dag 7/21

Första semesterveckan går mot sitt slut men jag har ytterligare två att se fram emot!
Idag hade jag tänkt att springa milen men insåg ganska så snabbt att det helt enkelt var för varmt för att springa. Jag ska till sjukhuset tidigt i morgon bitti för att göra ett arbetsprov (ett EKG samtidigt som jag cyklar) och vill absolut inte riskera att få flimmer.
Istället valde jag att powerwalka 5 minuter, jogga 5 minuter osv samtidigt som jag såg till att pulsen inte gick över 150 slag/min. Väl hemma dröp svetten av mig - mer på grund av värmen än på grund av ansträngning - och det var SÅ skönt att slänga mig i poolen. Idag fick jag dock ge mig tid att ta på bikini eftersom svärmor var på besök!

Dagens bonus - 2 311 varv i poolen och 60 minuters brännboll i stekande hetta. Vi hann spela två matcher och mitt lag vann båda gångerna. Inte så mycket på grund av min prestation men min man tog typ 25 lyror och sprang 3 helrundor så jag tar åt mig lite av äran för vinsten!!

Dag 6/21

I dag hade vi bestämt oss för att ha en riktig familjedag så det var bara att gå upp i hyfsad tid och klara av dagens träning innan resten av huset vaknade till liv. Det blev 60 minuter på min crosstrainer. När jag hade gjort 59 minuter hörde jag hur någon kom nerför trappan och det visade sig vara min son. Jag skickade ut honom att dra av pooltäcket och gissa vad skönt det var att slita av de svettiga träningskläderna och bara hoppa i. Jag gav mig inte ens tid att ta på bikini utan jag hoppade i klädd i min födelsedagsdräkt till stora glädjen eller kanske förskräckelsen för mannen som joggade förbi precis när jag klev upp ur poolen!! Fast jag tror inte att han såg eftersom han sprang vidare som om ingenting hade hänt. Eller så gillade han inte vad han såg och skyndade vidare. Vad vet jag?!?

I vilket fall som helst blev siffrorna som följer av bilden nedan.

Efter avslutat träningspass och nakenbad traskade hela familjen till skogs och kom hem dryga två timmar senare med 5 liter blåbär! Jag älskar vår skog!!

Sen konstaterades att vi inte hade något lördagsgodis hemma och någon (kan kanske ha varit jag?!?) kom med det eminenta förslaget att cykla till EKO och köpa. Sagt och gjort - på cyklarna och iväg. För att komma till EKO hemifrån vårt måste man - förutom att cykla en lång jäkla väg enligt dottern - ta sig över den vältrafikerade E22:an inte mindre än två gånger men min man fick för sig att det fanns en genväg som gjorde att vi slapp det. Jag hade ingen aning men provar allt en gång. Äldsta dottern var inne på mannens linje - hennes kompisar brukade cykla in på någon grusväg som gjorde att de slapp ta sig över E22:an.
Vi hittade grusvägen utan problem men när vi kom till en korsning gick åsikterna isär om vilken väg vi skulle ta. Äldsta dottern cyklade längst fram och svängde utan att tveka till höger. Mannen ville svänga till vänster men blev snabbt nerröstad. När vi kom till en återvändsgränd någon km senare undrade han lite syrligt om vi kunde prova hans väg denna gången......
Efter ytterligare lite snurrande kom vi fram UTAN att korsa stora vägen men på bekostnad av några extra svordomar och kilometer....

Dagens bonus del 1

Och har man tagit sig till affären måste man ta sig hem igen.

Dagens bonus del 2

Så nu kan jag definitivt med gott samvete gå och lägga mig i soffan och äta mitt lördagsgodis!!

Dag 5/21

För tredje dagen på rad för min träning mig till Åhus. Idag blev det på cykel och i sällskap med min dotter Alice. Hon ville titta när kompisarna spelade strandfotboll och som bonus träffade hon inte mindre än två kändisar till priset av en. Mer om det kan du läsa på min andra blogg som jag inte vet hur man länkar till via telefonen..... www.maria-jagochdemina.blogspot.com är adressen i alla fall.

Eftersom allt mitt batteri i telefonen gick åt till att fota kändisar och posta på insta/fb så kunde jag inte ha Runkeeper igång på hemvägen men jag chansade på att det var lika långt hem och att det tog ungefär lika lång tid!

För att komma upp i en timme fick det bli en liten runda ikväll oxå och eftersom Alice ville bada när jag kom hem fick det gå undan lite grann så att jag blev varm i kläderna! 

Dagens bonus: sprungit minst 1 749 varv i poolen. Vi har en rund pool och om man springer så många varv blir det som en virvelvind och det tycker Alice är jätteroligt!

För övrigt börjar den riktiga utmaningen imorgon eftersom min man gick på semester idag.....

Dag 4/21

Igår sprang jag ju hem efter att ha lämnat bilen på service. Min man var helt bombis på att macken där nycklarna lämnas in efter avslutad service var öppen till kl 24 men ack så fel han hade upptäckte vi när vi rullade in där strax innan 23.....

Detta resulterade såklart i att jag inte fick någon bil med mig hem vilket ställde till lite problem eftersom jag verkligen behövde den idag för att köra till tågstationen. 

Därför var det bara till att ställa klockan och snällt traska iväg och hämta hem min lilla bil tidigt i morse. För öppnade kl 6 gjorde den i alla fall fortfarande... Med andra ord blev dagens pass en timmes powerwalk. Nästan en timme i alla fall för trots att jag gick en liten omväg för att komma till macken stannade klockan på 58 minuter. 

Men de två missade minuterna vägs upp av de 13 328 stegen jag gått idag när jag och min kompis Linda var i Malmö och shoppade!

Dag 3/21

I morse blev jag väckt av en ilsken telefonsignal 07.15. Det var min man som ringde för att berätta att han glömt att lämna min bil på service. Snabbt och lätt fick jag lägga om dagens träningsplanering från cykling till löpning. Iväg med bilen och så sprang jag hem. 

Det tog dock inte så lång tid som jag trodde att springa hem så det blev faktiskt en cykelrunda oxå idag. Jag och sonen cyklade drygt en mil och det blev några bonusminuter idag. Oxå. 

Nu blev det inte riktigt som det skulle med bilderna. Jag bloggar från telefonen och tydligen går det inte att bestämma var man vill ha vilken bild. Men jag tror att ni fattar ändå?!

Dag 2 av 21

I dag blev den dagliga träningstimmen fördelad på två tillfällen.

30 min på crosstrainern och 10 min core innan frukost.

Och sen en rask promenad till byns idrottsplats för att spela bilbingo.

Utöver det har jag strövat i skogen i två timmar och plockat kantareller.
Det är fint det här med semester!

Semesterutmaning!!

För att inte bli alldeles försoffad på min semester har jag utmanat mig själv att träna (minst) en timme om dagen hela min semester. Eftersom jag är ganska begränsad i mitt val av träning kommer jag att alternera mellan löpning, powerwalks, cykling och crosstrainer. Tanken är att springa milen en gång/vecka.
Eftersom jag inte kommer göra så himla många knop för övrigt och för att varken min kropp eller mitt hjärta klarar av någon stenhård träning så tror jag inte att jag behöver ha några vilodagar. Jag rör mig i stort sett varje dag i vanliga fall och då jobbar jag ju X antal timmar om dagen oxå. Men om jag känner att jag behöver vila en dag så kommer jag givetvis att göra det så ni behöver inte komma med en massa förmaningar.
Däremot får ni gärna göra mig sällskap om ni vill.
Jag kommer att lägga ut bild på Instagram/Facebook på respektive dags träning och även att skriva här på bloggen.

Jag tjuvstartade lite igår med att springa en mil. Den första milen på en hel månad och det gick över förväntan. Däremot var jag livrädd för att få flimmer idag men det uteblev och jag börjar få tillbaka modet att springa igen!!

Dagens träning bestod av en snabb powerwalk i min underbara skog.

Hoppas att ni vill göra mig sällskap eller att ni i alla fall hejar på mig i min utmaning!!

Vem ska jag tro på? Tro på när allt är så här?

En stund efter att jag skrivit gårdagens inlägg fick jag feber.
Jag låg i sängen med värsta frossan, grät och mådde allmänt skit.
Miljoner tankar rusade genom mitt huvud.
Vad är det som pågår?
Ska allt börja om igen?
Är det mitt fel som tränat för mycket?
Jag insåg att det kanske blivit lite mycket av allt på sistone.
En långhelg i Göteborg med alldeles för lite sömn och alldeles för mycket skräpmat.
Ett läkarbesök med dottern som verkligen sög musten ur mig.
Många och långa dagar på jobbet.
Och - med handen på mitt bultande hjärta - kanske lite för mycket träning.

Men där är jag och min hjärtläkare inte överens.
Jag pratade med honom idag och även om det såklart inte går att ställa en hundraprocentig diagnos per telefon var han ganska så säker på att flimret och febern i det stora hela inte hade med min intervallträning att göra. Han trodde att jag hade en infektion eller nåt på gång i kroppen, träningen utlöste febern som i sin tur utlöste flimret. Feber kan tydligen utlösa flimmer, flimmer kan inte utlösa feber! Det är ju möjligt att jag hade feber redan när jag skrev inlägget, jag märkte bara inte av den förrän den blev högre.
Enligt honom ska mitt hjärta klara av att träna intervaller och han tycker definitivt att jag ska prova igen. Fast innan jag provar igen vill han att jag skulle komma in och göra ett arbetsprov för säkerhets skull.


Om jag provar igen eller inte hör inte till saken just nu.
För vad han än säger så måste jag bli mycket bättre på att i första hand lyssna och tro på min kropp.

Det är en fin linje mellan envishet och dumhet.

och  idag gick jag över på fel sida.
Vilket jag får betala för just nu.
Alla som "vet"något om löpning säger att det är jättebra att träna intervaller om man vill bli snabbare (bättre??) på att springa.
Självklart måste jag träna intervaller då.
Jag vill ju bli snabbare.
Och bättre.
Kan man någonsin bli tillräckligt bra??

I vilket fall som helst så provade jag för ett tag sen.
Det gick inte så bra.
Jag fick flimmer.
Men det kanske berodde på något annat intalade jag mig själv och provade idag igen.
Jag började med att jogga sakta i fem minuter. Det gick bra.
Sen sprang jag snabbt i 30 sekunder för att sen jogga sakta i 90 sekunder. Det gick bra i 10 minuter och det var så länge jag hade planerat att hålla på.
Sen var tanken att jag skulle jogga i maklig takt hem igen.
MEN då tog det tvärstopp.
Hela min kropp skrek åt mig att stanna vilket resulterade i att jag fick gå hem.
Det var ju inte hela världen även om jag såklart blev sur.
För sån är jag.
Vad som däremot är väldigt tråkigt är att jag nu har flimmer.
Så här och nu lovar jag mig själv att ALDRIG NÅGONSIN IGEN träna intervaller.
Ingen kilometertid i världen är värd att må så här.....

Mot nya mål!!

När jag på nyårsdagen (ja okej då - dagen efter nyårsdagen eftersom det sista jag hade i tanken på nyårsdagen var träning!) satte upp några träningsmål för året så kunde jag inte min vildaste fantasi tro att jag skulle uppfylla dem så snabbt!
Ett av målen var att klara av milen på crosstrainern 45 minuter - det klarade jag redan den 10 februari. Jag trodde nog att det skulle bli det lättaste och med facit i hand satte jag nog ribban lite väl lågt. Den är nu flyttad upp lite och det nya målet är 40 minuter. Det har jag inte klarat än.
Mitt andra mål var att cykla till jobbet (15 km) på 35 minuter. Det har jag inte heller klarat än. Kan bero på att jag inte ens provat. Än.
Det största målet var att klara av att springa milen på 60 minuter och DET KLARADE JAG IDAG!!!

Helt magisk känsla som jag kommer att leva på ett bra tag.
Jag ska göra mitt bästa för att ta med den känslan till Ystad i morgon då jag ska lägga en nervrotsblockad i ländryggen för att förhoppningsvis få bukt med den där nerven som sitter i kläm vid min trasiga disk.
Vem vet - nästa gång jag springer milen går det kanske ännu fortare.
Mitt nästa mål är 55 minuter. 

Mästarnas mästare

ska jag titta på nu men först ville jag bara dela med mig av något häftigt som jag gjorde i dag.
Jag gjorde personbästa på både distans och varaktighet när jag sprang nästan 12 kilometer på 75 minuter.
Heja mig!!

Nu får det väl ändå vara bra???

Jag har ju vid några tillfällen berättat om mitt trilskande knä och efter otaliga läkarbesök och olika undersökningar med tillhörande röntgen av nämnda kroppsdel blev jag remitterad till en ortoped. Vi pratade i fem minuter, han tryckte lite här och där för att sedan berätta vad han trodde att mina knäbekymmer berodde på. Han trodde att problemet var en klämd nerv i ländryggen eftersom mina symptom och min beskrivning av dem var som taget ur skolboken. Har skickade mig på magnetröntgen (jag kommer snart att bli självlysande så många röntgenundersökningar jag gjort) för att lokalisera exakt var den klämda nerven satt någonstans. Detta för att kunna gå in och lägga en rotblockad och på så sätt förhoppningsvis få lite lindring.

I fredags ringde han och gav mig en riktig käftsmäll!! Han frågade om jag någon gång haft oerhört ont i ryggen? Någon gång??? Tillåt mig småle.....
I vilket fall som helst visade röntgenplåtarna att jag har ett diskbråck i ländryggen och en av diskarna putar ut så mycket att den helt enkelt har knäckts av belastningen. Så länge jag inte har mer bekymmer än vad jag har för tillfället blir det inte aktuellt med operation (vilket jag inte heller är så värst intresserad av) utan planen är att att kortisonbehandla. Jag vet inte exakt hur det går till men jag vet att det innebär sprutor.....

Så länge det känns bra tyckte han absolut att jag skulle fortsätta träna som jag gör. Att jag faktiskt mår som bäst när jag rör på mig tycker både han och jag talar sitt tydliga språk. Men jag skulle ju ljuga om jag inte säger att jag är lite bekymrad. Jag har tillräckliga problem med min rygg redan - jag har både skolios och Scheuermanns - och behövde verkligen inte få ytterligare en diagnos. Det är klart att jag undrar vilket skick jag kommer att vara i när jag blir gammal. Kommer jag ens att kunna stå upprätt eller kommer jag bli en liten dubbelvikt gumma?
För övrigt har jag väl haft tillräckligt problem med min hälsa?? Jag vet att det finns de som har det värre men om jag får vara ego för en stund så tycker jag faktiskt att det räcker nu.....

Vilken respons

jag fick på gårdagens inlägg!! Både i sociala medier och mer privat - jätteroligt!
Mitt uppmaning till alla negativa att knipa käft funkade tydligen alldeles utmärkt då det bara var positiva reaktioner som nådde fram till mig.
Ett flertal personer bad mig fortsätta att dela med mig av mina träningspass på Facebook så det är möjligt att det dyker upp något framöver. Alltid retar det någon!?!

Dagens träning är redan avklarad (men ej publicerad!) Efter tisdagens raska powerwalk och gårdagens joggingrunda fick jag lite ont i benen så i dag höll jag mig inomhus på min kära crosstrainer. Jag tror att det är den bästa investering jag gjort i hela mitt liv!

Återigen TACK för all pepp, alla hejarop och alla fina ord - ni är toppen!!

Jag tänker då inte be om ursäkt i alla fall!!

Ofta läser jag på Facebook.... "Eftersom alla andra skryter med om hur mycket de tränar så tänker jag göra detsamma......" eller "I dag var minsann jag också duktig och cyklade till jobbet. Det gick inte så fort men....."

Jag tycker att det är SKITTRÅKIGT att läsa såna statusar!! Inte nog med att jag blir duktigt irriterad på folk som ber om ursäkt för att de är ute och rör på sig - de gör även narr av både andra och sig själv genom att samtidigt som de klankar på oss "skrytmånsar" förminskar sin egen prestation.

Jag är en av dessa hurtbullar som gärna och ofta publicerar på Facebook när jag varit ute och rört på mig men jag lovar här och nu att sluta med det och i stället vara lite mer aktiv på bloggen. På så sätt kan ju de som verkligen vill läsa om mina framsteg med ett enkelt klick gå in och uppdatera sig.

Jag vet att det finns de som verkligen gläder sig åt att jag orkar mer och mer men jag misstänker att det även finns de som tror att jag länkar från RunKeeper/Garmin för att skryta. Till er vill jag bara säga att OJ VAD RÄTT NI HAR!!
Det är klart att jag skryter!! Jag tror inte att ni kan förstå hur stort det är för mig att orka gå/springa/cykla i stort sett hur långt och länge jag vill. Och hur stort det är för varje vecka känna hur jag orkar ännu lite till. Många kanske inte tänker på det längre men det är faktiskt bara knappa 2 år sedan jag låg på HIA (hjärtintensiven) och väntade på den första av två hjärtoperationer!

Så förlåt mig för att jag skryter  - men glöm att jag kommer att sluta!!

Så när jag ändå håller på så tänker jag skryta med att jag i går kväll höll ett riktigt sjysst tempo på min powerwalk:

och att jag för en stund sedan höll ett minst lika sjysst tempo när jag var ute och sprang:

Är det någon som har något att positivt att säga är ni mer än välkomna att göra det.
Ni som mår dåligt av mitt skryt eller som inte kan förmå er att glädjas tillsammans med mig kan knipa käft!

Fast vem håller koll??

Förra veckan sprang jag för första gången någonsin en hel mil.
Eller sprang och sprang. Med lite god vilja kan man kanske säga joggade.
Utan den goda viljan får man nog säga lufsade.
Men vad det än kallas så var det en hel mil i alla fall!!
Idag gjorde jag det igen.
Och liiiiiiiite snabbare gick det faktiskt.
Exakt 4 sekunder/kilometer snabbare!
Låter inte så mycket och det är det inte heller.
Men det ledde till en bättre sluttid än förra gången.

Jag har resten av året på mig att finslipa bort 8 minuter och 18 sekunder.
Känns inte helt omöjligt.
Och det känns helt F A N T A S T I S K T att kunna springa/jogga/lufsa en hel mil utan att kroppen protesterar alltför mycket.

När jag får sista ordet

I morse hade jag en dialog med mig själv.
Inte helt olik den på bilden nedan.
En bild som är lånad på Google.

Enligt min veckoplanering var det dags för löpning idag men ursäkterna var många.
Mensvärk, huvudvärk, trött efter att ha jobbat tre kvällar i rad och för att vara helt ärlig så lockade min bok och mitt varma täcke mycket mer än skogen.
Men eftersom jag är den jag är så gjorde jag en kompromiss. Jag stannade i sängen med min bok ytterligare en timme och snörade på mig löparskorna framåt förmiddagen istället.
Och vad bra det blev!!

Första gången (någonsin??) som jag orkat springa 5 km utan att stanna och gå en enda gång!!
Eller ja - springa och springa. Min medelhastighet på 6.30 min/km är väl inte direkt världsklass men jag tycker att det är en ganska bra början. Kan jag bara sänka den med 30 sekunder har jag ju mitt största träningsmål för 2014  - att springa milen på 60 minuter - som i en liten ask!! Förutsatt en annan liten detalj som att verkligen orka hålla det tempot i 60 minuter vill säga......

Ett litet frö av tvivel

I morse vaknade jag med flimmer för första gången på väldigt väldigt länge.
Oron grep som vanligt tag i mig direkt.
Ska det börja om igen?
Kommer jag att behöva opereras igen?
Och trots att jag till 99.9% vet att det inte beror på att jag tagit i för mycket när jag tränat så finns tvivlet där ändå.
Tvivlet på min kropps kapacitet.
Tvivlet på att jag någonsin kommer att kunna göra vad jag vill utan att tänka på om jag ska behöva stanna i sängen dagen efter.
Fast stanna i sängen det gör jag inte i vilket fall.
Jag vägrar att ha en enda sjukdag till på grund av mitt hjärta.
VÄGRAR.
Det är inte farligt att ha flimmer.
Jag dör inte av det.
Men det är oerhört jobbigt och jag kan inte för mitt liv förstå hur jag kunde leva med flimmer i 10-12 timmar om dygnet i åtta år utan att bli fullkomligt galen.
Envis som jag är åkte jag till jobbet i morse och efter två timmar var jag helt slut.
Jag gick runt som en sengångare och jag gäspade konstant.
Mådde jag verkligen så innan operationerna?
Nej det gjorde jag nog inte.
Jag mådde antagligen mycket mycket sämre än vad jag gjorde idag.
Jag var bara van vid det.
Jag var oxå en mästare på att dölja på hur jag egentligen mådde.
Det är jag inte längre.
Mina fantastiska kollegor märkte nog alla hur jag mådde idag och när flimret plötsligt upphörde en timme innan jag skulle gå hem sa en av dem:
- Det har slutat nu va? Det märks på dig att du mår bättre!
Och det gjorde jag.
Och det gör jag.
Tills nästa gång.

När jag ändå håller på att prata om mål

så är ett annat av mina träningsmål att orka "springa" milen på min crosstrainer på 45 minuter.
Idag gjorde jag det på 44.53!!
Vilken tur att jag inte är sämre än att jag kan ändra mig!!
Gör om.
Gör rätt.

I love it!!

- När jag kommer hem från jobbet ska jag gå ut och gå en timme sa jag till en arbetskamrat idag.
- Varför då? undrade hon.
- För att jag vill såklart! svarade jag.

Och så är det. Jag går för att jag vill.
Men jag går oxå för att jag älskar det.
Jag älskar att gå själv i skogen och låta tankarna vandra. Och gudarna ska veta att det finns många håll de kan vandra på. Det är min alldeles egna tid. Det är tyst och jag bara njuter i fulla drag av att vara ett med skogen.
Jag älskar att känna hur jag kan pressa min kropp och hur kroppen svarar : Ja bara kom igen, jag orkar lite till!!
Innan jag visste att jag hade ett hjärtfel tränade jag oerhört mycket och jag kunde inte förstå varför jag aldrig nådde några resultat. Hur mycket jag än cyklade, sprang och crosstrainade fick jag aldrig bättre kondis. Jag blev aldrig snabbare, jag orkade aldrig mer (snarare mindre) och jag blev allt annat än uthålligare.
Men idag känner jag verkligen hur jag orkar mer, fortare och längre. Och det är en fantastisk känsla som står sig i jämförelse med det mesta.
Ett av mina träningsmål för 2014 är att klara av att springa milen på 60 minuter.
I slutet på förra året gick jag milen för första gången sen min sista hjärtoperation. Sen dess har jag försökt att gå milen minst en gång i veckan och idag började jag så smått med att springa.
Jag bestämde mig för att gå snabbt i 15 minuter och sen jogga i 5 minuter. Det var lite för fjösigt kände jag, det tog mig bara en minut att hämta andan efter joggingen. Men nånstans måste jag ju börja. Jag är ju ingen van löpare så risken finns ju att jag tar ut mig alldeles eller att jag skadar mig om jag går ut för hårt.
Planen är nu att gå/jogga milen två gånger i veckan och successivt minska gå-tiden och öka jogging-tiden. Ni som är vana löpare - låter det som ett bra upplägg?

Sen vill jag tillägga att jag älskar oxå att jag kan ta en bit choklad till mitt kvällste med gott samvete när jag vet att jag varit ute och rantat i skogen!!

Och en sån här omgivning kan man väl inte annat än att älska ♥