Vi som gillar Maria

torsdag 5 juni 2014

Vem ska jag tro på? Tro på när allt är så här?

En stund efter att jag skrivit gårdagens inlägg fick jag feber.
Jag låg i sängen med värsta frossan, grät och mådde allmänt skit.
Miljoner tankar rusade genom mitt huvud.
Vad är det som pågår?
Ska allt börja om igen?
Är det mitt fel som tränat för mycket?
Jag insåg att det kanske blivit lite mycket av allt på sistone.
En långhelg i Göteborg med alldeles för lite sömn och alldeles för mycket skräpmat.
Ett läkarbesök med dottern som verkligen sög musten ur mig.
Många och långa dagar på jobbet.
Och - med handen på mitt bultande hjärta - kanske lite för mycket träning.

Men där är jag och min hjärtläkare inte överens.
Jag pratade med honom idag och även om det såklart inte går att ställa en hundraprocentig diagnos per telefon var han ganska så säker på att flimret och febern i det stora hela inte hade med min intervallträning att göra. Han trodde att jag hade en infektion eller nåt på gång i kroppen, träningen utlöste febern som i sin tur utlöste flimret. Feber kan tydligen utlösa flimmer, flimmer kan inte utlösa feber! Det är ju möjligt att jag hade feber redan när jag skrev inlägget, jag märkte bara inte av den förrän den blev högre.
Enligt honom ska mitt hjärta klara av att träna intervaller och han tycker definitivt att jag ska prova igen. Fast innan jag provar igen vill han att jag skulle komma in och göra ett arbetsprov för säkerhets skull.


Om jag provar igen eller inte hör inte till saken just nu.
För vad han än säger så måste jag bli mycket bättre på att i första hand lyssna och tro på min kropp.


4 kommentarer:

  1. Japp! Lyssna på din kropp! Men var inte för hård mot dig själv och anklaga dig när det blir så här för kanske du hade fått feber som gav flimmer i vilket fall som helst? Men att lyssna på kroppen är bra - bara man förstår vad den säger ;) Krya! ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lippe! Jag försöker verkligen att inte vara hård mot mig själv men det är inte så lätt alltid. Särskilt inte när så många runt mig har åsikter om vad jag ska och inte ska göra. Det är ännu en sak jag måste bli bättre på - att säga ifrån när andra lägger sig i för mycket. Det är även en fin linje mellan omtanke och översitteri!!

      Radera
  2. Åhh.. vännen.. Känner mig ju som värsta lunsen som började jiddra om intervallerna på Instagram. Fattade ju inte att du hade flimmer.. :( Vet du vad? Jag är sjukt dålig på att lyssna på min kropp jag med. Sen ledvärken har jag blivit bättre. Men inte bra. Och du vet ju vad jag tycker om min kropp överhuvudtaget så..

    Du ska va rädd om dig hörredu. Spring det du känner för. När du känner för det. OM du känner för det. Kram! <3

    SvaraRadera
  3. Du behöver absolut INTE känna dig som en luns vännen. När jag la bilden på en på instagram så hade jag ju inte ens flimmer!
    Vi kanske kan hitta en kurs som vi kan gå på tillsammans?
    Kram

    SvaraRadera