I morse vaknade jag med flimmer för första gången på väldigt väldigt länge.
Oron grep som vanligt tag i mig direkt.
Ska det börja om igen?
Kommer jag att behöva opereras igen?
Och trots att jag till 99.9% vet att det inte beror på att jag tagit i för mycket när jag tränat så finns tvivlet där ändå.
Tvivlet på min kropps kapacitet.
Tvivlet på att jag någonsin kommer att kunna göra vad jag vill utan att tänka på om jag ska behöva stanna i sängen dagen efter.
Fast stanna i sängen det gör jag inte i vilket fall.
Jag vägrar att ha en enda sjukdag till på grund av mitt hjärta.
VÄGRAR.
Det är inte farligt att ha flimmer.
Jag dör inte av det.
Men det är oerhört jobbigt och jag kan inte för mitt liv förstå hur jag kunde leva med flimmer i 10-12 timmar om dygnet i åtta år utan att bli fullkomligt galen.
Envis som jag är åkte jag till jobbet i morse och efter två timmar var jag helt slut.
Jag gick runt som en sengångare och jag gäspade konstant.
Mådde jag verkligen så innan operationerna?
Nej det gjorde jag nog inte.
Jag mådde antagligen mycket mycket sämre än vad jag gjorde idag.
Jag var bara van vid det.
Jag var oxå en mästare på att dölja på hur jag egentligen mådde.
Det är jag inte längre.
Mina fantastiska kollegor märkte nog alla hur jag mådde idag och när flimret plötsligt upphörde en timme innan jag skulle gå hem sa en av dem:
- Det har slutat nu va? Det märks på dig att du mår bättre!
Och det gjorde jag.
Och det gör jag.
Tills nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar