Vardagslunken börjar infinna sig

efter all hets och stress inför bröllopet med tillhörande fest och trots att det var ett underbart bröllop och en helt fantastiskt rolig fest är det på något sätt skönt att det är över. Det behövdes ingen Photoshop, bilderna blev bra i alla fall!

Dagen innan bröllopet var jag på återbesök hos min hjärtläkare och gjorde bland annat ett arbetsprov för att se hur mitt hjärta beter sig under ansträngning. Ivrigt påhejad av både sköterskan som skötte sladdarna och min läkare orkade jag komma upp och hålla min maxpuls tillräckligt länge för att de båda skulle gnugga händerna av förtjusning. Själv orkade jag inte ens lyfta händerna när de äntligen släppte av mig från cykeln. 

Allting såg bra ut. Från att ha haft extraslag på nästan varje hjärtslag har jag idag extraslag på ungefär var 100:e slag. Därmed inte sagt att jag är frisk för all framtid men för tillfället är jag friskförklarad. Därför bestämde jag med medhåll från min läkare att det är hög tid att jag börjar lita på att jag kan och att jag orkar. Och att mitt hjärta kan och orkar. Han tyckte absolut att jag skulle återgå till min träning, börja lite smått och trappa upp efterhand. Och ingen är gladare än jag. Min träning har verkligen fattats mig och även om det kommer att bli tufft att hitta tillbaka till min forna kondition så vet jag att kommer att göra det. Kunde jag träna så mycket som jag gjorde med ett sjukt hjärta vore det väl själve den om jag inte kan träna lika mycket med ett friskt hjärta.

Så det är väl lika bra att sätta igång med en enda gång. Jag tror att jag börjar med att......................  

Ja, vad tror ni att jag börjar med?

Svaret kommer senare tillsammans med en liten redogörelse!