Vid den här tiden

nästa vecka ligger jag förhoppningsvis på ett operationsbord i Lund för att äntligen bli av med mitt förmaksflimmer.
Igår hade jag en riktigt bra dag och jag tyckte själv att jag mådde bra. Jag har ju dragits med detta så länge att jag tror att jag har glömt hur det känns att må riktigt riktigt bra. Så även om jag inte skulle bli hundraprocentigt fri från mitt flimmer kommer det nog att bli en markant skillnad för mig i vilket fall som helst.
Det är med tudelade känslor jag tänker på min kommande operation Samtidigt som jag ser fram emot att äntligen bli av med mitt flimmer ser jag absolut inte fram emot själva ingreppet.
Att ligga vaken och vid fullt medvetande på en operationsbrits i flera timmar samtidigt som det utförs en smärtsam behandling på hjärtat genom en kateter i ljumsken är inte sådär jätteroligt om vi säger så.
Dagen innan min operation ska läkarna göra ett ultraljud på hjärtat genom matstrupen. Detta fasar jag nog ännu mer än själva operationen. Jag har otroligt lätt för att klökas och tanken på att få en slang nerkörd i halsen gör mig gråtfärdig. Jag har pratat med en sköterska som lovat att jag ska få både lugnande och bedövning men det där tror jag på när jag är lugnad och bedövad. Jag har nämligen i tydligt minne hur de lovade mig lugnande och smärtstillande innan min förra operation. Det visade sig att det enda jag fick var två Alvedon!! De kunde jag lika gärna varit utan.......