Tack Maria Helander ♥ Jag tror jag fattar nu!!

Förra veckan lyssnade jag på en föreläsning med Maria Helander.
Den handlade om stress.
Jag kände igen exakt allt hon pratade om.
Allt.

Jag har alltid gillat att scrapbooka men nu har jag aldrig någon lust.
Nu när Maria Helander berättat att stress minskar ens kreativitet, att stressen helt enkelt tar bort lusten att göra det man i vanliga fall tycker är roligt fattar jag i alla fall varför.
Likadant med mina bloggar. Jag som i flera år bloggat varenda dag och sett blogginlägg i allt som hänt runtomkring mig har ingen som helt idé om vad jag ska skriva om längre.

Genom hela föreläsningen kändes det som om Maria pratade om mig och när hon i slutet berättade lite om de vanligaste fallgroparna som gör att vi faller tillbaka till vårt gamla beteende är att sätta för höga mål, att vara för stränga och att tro på disciplin skrattade jag faktiskt till. Ni som känner mig förstår exakt varför och för er andra kan jag berätta att det som står i fetstil där uppe är jag i ett nötskal. Exakt så lever jag. Jag ska ge er ett exempel.

Innan stressen tog över mitt liv satt jag ofta vid min favoritbänk vid havet och filosoferade. Det senaste året har jag inte suttit där en enda gång. Under föreläsningen pratade Maria om att sitta ner en kvart och inte göra någonting och jag fick nästan ångest av att bara tänka tanken på att slösa bort en hel kvart på att göra INGENTING. Men så ikväll när jag var ute på min kvällspromenad gick jag förbi min favoritbänk och bestämde mig för att prova.

Eftersom jag är som jag är bestämde jag mig såklart för att inte mesa med en smygstart utan det var ju lika bra att börja med en kvart direkt. På tal om att sätta för höga mål........ 

Nästan direkt började det krypa i hela kroppen och stundtals fick jag nästan panikkänslor. Men jag försökte att andas djupt och koncentrera mig på vågornas brus. Jag hade ställt alarm på mobilen och tillät inte mig själv att ens snegla på klockan för att se hur lång tid det gått. På tal om att vara för sträng.....

Jag tappade totalt känsla för hur lång tid som gått och jag började tänka att mobilen stängt av sig eller jag ställt alarmet fel. Jag hade ju suttit hur länge som helst!!!! Men att titta på klockan kunde jag ju inte göra. Det hade jag ju bestämt mig själv att jag inte skulle!! På tal om att tro på disciplin.....

När jag kände första regndroppen tänkte jag ge upp men precis då ringde alarmet och jag flög upp från bänken. Jag kände mig tusen gånger mer stressad än när jag satte mig men på något sätt var det som att regnet som vräkte ner på hemvägen sköljde bort det värsta. Väl hemma kände jag faktiskt för att skriva så lite nytta gjorde det kanske i alla fall.

Nu tänker jag att jag ska prova i morgon igen.
Men då kanske jag nöjer mig med fem minuter......

Om att stanna upp

"Vad händer om du bara stannar upp??" var det en vän som frågade mig i höstas.

"Jag vet inte" var mitt ärliga svar och frågan har följt mig sen dess.

Och så plötsligt en dag för ett tag sen bestämde jag mig för att prova.

Prova vad som hände om jag bara stannade upp.

Prova vad som hände om inte mina dagar var planerade in i minsta detalj?

Prova på vad som hände om jag började säga nej till saker som inte gynnar mig.

Prova vad som hände om jag skar ner på alla måsten.

Prova vad som hände om jag slutade lyssna på min inre röst som krävde perfektion och istället lyssna på min kropp som försökte på alla sätt den kunde berätta för mig att något var fel. Väldigt fel.

Jag provar mig fram varje dag.

Fortfarande.

Vissa saker går lättare än andra att ändra på.

Att säga nej till saker har varit förvånansvärt lätt.

Men att hantera rastlösheten som uppstår får jag däremot kämpa med. 

Att lyssna på min kropp har jag lyckats ganska bra med.

Men att sluta sträva efter perfektion i allt jag gör är oerhört svårt.

Att skära ner på mina måsten blir lättare för varje dag som går.

Men att det glipar tomt i kalendern känns som något av en sorg.

Så jag funderar fortfarande på svaret.

Vad händer om du bara stannar upp??

Om att vara sjukt dålig på att göra saker som jag mår bra av

De sista veckorna har jag verkligen jobbat med att inte stressa.
Jag har tränat på att säga nej till saker jag egentligen vill göra men som jag inte har tid till.
Jag har övat på att göra en sak i taget och göra den bra. Inte bra till 145% som jag gjort innan. Bra till 100% räcker. Sämre än så vet jag inte om jag kan sträcka mig.
Jag har gjort mitt allra bästa för att sätta av tid till sånt jag mår bra av istället för att lägga en hel massa tid på måsten som inte spelar någon roll om hundra år.

Vad jag har märkt under dessa veckorna är hur stressad jag verkligen har varit.
Jag har gjort avkall på såååååå många saker utan att ens tänka på det.

Jag har slutat smörja in mig när jag duschat. Det tar ju minst två minuter och jag ska ju ändå duscha i morgon igen så det är ju ganska onödigt har jag tänkt. Jag har inte tänkt på sköna känslan av en härlig bodylotion.....

Jag har inte tagit mig tid att sätta mig ner med dottern för att förhöra henne på läxan. Det tar ju ganska lång tid - jag kan göra det när jag står vid spisen och lagar kvällsmat har jag tänkt. Tyvärr har jag inte tänkt på att hon kanske inte känt sig vidare viktig då.......

Jag har slutat med mina långa härliga skogspromenader. De tar ju väldigt lång tid - det är bättre att jag springer istället med lite sjyst musik i öronen har jag tänkt. Jag har inte tänkt på hur skönt det är att rensa huvudet i en tyst skog....

Detta är bara tre exempel av många.
Vad som skrämmer mig mest med detta är att jag inte var den "sparade" tiden tar vägen.
Inte heller vet jag vad jag skulle göra med den om jag hittat den.
Jag upplever tydligen inte heller att jag har tid över eftersom jag hela tiden hittar sätt att spara in några minuter.
Tid är det enda som är rättvist här i världen.
Alla får 24 timmar om dynget och det står de flesta fritt att använda dessa timmar efter bästa förmåga.
Jag ska sälla mig till den skaran nu......

Om att vara dum i huvudet

Dagen idag började bra.
Jag cyklade med dottern till skolan, åt en härlig frukost, låg i min sträckbänk (som gör underverk för min rygg), läste lite i min bok, tittade på ett avsnitt av Greys Anatomy och gjorde lite Mindfullness. Här och där stoppade jag in några andningsminutrar och jag mådde hur bra som helst.

Jag duschade och fixade till mig, var i god tid utanför dotterns skola för att köra henne till frissan. När vi kom in i salongen var hon inte ens halvfärdig med sin kund  och jag ägnade de kommande 20 minutrarna till att snegla lite diskret på klockan. När dottern väl satt i stolen förstod jag att mina planer för resten av eftermiddagen höll på att gå i stöpet. Jag hade några ärenden på stan som jag var tvungen att fixa och sen hade jag tänkt gå på gymet innan jag skulle handla för att sen hämta äldsta dottern utanför hennes gym kl 17. Illamåendet började komma krypande och jag gjorde mitt bästa för att inte nonchalera stressen som knackade på alltmer högljutt.

När hela tidsplanen definitivt var körd bestämde jag mig för att hoppa över gymet och jag kände hur illamåendet släppte lite medans jag djupandades.

Att hoppa över ett träningspass låter kanske som en struntsak för många men för mig är det en STOR sak. Jag sitter nu här och försöker vara nöjd med mig själv som valde att strunta i gymet istället för att gå dit och göra ett halvdant pass, fara runt som ett jehu i affären och roffa åt mig det viktigaste och låta dottern vänta på mig i 10 minuter. Men istället har jag bara sjuuuuukt dåligt samvete för att jag frångått mitt träningsschema.....

Det är inte farligt att stressa!!!

Det är farligt att inte ta sig tid till återhämtning!!
Missförstå mig rätt nu men jag gillar att stressa.
Jag gillar att ha massa grejer på gång.
Jag gillar att bjuda hem folk.
Jag Ä L S K A R mina att-göra-listor.
Jag vantrivs inte alls med att vara spindeln i nätet i många projekt på jobbet.
Jag gillar att träna, jobba och ha fint hemma.

Felet med mig är att jag inte återhämtar mig.
Jag har trott att jag återhämtat mig när jag varit på gymet. Med Spotify i öronen.
Jag har trott att jag återhämtat mig när jag går mina skogspromenader. Med ljudboken i öronen.
Jag har trott att jag återhämtat mig när jag suttit i min favoritfåtölj. Och bloggat.
Jag har trott att jag återhämtat mig när jag varit på massage. Och pratat konstant med min massör.

Jag måste inte lära mig att sluta stressa.
Jag måste lära mig att göra ingenting.

Om att komma till insikt

I fredags var det sjukt mycket att göra på jobbet och insikten kom till mig på eftermiddagen med full kraft.
Alla mina hälsoproblem - och då framför allt med magen - jag kämpat med sen i somras är inget annat än S T R E S S. Min läkare har försökt att föra det på tal och jag vet att många i min närhet har tänkt tanken. Vissa har venitilerat den men de allra flesta har nog hållit den för sig själv eftersom de vetat att jag ändå inte skulle lyssna på det örat.
Anledningen till att jag själv har haft så svårt att ta till mig att mina krämpor beror på stress är ganska glasklar.
I åtta år envisades läkarna med att jag hade stressrelaterad panikångest när jag i själva verket hade ett allvarligt hjärtfel. På grund av att det tog så lång tid att ställa rätt diagnos fick jag göra inte bara en utan två hjärtoperationer.
Så när läkarna nu återigen försökte avfärda mig med en stressdiagnos slog jag bakut!! Jag tänkte inte nöja mig med den enkla utvägen för att efter flera års helvete få reda på att det i själva verket var något fel på min mage. Jag har kämpat med näbbar och klor för att utesluta - om inte alla - så i alla fall de flesta tänkbara diagnoser.
Och nu är de uteslutna och jag resignerar för ett faktum.
Det går inte att vara bäst på allt.
Det går inte att alltid ha tipp topp hemma samtidigt som det ska tränas fyra-fem gånger i veckan och jobba heltid.
Det går inte att ställa upp för alla (utom mig själv) alltid.
Det går inte att ha fem bollar i luften samtidigt när du suger på att jonglera.
Det går inte att bränna ett ljus i båda ändar och förvänta sig att det ska lysa klart år efter år.
Det går inte längre.......

Att veta fast man inte vet....

Jag har just varit ute på min första joggingrunda sen i somras. Som väntat gick det ju inte alls så bra men hyfsat bra för att vara enbent. Har nämligen inte känt mitt vänsta ben den senaste veckan på grund av mitt diskbråck. Min ryggsträckare levereras idag så den ska snabbt (??) sättas ihop och sen ska jag hänga mig ;-)

Men åter till dagens joggingrunda. Jag vet ju att kondition är en färskvara och jag vet att jag inte mått så bra de senaste åtta månaderna och jag vet att min kondition troligen försämras ännu snabbare på grund av mitt hjärta (gjorde två hjärtoperationer 2012 pga hjärtfel) och jag vet att mitt diskbråck begränsar mig. Jag vet allt det där. Och ändå blir jag besviken för att det gick så dåligt idag.

Jag och ett gäng kompisar ska springa halvmaran i Köpenhamn i september och när jag såg min kilometertid idag var första tanken "Halvmaran känns väääääääldigt avlägsen!! Och det är den ju oxå. I tid alltså. Jag har gott om tid att träna inför den. Jag vet det.
Fast ändå vet jag inte......

Tortyrredskap??

Det senaste året eller så har jag haft stora problem med mitt diskbråck. De flesta dagar känns det som om jag är enbent eftersom mitt vänstra ben är helt bortdomnat på grund av biten som ligger och trycker på ischiasnerven. En sak som hjälper mig är att gå på långpromenader. Gärna upp emot en timme i skogen gör underverk. Det finns dock inte alltid tid för detta.
En annan sak som hjälper riktigt bra att sjukgymnastens sträckbänk. Där brukar jag ligga varannan vecka. Det är dock inte heller så lätt att mecka ihop med övriga livet.
Därför har jag nu gjort en - vad jag hoppas är en riktigt bra - investering.

Jag har beställt en ryggsträckare!!

Det enda jag är tveksam till är att jag måste ligga typ uppochner i denna istället för på rygg som jag gör hos sjukgymnasten. Men eftersom jag får prova hemma i 30 dagar så vågade jag slå till. I värsta fall går det ju att skicka tillbaka den!

Just så!

Och jag är såååå glad att jag hittat små knep som funkar för att låta min stackars hjärna vila ibland!!

Jag är ju typ värlsbäst på att grubbla.

Både på sånt jag kan påverka och sånt jag inte kan påverka.

Det sistnämnda är ju ett oerhört slöseri men tyvärr väldigt svårt att låta bli att göra. 

Det tycker i alla fall jag och min hjärna.....

Jag har kommit en lång lång bit på vägen eller Världens slaskigaste pizzadeg ;-)

När jag var yngre kunde jag inte ens koka tevatten utan att bränna vid det. Det sa i alla fall mina kompisar. Jag minns en gång när jag och två kompisar skulle göra egen pizza hemma hos mig. Jag skulle vara duktig och förbereda degen innan de kom men läste fel på kartongen. Jag fattade inte ens att man inte hade 1,5 LITER vatten till denna lilla påsen mjöl. Såklart skulle det vara 1.5 DL vatten och mina kompisar fick ta över ansvaret så fort de klev innanför dörren.

När jag flyttade hemifrån levde jag på nudlar och snabbmakaroner. Jag bodde 3 minuter från stans billigaste pizzeria så några sådana blev det såklart när pastan blev tråkig.

När jag fick mina första barn - tvillingar som idag är 15 år - lagade jag all barnmat själv. Inte så jätteimponerande kanske med tanke på frånvaron av kryddor och andra finesser men för mig var det stort.

Genom åren har jag såklart lärt mig att laga mat. Jag har inte fött upp mina tre barn på nudlar, snabbmakaroner och pizza. Men mycket pasta, falukorv, köttbullar och köttfärssås - som i antagligen de flesta andra barnfamiljer - har det blivit genom åren. Ibland har vi provat nya recept men alltid fallit tillbaka i gamla fotspår och välkända maträtter.

Men så för drygt ett halvår sen kraschade min mage TOTALT!! Otaliga undersökningar och läkarbesök senare har jag fått reda på att jag har en knuta på sköldkörteln (som är under utredning) och en galla som antagligen är full med gallsten (som oxå är under utredning).

För drygt en månad sen började jag fundera på vad jag själv kunde ändra på för att må bättre och kom ganska snabbt fram till att trots att vi har en sjyst kosthållning var den kanske inte så sjyst för mig.
Jag började utesluta gluten, mejeriprodukter och - så långt som möjligt - socker ur min kost och det har gjort underverk. För trots att jag fortfarande inte mår bra mår jag tusen gånger bättre än vad jag gjorde innan. Och som min man säger - vi har aldrig ätit så här gott någonsin!!

Så trots att jag ännu följer recepten i mina kokböcker ganska slaviskt måste jag säga att jag har kommit en lång lång bit sen den där pizzadegen som trots recept inte blev nån pizzadeg!!

Kvällens mat: Laxbiffar med rotsakspytt och saffransmajonnäs. Tillagat efter recept från nedanstående kokbok!

Me, Myself and I

Kan du oxå känna dig kluven ibland?

Som om det finns mer än en av dig som vill vara med och bestämma?

Bestämma vad du ska göra.

Bestämma vad du ska äta.

Om du ska träna eller inte.

Om du ska titta på TV eller läsa den där boken.

Jag gör det.

Ofta.

Jag är ofta kluven.

En del av mig vill ut och gå den där långpromenaden.

En annan del av mig tänker att det varit mycket skönare att sitta i fåtöljen med en bok istället.

Och en tredje ser tvätthögen och disken på vasken.

Jag tänker på mina olika jag som Me, Myself and I.

Me gör inga som helst misstag med kosten.

Me har bestämt att hon ska träna 5 gånger i veckan och då blir det så.

Me kör på i 120 km/h utan att känna efter om hon orkar eller ej.
Me tar aldrig sovmorgon utan går alltid upp tidigt för att hinna med så mycket som möjligt under dagen.
Me har alltid sina kritiska glasögon på när hon tittar på sig själv och på sina arbetsuppgifter.

Me säger aldrig nej.

Me är en superkvinna som klarar allt.

Och lite till.

Myself försöker att äta bra mat och blir besviken på sig själv när hon misslyckas.

Myself intalar sig själv att hon tränar för att må bra men känner ändå ett behov att att prestera.
Myself sover gärna till en stund när hon är ledig men tänker alltid på vad hon kunde ha gjort om hon bara orkat gå ur sängen.
Myself tänker ofta att det kommer att bli bättre sen. Men när är sen?

Myself försöker att hitta en bra balans i vardagen men är ganska dålig på prioritera.

Myself tränar ständigt på att säga nej men får dåligt samvete när hon gör det.

Myself inser sina begränsningar och gillar dem inte alls.

Överhuvudtaget.

I äter bra överlag men unnar sig lite gott på helgerna och tycker att det funkar bra.

I älskar att träna och gör det i den mån det finns tid.

I har hittat den perfekta avvägningen i vardagen tack vare fungerande rutiner.
I tar gärna sovmorgon när hon kan och njuter av att bara vara.
I har vet att hon duger precis som hon är.

I prioriterar sig själv eftersom hon vet att om inte hon mår bra blir alla runtomkring lidande.

I accepterar att det blir som det blir.

Och att det blir bra.

I stort sett hela mitt vuxna liv har Me haft kommandot. Myself har lyckats att göra sig hörd någon gång emellanåt. I har suttit knäpptyst i ett hörn eftersom hon aldrig lärt sig att prata.

Efter mycket träning har nu Me lärt sig att vara tyst för det mesta då Myself har skaffat sig en megafon. I sitter i skolbänken och lär sig fler och fler ord för varje dag!!

Att motarbeta sig själv

Nu är det cirka 20 dagar sen jag gjorde en total omläggning av min kost. Bort med allt gluten, alla mejeriprodukter och alla sojaprodukter. Och så långt som möjligt allt socker.  I stort sett från dag 1 kände jag en markant skillnad i hur jag och framför allt min mage mådde. Jag lagar all mat själv från grunden och har verkligen stenkoll på vad jag stoppar i mig.
I går var det sjukt stressigt på jobbet och när jag sitter på lunchrast har någon lagt en bunke skumtomtar på bordet. Utan att ens tänka mig för stoppade jag en tomte i munnen och sen ännu en. När min rast var slut var även skumtomtarna det.
Ganska så omgående började jag må illa och det höll i sig hela kvällen. Det håller fortfarande i sig.
Jag som  - mig veterligen - aldrig varit en känsoätare lät alltså stressen på jobbet rasera allt jag byggt upp de senaste veckorna. Jag tänkte mig inte ens för innan jag stoppade munnen full med socker, E-nummer och Gud vet vad som finns i de där tomtarna. Jag vet inte ens om de var så goda. Och de var definitivt inte tillräckligt goda för att må illa ett helt dygn efteråt.....

Dagens mat:
Frukost: som vanligt mina älskade bananplättar med blåbär
Lunch: Kycklinggryta
Kvällsmat: Sötpotatispaj

Dagens träning:
Powerwalk 45 min

Dagens Mindfulness:
Gör jag när jag gått och lagt mig

Dagens bonus:
Ledig dag med besök både hos min massör och min frisör.

Dagens neeeeeej:
Att jag trots att jag mår illa skulle kunna äta ett gäng skumtomtar till!!

Don´t f**king google it!!

Efter lite funderingar hit och dit bestämde jag mig för att INTE googla "förändringar på sköldkörtlen" sen jag fick beskedet i fredags. Helgen har tillbringats på jobbet där jag gjort mitt bästa för att inte grubbla sönder mig (vilket jag i vanliga fall är väldigt bra på) och det har gått över förväntan. Det får vara vad det är och när jag får reda på vad det är tar jag det där och då!! Förhoppningsvis är det "bara" stressförändringar och då är jag ju redan en bit på väg ( i alla fall i tanken) mot bättring!!
Klumpen i halsen kom tillbaka med brevet på posten i fredags och det talar ju väldigt mycket för att den beror på inre oro/stress. Den är dock så gott som borta igen - antagligen tack vare min nya inställning som jag kommer att göra mitt allra bästa för att hålla fast vid!

Dagens mat:
Frukost: Min nya favorit - Bananpannkakor med blåbär
Lunch: Varmrökt lax med stekta champinjoner och sallad
Kvällsmat: Köttbullar med stekt vitkål

Dagens träning:
Kommer att bli en promenad på rasten

Dagen Mindfulness:
Kommer att bli en kroppsscanning när jag kommer hem ikväll

Dagens bonus:
Ska på utvecklingssamtal på jobbet och det ser jag fram emot

Dagens neeeeeej:
Kommer att utebli. Det känner jag på mig!!

Livet är bara den ena jävla saken efter den andra.

Förra veckan gjordes ju en magnetkameraundersökning av min hals och igår fick jag svaret.
Den visar en förändring i den vänstrt (såklart) sköldkörtellob och nu måste jag göra ett ultraljudsledd finnålsprov från denna.
Borde det inte finnas en lag om hur mycket en och samma människa ska gå genom????

I detta fallet går det tyvärr inte lika bra med selleri.....

I morse vaknade jag för första gången på jag-vet-inte-hur-länge och mådde riktigt bra!! Såklart kunde jag inte låta det tillfället rinna mig mellan fingrarna så jag packade snabbt ihop mina grejer och stack till gymet innan jobbet. Och det var så skönt att lyfta lite vikter och känna hur mina muskler vaknade till liv där långt inne nånstans!!


Dagens mat:
Frukost: Bananpannkakor med blåbär
Lunch: Hittepåröra med kalkon, svamp, tomat, lök och lite annat som fanns i kylen.
Kvällsmat: Laxburgare med rotsakspytt och saffransmajonäs

Dagens träning:
Styrketräning 35 minuter

Dagens Mindfulness:
Gör jag när jag gått och lagt mig.

Dagens bonus:
Lyser fortfarande med sin frånvaro (förutom att jag vaknade och mådde bra då alltså men det låter så hemskt att det skulle vara en bonus - det borde vara vardag......)

Dagens neeeeeeej:
Glömde mina smärtstillande i skåpet på jobbet.

Att bryta ett väl inövat beteende

I dag ska jag jobba 12-22,15.
Den gamla Maria hade gått upp kl 06,00, fixat med dagens mat samtidigt som hon åt frukost, fejat runt lite i huset, varit på gymet kl 10 för att hinna träna en timme, duschat, lunchat och stämplat in några minuter innnan kl 12.

Den nya Maria stannade i sängen till kl 8, satt vid bardisken när hon åt frukost, gick och la sig igen med sin ljudbok men hade oerhört svårt att slappna av, Gick upp igen, bestämde sig för att lägga en ansiktsmask - när gjorde hon det sist?? - försökte koppla av och göra Mindfulness den kvarten masken skulle verka men gav upp och kollade Facebook istället. Med otåligheten rasande i hela kroppen startade hon datorn för att ha något att göra tills det är dags att köra till jobbet, kollade lite bloggar, skrev detta inlägget.

Snart ska den nya Maria packa matväskan med alla lådorna som hon förberedde i går kväll, köra till jobbet, äta lunch i lugn och ro innan hon stämplar in klockan 12.

På sikt kommer den nya Maria att bli en lugn och harmonisk människa men just nu känns det väldigt futuristiskt......

Dagens mat:
Frukost: Fröknäcke med kallrökt lax
Lunch: Rester från kvällsmaten i går - Panerad torsk med skagensås
Kvällsmat: Chiligryta med guacamole

Dagens träning:
Det brukar bli runt 20 000 steg på ett 10-timmarspass på jobbet och tanken är att på en av mina raster gå ut för lite frisk luft

Dagens Mindfulness:
Sket sig...... Gör ev ett nytt försök på en annan rast

Dagens bonus:
Ingen än så länge men det är ju mycket kvar av denna dagen.

Dagens neeeeej:
Se ovan

Sista dagen innan allvaret börjar igen

Idag är sista dagen på  min långledighet som genom en kombination av sjukdagar, en semesterdag och lediga dagar blev 11 dagar lång och det behövde verkligen min kropp. Trots att jag fortfarande har ont i gallan och tar smärtstillande dagligen mår jag mycket bättre och det är nästan så att jag känner att den gamla Maria är på väg tillbaka. Yeah!!

I dag har det snöat och blåst hela dagen vilket verkligen inte gjorde mig sugen på någon promenad utonhus. Men det finns som bekant inget dåligt väder - bara dåliga kläder så det var bara att bylta på sig och gå ut en liten sväng.

Dagens mat:
Frukost: Fröknäcke med kallrökt lax och avocado. Magen gjorde tummen upp - gallan höll inte med
Lunch: Entrecote med rotsaker i ugn, syrad vitkål och hemmagjord majonnäs
Kvällsmat: Panerad torsk med Skagensås

Dagens träning:
Promenad 25 minuter

Dagens Mindfulness:
Mindful Yoga i sängen (finns på Maria Helanders blogg)

Dagens bonus:
Mamma har varit här och hjälpt mig färga håret

Dagens neeeeej:
Fick värsta sötsuget och tryckte i mig nästan 100 gram choklad. Visserligen 70% mörk men ändå.....

Alla är vi kloka på vårt eget lilla sätt

Precis som jag skrev igår vill jag prata lite om vad jag själv gör för att få bukt med min krånglande kropp. Det enklaste men ändå svåraste steget är ju att ta tag i kosten. Jag har alltid ätit "rätt" men antagligen inte rätt för mig.
Som jag har skrivit om förr har jag haft ont i magen från och till hela mitt liv men aldrig fått riktigt kläm på vad det beror på.
Sen en dryg vecka tillbaka har jag uteslutit all gluten, alla mejeriprodukter, alla sojaprodukter ur min kost och det har gjort underverk!! Jag har ingen magknip och oehaget jag känt från magen det senaste halvåret är så gott som borta. Jag försöker oxå så långt det är möjligt utesluta socker men du som har läst en innehållsförteckning på sistone vet att det är ganska svårt. Det är socker i (nästan) ALLT!!
Det finns massa kokböcker med fantastiska recept som inte innehåller något att det jag räknade upp ovan. Det finns såklart massa recept på nätet och givetvis en hel del bloggar med folk som delar med sig av sina kunskaper. Jag sållar ut det som jag tycker funkar för mig och lämnar resten därhän!!

Och den psykiska biten då. Jag försöker göra Mindfulness varje dag och det är svårt. Jag har oerhört svårt att samla mina tankar men träning ger färdighet! Även inom detta ämne kryllar det av kunniga människor på internet.

Och såklart måste även lite fysik in i bilden. Jag försöker att komma ut och  - i alla fall en liten vända - promenera utomhus varje dag. Och betoning på promenera. Inte powerwalk, inte halvjogga utan bara strosa en runda och andas djupt.

För övrigt vill jag komma igång så smått med min älskade styrketräning igen och tanken är att försöka komma till gymet tre gånger i veckan. Men om det bara blir två är det oxå OK.
Då jag är anmäld till två lopp i år varav det första är i maj känns det om det är hög tid att börja med min löpträning igen men det får i alla fall vänta tills det är barmark och plusgrader!

Dagens mat:
Frukost: Mandelpannkakor med skivad banan
Lunch: Spenat och kalkonmuffins
Kvällsmat: Tacofylld zucchini

Dagens träning:
Styrketräning 30 min¨
Promenad 30 min (20 min på gymets löpband, 10 min till och från sjukgymnasten)

Dagens Mindfulness:
Kroppsscanning

Dagens bonus:
Ett välbehövligt besök hos min sjukgymnast där jag låg i sträckbänk 20 minuter

Dagens neeeeej:
Skitont i gallan framåt em/kväll. Måtte jag snart få kallelsen till det där ultraljudet.....

Är det förresten någon som vill ha recept på dagens mat är det bara att hojta till!!

Nya tag!!

Jag har inte mått nåt vidare det sista halvåret men nu börjar jag känna att min styrka återvänder.
Hela eländet började i mitten av augusti med att jag fick en klump i halsen.
Jag har upplevt detta förr och alltid i stressiga perioder i mitt liv så till en början försökte jag att bara låta bli att tänka på den men det är ju på snudd omöjligt.
I början på september åkte min man Joakim och hans kompis till Kroatien en vecka. Trots mycket hjälp från barnen som är hyfsat självgående blev det en stressig vecka för mig och jag började nu även få problem med halsbränna.
I mitten på september började mitt diskbråck att krångla så illa att jag fick stanna hemma från jobbet några dagar.
I början av oktober sökte jag till läkare för första gången eftersom klumpen var värre än någonsin, jag hade fruktansvärd halsbränna och började nu även känna mycket obehag från magen.
Läkaren skrev ut Omeprazol som han ville att jag skulle äta en månad och återkomma om jag inte blev bättre. Eftersom både min halsbränna och mina obehag från magen blev sju resor värre av Omeprazolen slutade jag äta dem efter ca 14 dagar och beställde en ny läkartid. Läkaren kliade sig i huvudet och remitterade mig till öron/näsa/hals för att undersöka klumpen i halsen.
I slutet på oktober mådde jag så dåligt att jag var tvungen att sjukskriva mig en vecka och efter lite påtryckningar fick jag en akuttid till öron/näsa/hals. En kamera kördes ner i halsen via näsan men ingen förklaring till klumpen kunde ges. Läkaren remitterade mig vidare till en gastroskopi och en magnetröntgen av halsen. Efter att ha satt upp mig på återbudslistan fick jag en tid till gastroskopi i mitten på december men inte heller denna undersökning visade något som helst fel på min mage.
Förra veckan fick jag jätteont i magtrakten och efter att ha legat på akuten i 11 timmar konstaterade den unga läkaren att jag troligtvis hade ett gallstensanfall. Remiss till ultraljud av gallan väntas inom en vecka och sen får jag se vad som händer efter det.
I torsdags gjorde jag magnetrönten av halsen och träffade även min nya läkare. Han gnuggade händerna och sa att han såg fram emot att bli spindeln som väver färdigt min diagnos.
Rent instinktivt tyckte han att det lät som en klassisk stressmage men han tänkte absolut inte avfärda mig med en stressdiagnos. Själv tror jag nog att det ligger mer sanning i den diagnosen än vad jag vill kännas vid men vågar samtidigt inte utesluta att det är något annat som ligger bakom.
Jag blev avfärdad av olika läkare i åtta år med en stressdiagnos trots att jag hade ett allvarligt hjärtfel och tänker inte nöja mig med det denna gången. Trots att det kanske är sant......

Jag hade tänkt skriva lite om hur jag själv jobbar med att lägga om mitt liv men jag tror inte ni orkar läsa mer så det tar jag i morgon i stället!!