Visst är det sant som de säger om kondition!

Det är definitivt en färskvara!!

Det fick jag erfara idag när jag snörade på mina löparskor och gav mig ut på vägarna. För att absolut inte gå ut för hårt bestämde jag mig för att gå snabbt i 3 minuter och sen jogga i 1 minut. Jag bestämde vilken runda jag skulle ta, den är ungefär 2.5 km lång. Det kändes som en bra plan.

Och det var det faktiskt oxå! Det kändes inte som om jag skulle dö när jag joggade (eller rättare sagt lufsade!) men näst intill. Jag hämtade dock andan relativt snabbt och jag tror att jag nästa gång vågar korta ner till att bara gå 2 minuter. Rundan tog ganska så exakt 20 minuter och hade inte den där jäkla Runke-Per strulat till det så kunde ni fått ännu mer detaljer. Fast jag tror att ni överlever utan oxå!

Så nu ska här läggas träningsschema!!
Och kanske sättas upp något pyttelitet mål oxå!

Vardagslunken börjar infinna sig

efter all hets och stress inför bröllopet med tillhörande fest och trots att det var ett underbart bröllop och en helt fantastiskt rolig fest är det på något sätt skönt att det är över. Det behövdes ingen Photoshop, bilderna blev bra i alla fall!

Dagen innan bröllopet var jag på återbesök hos min hjärtläkare och gjorde bland annat ett arbetsprov för att se hur mitt hjärta beter sig under ansträngning. Ivrigt påhejad av både sköterskan som skötte sladdarna och min läkare orkade jag komma upp och hålla min maxpuls tillräckligt länge för att de båda skulle gnugga händerna av förtjusning. Själv orkade jag inte ens lyfta händerna när de äntligen släppte av mig från cykeln. 

Allting såg bra ut. Från att ha haft extraslag på nästan varje hjärtslag har jag idag extraslag på ungefär var 100:e slag. Därmed inte sagt att jag är frisk för all framtid men för tillfället är jag friskförklarad. Därför bestämde jag med medhåll från min läkare att det är hög tid att jag börjar lita på att jag kan och att jag orkar. Och att mitt hjärta kan och orkar. Han tyckte absolut att jag skulle återgå till min träning, börja lite smått och trappa upp efterhand. Och ingen är gladare än jag. Min träning har verkligen fattats mig och även om det kommer att bli tufft att hitta tillbaka till min forna kondition så vet jag att kommer att göra det. Kunde jag träna så mycket som jag gjorde med ett sjukt hjärta vore det väl själve den om jag inte kan träna lika mycket med ett friskt hjärta.

Så det är väl lika bra att sätta igång med en enda gång. Jag tror att jag börjar med att......................  

Ja, vad tror ni att jag börjar med?

Svaret kommer senare tillsammans med en liten redogörelse!

Vilken tur att det finns Photoshop till bröllopsbilderna

för någon styrketräning blir det då definitivt inte.
10 ynka små minuter ledde till X antal timmar flimmer.
X antal skriver jag för att det har inte slutat än.
Men hur dåligt jag än mår när jag har flimmer mår jag ännu sämre vid tanken på att jag aldrig ska kunna träna igen.
Jag blir gråtfärdig när jag tänker på att jag kanske aldrig igen kommer att få njuta av känslan som infinner sig efter ett riktigt hårt träningspass.
Fast jag ska inte måla fan på väggen än. Jag får väl ha lite is i magen och prova igen i höst.
Det var ju trots allt till hösten min läkare sa att jag kunde börja med högintensiv träning och även om jag inte tog i så hårt var det kanske högintensivt för mitt hjärta.

En av mina arbetskamrater hade en intressant teori igår när vi pratade om att jag hade flimmer.
Jag tyckte att det var konstigt att jag orkade cykla till jobbet vilket tar nästan 1 timme utan problem men 10 minuters styrketräning funkar inte.
Hon trodde att eftersom jag har armarna under hjärtat när jag cyklar är det inte lika ansträngande som att styrketräna då jag har armarna ovanför hjärtat.
En annan av mina underbara kollegor resonerade som så att det är en större ansträngning för hjärtat att pumpa blod till styrketränande muskler än till cyklande ben.
Vilken tur att mina vänner har förmåga att komma med vettiga teorier när jag själv bara ser nattsvart på situationen!
Fler vettiga teorier kan lämnas nedan!

Små barn talar alltid sanning....

Ni som läser min andra blogg har kanske hört talas om att jag ska gifta mig.
När jag ska gifta mig ska jag ha en vacker klänning. Såklart.
Och med tanke på att den inte är långärmad är det dags att börja ta tag i det där gäddhänget som har kommit från ingenstans.

För något år sedan lutade sig min mamma lite nonchalant i en dörröppning med armen ovanför huvudet. Min yngsta dotter blev alldeles förskräckt när hon såg mormors gäddhäng och skrek: Shit mormor!! Hur har det blivit så???? 

Med tanke på att det kommer några mindre barn till kyrkan är det bäst att ligga i hårdträning resten av sommaren. Här ska inte ges några som helst chanser till ärlighet från små barn.

Problemet är ju bara att jag inte får träna. I alla fall inte så intensivt. Men några armövningar med kettlebellen kan väl inte vara så farligt? Jag lever i alla fall fortfarande. Frågan är bara om mina armar lever i morgon.....

Det var ju inte riktigt så här jag såg det framför mig

Idag är det exakt ett år sedan jag genomled min första hjärtoperation nere i Lund.
Tanken som bar mig genom de värsta timmarna i mitt liv var hur bra jag skulle må efteråt.
Jag såg framför mig hur jag skulle sprudla av energi och vara i mitt livs form den 30 maj 2013.
Men som bekant blir det ju inte alltid som man tänkt sig.
Det enda som sprudlar på mig just nu är snoret och den enda formen jag är i är den urlakade.

Om vi bortser från det mår jag helt klart bättre än vad jag gjorde för ett år sen.
Därmed tyvärr inte sagt att jag mår riktigt riktigt bra.
För det gör jag inte.
Men planen är att jag ska göra det.
Någon gång.
Kanske den 30 maj 2014.......

En annorlunda årsdag

Idag är det exakt år sedan det hände.
Idag är det exakt ett år sedan jag var ute i skogen med mina stavar, arg för att jag inte hade någon ork längre.
Arg för att det läkarna i åtta år diagnosticerat som stressrelaterad panikångest istället för att bli bättre snarare verkade bli sämre och sämre.
- Det är någon som ringt och sökt dig mamma! sa min minsta dotter när jag kom hem, svettig och med ett bankande hjärta. Bankande av ansträngning trodde jag.
- Jag tror att det var en försäljare. Han ringde från skyddat nummer. Han skulle ringa igen.
När telefonen ringde en stund senare sa hon: Äsch, svara inte mamma. Du blir ju bara så irriterad på de där försäljarna.
Något inom mig sa att svara trots allt. Det händer ju inte så ofta att försäljare ringer tillbaka. I alla fall inte samma kväll.
Att jag några dagar tidigare hade kopplat bort den där hjärtövervakaren fanns inte ens i mina tankar.
Fem minuter senare var det det enda som fanns i mina tankar.
Mannen i telefonen visade sig inte alls vara försäljare, han presenterade sig som överläkare i hjärtmedicin. Han hade studerat mitt långtidsEKG och sa till mig att jag var tvungen att bli akut inlagd på hjärtintensiven OMGÅENDE.
Allt som hände därefter kan du läsa på min andra blogg under etiketten "En hjärtesak". Du hittar till bloggen genom att trycka HÄR!

Igår fick jag besked från min läkare att den senaste hjärtövervakningen inte visar några konstigheter alls. Jag upplever själv att jag i vissa situationer känner av hjärtklappning men det är tydligen inget som registreras av övervakaren som onormalt.
Det som jag har trott varit flimmer och som alltid kommer vid tyngre ansträngning (till exempel när jag går uppför trappor) är kanske helt enkelt som är jag grymt otränad. Jag har ju trots allt inte gjort så många knop det senaste året och kondition är ju en färskvara.
Efter sommaren ska jag göra ett så kallat arbetsprov. Det innebär att jag cyklar typ så fort jag kan med ett EKG kopplat för att övervaka mitt hjärta. Då kommer jag att få definitivt besked hur det står till med den där konditionen. Fram till dess får jag väl nöja mig med mina skogspromenader. I normal takt. Och utan stavar.

Nu börjar det likna nåt!!

Den här bilden tog jag den 23/11 2012.

Som ni ser har jag lite svårt att komma i mina favoritjeans.

Denna bilden tog jag idag.

De sitter väl inte som en smäck men så gott som!!
Något kilo till sen kan jag andas oxå!