Vi som gillar Maria

tisdag 7 augusti 2012

Hur kan något som det tog mer än två år att bygga upp falla sönder på mindre än två månader??

Jag har så länge jag kan minnas haft ont i ryggen.

Varje gång jag som barn klagade över detta sa min pappa: Du har ingen rygg. Du har bara ett snöre som rumpan hänger i.

Rygg eller snöre - ont har jag haft i alla fall.

Jag har alltid varit aktiv. Som barn i slutet på 70-talet och i början på 80-talet var man aktiv. Ute och härjade med kompisar varje dag, cyklade, klättrade i träd och byggde kojor. Inget stillasittande vid en dator eller en TV här inte. För det var ju i de stillasittande situationerna jag fick ont. I skolbänken, på söndagsmiddagen hos mormor och morfar och på de hårda kyrkbänkarna som barnkören jag sjöng i satt när prästen predikade.

Genom åren blev min smärta en del av min vardag och ska jag vara ärlig glömdes den ofta bort. Men såhär i efterhand - när jag ser tillbaka - förstår jag ju att den ofta gjorde sig påmind på sätt jag inte förstod då. När jag var 19 började jag jobba inom äldreomsorgen. Kanske inte det bästa yrkesvalet för en halvtaskig rygg. Redan när jag var 24 blev jag sjukskriven första gången. 9 månader gick jag hemma med en muskelinflammation i min högra axel.

När jag väntade mina tvillingar blev jag JÄTTESTOR och hade såklart ont både här och där. När jag väntade nästa barn 3 år senare fick jag foglossning redan i vecka 14.

2006 bestämde jag mig för att vidareutbilda mig på högskolan. Jag hade mycket egentid och tränade regelbundet på gymet. När jag skrev min kandidatuppsats fanns det inte tid för sådan lyx som egentid och jag slutade träna. Från morgon till kväll satt jag vid datorn och skrev. Skrev, skrev och skrev. Jag fick pris för bästa uppsats i samband med examen. Och ont i ryggen.

Efter min examen började jag jobba heltid på stormarknaden som jag jobbat extra på under hela min studietid. Efter några veckor började ryggontet försvinna för att ersättas av något mycket värre. Hela området mellan mina skuldror blev alldeles bortdomnat. En otroligt obehaglig stickande känsla som inga värktabletter rådde på blev min ständiga följeslagare.

Till slut blev jag tvungen att uppsöka läkare. Redan när jag tog av mig tröjan säger läkaren: Du har ju skolios! 

Men varför sluta där? En skiktröntgen visade att jag även hade en åkomma som heter Scheuermanns.
Ni har säkert sett gamla tanter och farbröder som är så kutryggiga att de nästan går dubbelvikta? Så blir ens rygg på äldre da´r med Scheuermanns om man inte tränar.

Jag gick sjukskriven i 3 månader och har de senaste två åren tränat upp min rygg så att jag har varit i stort sett fri från symptom det senaste året.

Men det där är ett minne blott nu. Eftersom jag inte kan träna - jag kan på sin höjd gå en rask promenad eller cykla en runda - är jag nu tillbaka till utgångsläget fast lite värre. För inte nog med att hela mitt skulderparti är helt bortdomnat - jag har även ont i ryggen eftersom jag ligger så mycket i sängen de dagar jag har flimmer.

Jag försöker verkligen att hålla modet uppe. Jag hoppas och tror att jag efter operationen kommer att bli helt återställd vilket innebär att jag kan börja leva och träna som vanligt igen. Fast ibland känns det så himla långt iväg. Först ska jag få rätt värden, sen ska jag läggas in, sen ska jag opereras och sen ska jag återhämta mig. Jag som inte ens har återhämtat mig från förra operationen som gjordes för lite drygt två månader sen.

Och sen ska jag alltså börja om från början igen. Jag vet att jag klarar det. Jag har gjort det en gång innan. Jag kan göra det igen. Det får ta den tid det tar.

Jag ska tillbaka till mitt jag......








2 kommentarer:

  1. Fan att man hamnar i onda cirklar hela tiden....

    Vi har nog en hel del gemensamt känns det som (på gott eller ont). Jag hade också ont i ryggen några år (kommer inte ihåg hur många) men 2002 smällde det till med två diskbråck i ländryggen. Och även om skiten läkt (???) så har jag jämt ont, det kan försvinna i korta perioder, men det är samma visa för mig. Måste träna annars funkar det inte alls så när jag blir några liggande sjukdagar så är det till att börja om...

    Så vi kan ta varandra i hand och skrutta fram genom livet ;-)

    Kramar på dig

    SvaraRadera
  2. Det är tråkigt... att ner faller man snabbt, medan det tar tid att komma upp igen. Men du grejar det!!
    Lycka till med din resa "tillbaka till mitt jag"
    Kram

    SvaraRadera