Rapport från vecka 33

Måndag - dålig dag. Vilade större delen av dagen för att orka gå på bio på kvällen.

Tisdag - mådde ganska bra och orkade med två promenader i hyfsat tempo. På morgonen gick jag 2,69 km med ett tempo på 10.24 min/km. Kvällspromenaden blev lite kortare  och snabbare nämligen 2,56 km med ett tempo på 9.48 min /km.

Onsdag - vaknade med lite hjärtflimmer så jag tog med mig barnen ut på morgonpromenaden. Det blev en runda på 3.15 km med tempot 13.10 min/km. På kvällen mådde jag betydligt bättre och det blev en kvällsrunda på 3.69 km med tempot 10 min/km.

Torsdag - mått skit hela dagen och knappt tagit mig ur sängen.

Fredag - En bra dag i det stora hela.Gick på långpromenad med barnen på förmiddagen. Inte för att de hade orkat bära mig hem om det hade hänt något men det känns ändå tryggt med sällskap. Sen vet jag att det inte är någon risk att jag går för fort när jag har dem med mig....... Det blev en runda på 5.14 km och vi höll ett tempo på 11.43 min/km. På kvällen tog jag med mig sambon istället. Han hade nog inte heller orkat bära mig hem om det hänt något men vi fick en trevlig stund för oss själva. Vi traskade 4.29 km i ett tempo av 10.52 min/km.

Lördag - helt OK dag men på kvällen fick jag hjärtflimret from hell. Därför blev det bara morgonpromenad och den blev 4.27 km lång i ett tempo av 11.29 min/km.

Söndag - Mått oförskämt bra hela dagen och kvällen. Då gäller det att passa på att vara aktiv så det blev en morgonpromenad på 2,92 km i 10.07 min/km-tempo. Sen cyklade jag en runda med Alice. Vi cyklade 5.39 km i ett 4.22 min/km. Givetvis blev det en kvällspromenad för att avrunda denna fantastiska dag. Den slutade på 2,36 km i ett 10.23 min/km-tempo.

Sammanfattning av veckan:

9 promenader
1 cykeltur

Jag är nöjd med min vecka.

Rapport från vecka 32

Hela förra veckan mådde jag hyfsat och jag kom ut på minst en promenad per dag.
Vissa dagar orkade jag gå längre och några dagar orkade jag till och med gå två promenader.

Allt som allt traskade jag 73 982 steg vilket motsvarar 52.5 km.

Om inte om funnits skulle jag ha gått 2 742 842 steg för att ligga i fas med min promenad mellan Ystad och Haparanda.

Men eftersom nu om och mitt hjärta är med i bilden har jag gått 2 604 501 steg alltså 329 659 steg "för lite". Det är helt OK tycker jag och det är inte alls omöjligt att jag kan klara av vad jag föresatt mig att göra.

Och om jag inte klarar det är det oxå OK. När jag bestämde att jag skulle genomföra denna promenaden hade jag ju ingen aning om att jag skulle genomgå två hjärtoperationer.......

Dagens promenad

Morgonpromenaden gick över förväntan. Det kändes jättebra de två första kilometrarna och jag trodde att jag kanske skulle kunna öka på rundan idag. Men orken tog slut och jag vek av på det vanliga stället.

Men inget flimmer varken under eller efter promenaden. Så det blir kanske en liten runda ikväll oxå.

Hur kan något som det tog mer än två år att bygga upp falla sönder på mindre än två månader??

Jag har så länge jag kan minnas haft ont i ryggen.

Varje gång jag som barn klagade över detta sa min pappa: Du har ingen rygg. Du har bara ett snöre som rumpan hänger i.

Rygg eller snöre - ont har jag haft i alla fall.

Jag har alltid varit aktiv. Som barn i slutet på 70-talet och i början på 80-talet var man aktiv. Ute och härjade med kompisar varje dag, cyklade, klättrade i träd och byggde kojor. Inget stillasittande vid en dator eller en TV här inte. För det var ju i de stillasittande situationerna jag fick ont. I skolbänken, på söndagsmiddagen hos mormor och morfar och på de hårda kyrkbänkarna som barnkören jag sjöng i satt när prästen predikade.

Genom åren blev min smärta en del av min vardag och ska jag vara ärlig glömdes den ofta bort. Men såhär i efterhand - när jag ser tillbaka - förstår jag ju att den ofta gjorde sig påmind på sätt jag inte förstod då. När jag var 19 började jag jobba inom äldreomsorgen. Kanske inte det bästa yrkesvalet för en halvtaskig rygg. Redan när jag var 24 blev jag sjukskriven första gången. 9 månader gick jag hemma med en muskelinflammation i min högra axel.

När jag väntade mina tvillingar blev jag JÄTTESTOR och hade såklart ont både här och där. När jag väntade nästa barn 3 år senare fick jag foglossning redan i vecka 14.

2006 bestämde jag mig för att vidareutbilda mig på högskolan. Jag hade mycket egentid och tränade regelbundet på gymet. När jag skrev min kandidatuppsats fanns det inte tid för sådan lyx som egentid och jag slutade träna. Från morgon till kväll satt jag vid datorn och skrev. Skrev, skrev och skrev. Jag fick pris för bästa uppsats i samband med examen. Och ont i ryggen.

Efter min examen började jag jobba heltid på stormarknaden som jag jobbat extra på under hela min studietid. Efter några veckor började ryggontet försvinna för att ersättas av något mycket värre. Hela området mellan mina skuldror blev alldeles bortdomnat. En otroligt obehaglig stickande känsla som inga värktabletter rådde på blev min ständiga följeslagare.

Till slut blev jag tvungen att uppsöka läkare. Redan när jag tog av mig tröjan säger läkaren: Du har ju skolios! 

Men varför sluta där? En skiktröntgen visade att jag även hade en åkomma som heter Scheuermanns.
Ni har säkert sett gamla tanter och farbröder som är så kutryggiga att de nästan går dubbelvikta? Så blir ens rygg på äldre da´r med Scheuermanns om man inte tränar.

Jag gick sjukskriven i 3 månader och har de senaste två åren tränat upp min rygg så att jag har varit i stort sett fri från symptom det senaste året.

Men det där är ett minne blott nu. Eftersom jag inte kan träna - jag kan på sin höjd gå en rask promenad eller cykla en runda - är jag nu tillbaka till utgångsläget fast lite värre. För inte nog med att hela mitt skulderparti är helt bortdomnat - jag har även ont i ryggen eftersom jag ligger så mycket i sängen de dagar jag har flimmer.

Jag försöker verkligen att hålla modet uppe. Jag hoppas och tror att jag efter operationen kommer att bli helt återställd vilket innebär att jag kan börja leva och träna som vanligt igen. Fast ibland känns det så himla långt iväg. Först ska jag få rätt värden, sen ska jag läggas in, sen ska jag opereras och sen ska jag återhämta mig. Jag som inte ens har återhämtat mig från förra operationen som gjordes för lite drygt två månader sen.

Och sen ska jag alltså börja om från början igen. Jag vet att jag klarar det. Jag har gjort det en gång innan. Jag kan göra det igen. Det får ta den tid det tar.

Jag ska tillbaka till mitt jag......

Tydligen trivs min kropp på botten.....

Måndag innebär provtagning.

Operationen jag ska göra innebär en förhöjd risk för blodproppar. För att minska risken för att få en stroke äter jag sedan snart 4 veckor ett läkemedel som heter Waran. Waran gör blodet tunnare och detta mäts genom ett PK-värde. När jag började äta medicinen var mitt värde 1.1 och nu efter snart 4 veckors behandling är det............fortfarande 1.1.

Innan det blir aktuellt med operation måste jag ligga på ett PK-värde mellan 2 och 3 i minst tre veckor. Så någon operation blir det ju inte den närmaste tiden......

Eftersom jag låg till sängs hela dagen igår skriker min rygg efter träning. Målet är att ta mig ut på en promenad efter kvällsmaten. Fast vad jag skulle vilja göra är att ställa mig på min crosstrainer en timme och svettas lite..... Tänk att man kan längta så mycket efter ett riktigt träningspass.

När man är nere på botten finns det bara en väg och det är uppåt!

Idag har jag haft en riktigt riktigt dålig dag. Jag har inte kunnat röra mig utan att få flimmer. I stället för att bli alldeles uppgiven har jag legat och tänkt på hur det ska bli efter min nästa operation.

Då föddes idén till denna bloggen. Det kommer att bli en sorts dagbok för mina framsteg. Förhoppningsvis är det framåt alla steg ska gå efter min nästa operation. Det är här jag ska sätta upp mål för min träning och utmana mig själv. Och det är här jag kommer att dela med mig till er.

Läkarna säger att jag på sikt ska kunna leva precis som vanligt.

Jag tror att desto bättre skick jag är i innan nästa operation desto snabbare kommer jag i form igen efter operationen.

Så de dagar jag orkar gör jag vad jag kan - och de dagar jag inte orkar göra något planerar jag för morgondagen.

Välkomna att följa med mig på min resa!