Nu får det väl ändå vara bra???

Jag har ju vid några tillfällen berättat om mitt trilskande knä och efter otaliga läkarbesök och olika undersökningar med tillhörande röntgen av nämnda kroppsdel blev jag remitterad till en ortoped. Vi pratade i fem minuter, han tryckte lite här och där för att sedan berätta vad han trodde att mina knäbekymmer berodde på. Han trodde att problemet var en klämd nerv i ländryggen eftersom mina symptom och min beskrivning av dem var som taget ur skolboken. Har skickade mig på magnetröntgen (jag kommer snart att bli självlysande så många röntgenundersökningar jag gjort) för att lokalisera exakt var den klämda nerven satt någonstans. Detta för att kunna gå in och lägga en rotblockad och på så sätt förhoppningsvis få lite lindring.

I fredags ringde han och gav mig en riktig käftsmäll!! Han frågade om jag någon gång haft oerhört ont i ryggen? Någon gång??? Tillåt mig småle.....
I vilket fall som helst visade röntgenplåtarna att jag har ett diskbråck i ländryggen och en av diskarna putar ut så mycket att den helt enkelt har knäckts av belastningen. Så länge jag inte har mer bekymmer än vad jag har för tillfället blir det inte aktuellt med operation (vilket jag inte heller är så värst intresserad av) utan planen är att att kortisonbehandla. Jag vet inte exakt hur det går till men jag vet att det innebär sprutor.....

Så länge det känns bra tyckte han absolut att jag skulle fortsätta träna som jag gör. Att jag faktiskt mår som bäst när jag rör på mig tycker både han och jag talar sitt tydliga språk. Men jag skulle ju ljuga om jag inte säger att jag är lite bekymrad. Jag har tillräckliga problem med min rygg redan - jag har både skolios och Scheuermanns - och behövde verkligen inte få ytterligare en diagnos. Det är klart att jag undrar vilket skick jag kommer att vara i när jag blir gammal. Kommer jag ens att kunna stå upprätt eller kommer jag bli en liten dubbelvikt gumma?
För övrigt har jag väl haft tillräckligt problem med min hälsa?? Jag vet att det finns de som har det värre men om jag får vara ego för en stund så tycker jag faktiskt att det räcker nu.....

Vilken respons

jag fick på gårdagens inlägg!! Både i sociala medier och mer privat - jätteroligt!
Mitt uppmaning till alla negativa att knipa käft funkade tydligen alldeles utmärkt då det bara var positiva reaktioner som nådde fram till mig.
Ett flertal personer bad mig fortsätta att dela med mig av mina träningspass på Facebook så det är möjligt att det dyker upp något framöver. Alltid retar det någon!?!

Dagens träning är redan avklarad (men ej publicerad!) Efter tisdagens raska powerwalk och gårdagens joggingrunda fick jag lite ont i benen så i dag höll jag mig inomhus på min kära crosstrainer. Jag tror att det är den bästa investering jag gjort i hela mitt liv!

Återigen TACK för all pepp, alla hejarop och alla fina ord - ni är toppen!!

Jag tänker då inte be om ursäkt i alla fall!!

Ofta läser jag på Facebook.... "Eftersom alla andra skryter med om hur mycket de tränar så tänker jag göra detsamma......" eller "I dag var minsann jag också duktig och cyklade till jobbet. Det gick inte så fort men....."

Jag tycker att det är SKITTRÅKIGT att läsa såna statusar!! Inte nog med att jag blir duktigt irriterad på folk som ber om ursäkt för att de är ute och rör på sig - de gör även narr av både andra och sig själv genom att samtidigt som de klankar på oss "skrytmånsar" förminskar sin egen prestation.

Jag är en av dessa hurtbullar som gärna och ofta publicerar på Facebook när jag varit ute och rört på mig men jag lovar här och nu att sluta med det och i stället vara lite mer aktiv på bloggen. På så sätt kan ju de som verkligen vill läsa om mina framsteg med ett enkelt klick gå in och uppdatera sig.

Jag vet att det finns de som verkligen gläder sig åt att jag orkar mer och mer men jag misstänker att det även finns de som tror att jag länkar från RunKeeper/Garmin för att skryta. Till er vill jag bara säga att OJ VAD RÄTT NI HAR!!
Det är klart att jag skryter!! Jag tror inte att ni kan förstå hur stort det är för mig att orka gå/springa/cykla i stort sett hur långt och länge jag vill. Och hur stort det är för varje vecka känna hur jag orkar ännu lite till. Många kanske inte tänker på det längre men det är faktiskt bara knappa 2 år sedan jag låg på HIA (hjärtintensiven) och väntade på den första av två hjärtoperationer!

Så förlåt mig för att jag skryter  - men glöm att jag kommer att sluta!!

Så när jag ändå håller på så tänker jag skryta med att jag i går kväll höll ett riktigt sjysst tempo på min powerwalk:

och att jag för en stund sedan höll ett minst lika sjysst tempo när jag var ute och sprang:

Är det någon som har något att positivt att säga är ni mer än välkomna att göra det.
Ni som mår dåligt av mitt skryt eller som inte kan förmå er att glädjas tillsammans med mig kan knipa käft!

Fast vem håller koll??

Förra veckan sprang jag för första gången någonsin en hel mil.
Eller sprang och sprang. Med lite god vilja kan man kanske säga joggade.
Utan den goda viljan får man nog säga lufsade.
Men vad det än kallas så var det en hel mil i alla fall!!
Idag gjorde jag det igen.
Och liiiiiiiite snabbare gick det faktiskt.
Exakt 4 sekunder/kilometer snabbare!
Låter inte så mycket och det är det inte heller.
Men det ledde till en bättre sluttid än förra gången.

Jag har resten av året på mig att finslipa bort 8 minuter och 18 sekunder.
Känns inte helt omöjligt.
Och det känns helt F A N T A S T I S K T att kunna springa/jogga/lufsa en hel mil utan att kroppen protesterar alltför mycket.

När jag får sista ordet

I morse hade jag en dialog med mig själv.
Inte helt olik den på bilden nedan.
En bild som är lånad på Google.

Enligt min veckoplanering var det dags för löpning idag men ursäkterna var många.
Mensvärk, huvudvärk, trött efter att ha jobbat tre kvällar i rad och för att vara helt ärlig så lockade min bok och mitt varma täcke mycket mer än skogen.
Men eftersom jag är den jag är så gjorde jag en kompromiss. Jag stannade i sängen med min bok ytterligare en timme och snörade på mig löparskorna framåt förmiddagen istället.
Och vad bra det blev!!

Första gången (någonsin??) som jag orkat springa 5 km utan att stanna och gå en enda gång!!
Eller ja - springa och springa. Min medelhastighet på 6.30 min/km är väl inte direkt världsklass men jag tycker att det är en ganska bra början. Kan jag bara sänka den med 30 sekunder har jag ju mitt största träningsmål för 2014  - att springa milen på 60 minuter - som i en liten ask!! Förutsatt en annan liten detalj som att verkligen orka hålla det tempot i 60 minuter vill säga......

Ett litet frö av tvivel

I morse vaknade jag med flimmer för första gången på väldigt väldigt länge.
Oron grep som vanligt tag i mig direkt.
Ska det börja om igen?
Kommer jag att behöva opereras igen?
Och trots att jag till 99.9% vet att det inte beror på att jag tagit i för mycket när jag tränat så finns tvivlet där ändå.
Tvivlet på min kropps kapacitet.
Tvivlet på att jag någonsin kommer att kunna göra vad jag vill utan att tänka på om jag ska behöva stanna i sängen dagen efter.
Fast stanna i sängen det gör jag inte i vilket fall.
Jag vägrar att ha en enda sjukdag till på grund av mitt hjärta.
VÄGRAR.
Det är inte farligt att ha flimmer.
Jag dör inte av det.
Men det är oerhört jobbigt och jag kan inte för mitt liv förstå hur jag kunde leva med flimmer i 10-12 timmar om dygnet i åtta år utan att bli fullkomligt galen.
Envis som jag är åkte jag till jobbet i morse och efter två timmar var jag helt slut.
Jag gick runt som en sengångare och jag gäspade konstant.
Mådde jag verkligen så innan operationerna?
Nej det gjorde jag nog inte.
Jag mådde antagligen mycket mycket sämre än vad jag gjorde idag.
Jag var bara van vid det.
Jag var oxå en mästare på att dölja på hur jag egentligen mådde.
Det är jag inte längre.
Mina fantastiska kollegor märkte nog alla hur jag mådde idag och när flimret plötsligt upphörde en timme innan jag skulle gå hem sa en av dem:
- Det har slutat nu va? Det märks på dig att du mår bättre!
Och det gjorde jag.
Och det gör jag.
Tills nästa gång.

När jag ändå håller på att prata om mål

så är ett annat av mina träningsmål att orka "springa" milen på min crosstrainer på 45 minuter.
Idag gjorde jag det på 44.53!!
Vilken tur att jag inte är sämre än att jag kan ändra mig!!
Gör om.
Gör rätt.