Vad gör man när huvudet inte hänger med?

Så bra som jag mår fysiskt just nu vet jag inte när jag gjorde sist.
Om jag ens har mått så här bra fysiskt någonsin.
Jag känner mig otroligt stark och pigg. Jag orkar allt jag vill göra och lite till.
Och jag älskar det.
Jag går inte runt och är trött alltid.
Jag går inte runt och fryser alltid.
Jag mår bra. Fysiskt.

Jag är mer nöjd med mig själv. Fysiskt.
Till viss del beror det såklart på min viktnedgång. Jag skulle ljuga om jag skrev något annat.
Men jag är inte så ytlig att jag bara snöar in på vågen och vad den säger.
Visst är jag nöjd med min kropp.
Men framför allt är jag nöjd med vad min kropp klarar av.
Jag tror att det speglar sig både i mitt sätt att vara och i vad jag gör.
Och kanske även i mitt utseende.
I stort sett dagligen får jag komplimanger av både vänner, arbetskamrater och folk jag inte känner.
Och det stärker mig på ett sätt som jag tror att jag kommer att behöva nu.

För hur bra jag än mår fysiskt så har jag börjat märka att jag inte stärkts psykiskt i samma takt.
Jag kommer ofta på mig själv med att falla tillbaka i gamla tankebanor. Jag levde i med tron med att jag hade stressrelaterad panikångest i 8 år och det har såklart satt sina spår. Jag lärde mig att undvika vissa situationer och hade många små knep för att min omgivning inte skulle märka hur dåligt jag mådde. När jag sen plötsligt fick reda på att jag i själva verket hade ett allvarligt hjärtfel ställdes hela min värld på ända och jag kan än idag 18 månader senare komma ihåg den exakta känslan inom mig när den där fantastiska mannen som idag är min hjärtläkare ringde sent en onsdagskväll och krävde att jag skulle komma till akutmottagningen omgående.

Ibland överfalls jag av känslan att om det hade velat sig riktigt illa så hade jag inte funnits längre.
Om jag inte hade varit i så god form som jag ändå faktiskt var så kunde mina barn ha fått växa upp utan sin mamma. Om jag inte hade varit så jäkla envis och tränat trots att jag egentligen inte orkade så hade jag kanske aldrig fått se mina kommande barnbarn.
De tankarna är helt OK.
De påminner mig om hur viktigt det är att lyssna på sin kropp och ta till sig vad den säger.
Det gjorde jag inte då men jag ska göra det nu och för all framtid.
Men jag får inte låta dessa tankar påverka mig negativt och underminera hur jag mår fysiskt.
Det är det jag måste jag ta tag i nu.
Att bli lika stark psykiskt som jag är fysiskt.
Att ändra mitt sätt att tänka.
Att lära mig att tänka att jag faktiskt är frisk nu.
Att jag faktiskt har hittat tillbaka till mitt jag.
Nästan......