Semesterutmaning!!

För att inte bli alldeles försoffad på min semester har jag utmanat mig själv att träna (minst) en timme om dagen hela min semester. Eftersom jag är ganska begränsad i mitt val av träning kommer jag att alternera mellan löpning, powerwalks, cykling och crosstrainer. Tanken är att springa milen en gång/vecka.
Eftersom jag inte kommer göra så himla många knop för övrigt och för att varken min kropp eller mitt hjärta klarar av någon stenhård träning så tror jag inte att jag behöver ha några vilodagar. Jag rör mig i stort sett varje dag i vanliga fall och då jobbar jag ju X antal timmar om dagen oxå. Men om jag känner att jag behöver vila en dag så kommer jag givetvis att göra det så ni behöver inte komma med en massa förmaningar.
Däremot får ni gärna göra mig sällskap om ni vill.
Jag kommer att lägga ut bild på Instagram/Facebook på respektive dags träning och även att skriva här på bloggen.

Jag tjuvstartade lite igår med att springa en mil. Den första milen på en hel månad och det gick över förväntan. Däremot var jag livrädd för att få flimmer idag men det uteblev och jag börjar få tillbaka modet att springa igen!!

Dagens träning bestod av en snabb powerwalk i min underbara skog.

Hoppas att ni vill göra mig sällskap eller att ni i alla fall hejar på mig i min utmaning!!

Vem ska jag tro på? Tro på när allt är så här?

En stund efter att jag skrivit gårdagens inlägg fick jag feber.
Jag låg i sängen med värsta frossan, grät och mådde allmänt skit.
Miljoner tankar rusade genom mitt huvud.
Vad är det som pågår?
Ska allt börja om igen?
Är det mitt fel som tränat för mycket?
Jag insåg att det kanske blivit lite mycket av allt på sistone.
En långhelg i Göteborg med alldeles för lite sömn och alldeles för mycket skräpmat.
Ett läkarbesök med dottern som verkligen sög musten ur mig.
Många och långa dagar på jobbet.
Och - med handen på mitt bultande hjärta - kanske lite för mycket träning.

Men där är jag och min hjärtläkare inte överens.
Jag pratade med honom idag och även om det såklart inte går att ställa en hundraprocentig diagnos per telefon var han ganska så säker på att flimret och febern i det stora hela inte hade med min intervallträning att göra. Han trodde att jag hade en infektion eller nåt på gång i kroppen, träningen utlöste febern som i sin tur utlöste flimret. Feber kan tydligen utlösa flimmer, flimmer kan inte utlösa feber! Det är ju möjligt att jag hade feber redan när jag skrev inlägget, jag märkte bara inte av den förrän den blev högre.
Enligt honom ska mitt hjärta klara av att träna intervaller och han tycker definitivt att jag ska prova igen. Fast innan jag provar igen vill han att jag skulle komma in och göra ett arbetsprov för säkerhets skull.


Om jag provar igen eller inte hör inte till saken just nu.
För vad han än säger så måste jag bli mycket bättre på att i första hand lyssna och tro på min kropp.

Det är en fin linje mellan envishet och dumhet.

och  idag gick jag över på fel sida.
Vilket jag får betala för just nu.
Alla som "vet"något om löpning säger att det är jättebra att träna intervaller om man vill bli snabbare (bättre??) på att springa.
Självklart måste jag träna intervaller då.
Jag vill ju bli snabbare.
Och bättre.
Kan man någonsin bli tillräckligt bra??

I vilket fall som helst så provade jag för ett tag sen.
Det gick inte så bra.
Jag fick flimmer.
Men det kanske berodde på något annat intalade jag mig själv och provade idag igen.
Jag började med att jogga sakta i fem minuter. Det gick bra.
Sen sprang jag snabbt i 30 sekunder för att sen jogga sakta i 90 sekunder. Det gick bra i 10 minuter och det var så länge jag hade planerat att hålla på.
Sen var tanken att jag skulle jogga i maklig takt hem igen.
MEN då tog det tvärstopp.
Hela min kropp skrek åt mig att stanna vilket resulterade i att jag fick gå hem.
Det var ju inte hela världen även om jag såklart blev sur.
För sån är jag.
Vad som däremot är väldigt tråkigt är att jag nu har flimmer.
Så här och nu lovar jag mig själv att ALDRIG NÅGONSIN IGEN träna intervaller.
Ingen kilometertid i världen är värd att må så här.....

Mot nya mål!!

När jag på nyårsdagen (ja okej då - dagen efter nyårsdagen eftersom det sista jag hade i tanken på nyårsdagen var träning!) satte upp några träningsmål för året så kunde jag inte min vildaste fantasi tro att jag skulle uppfylla dem så snabbt!
Ett av målen var att klara av milen på crosstrainern 45 minuter - det klarade jag redan den 10 februari. Jag trodde nog att det skulle bli det lättaste och med facit i hand satte jag nog ribban lite väl lågt. Den är nu flyttad upp lite och det nya målet är 40 minuter. Det har jag inte klarat än.
Mitt andra mål var att cykla till jobbet (15 km) på 35 minuter. Det har jag inte heller klarat än. Kan bero på att jag inte ens provat. Än.
Det största målet var att klara av att springa milen på 60 minuter och DET KLARADE JAG IDAG!!!

Helt magisk känsla som jag kommer att leva på ett bra tag.
Jag ska göra mitt bästa för att ta med den känslan till Ystad i morgon då jag ska lägga en nervrotsblockad i ländryggen för att förhoppningsvis få bukt med den där nerven som sitter i kläm vid min trasiga disk.
Vem vet - nästa gång jag springer milen går det kanske ännu fortare.
Mitt nästa mål är 55 minuter. 

Mästarnas mästare

ska jag titta på nu men först ville jag bara dela med mig av något häftigt som jag gjorde i dag.
Jag gjorde personbästa på både distans och varaktighet när jag sprang nästan 12 kilometer på 75 minuter.
Heja mig!!

Nu får det väl ändå vara bra???

Jag har ju vid några tillfällen berättat om mitt trilskande knä och efter otaliga läkarbesök och olika undersökningar med tillhörande röntgen av nämnda kroppsdel blev jag remitterad till en ortoped. Vi pratade i fem minuter, han tryckte lite här och där för att sedan berätta vad han trodde att mina knäbekymmer berodde på. Han trodde att problemet var en klämd nerv i ländryggen eftersom mina symptom och min beskrivning av dem var som taget ur skolboken. Har skickade mig på magnetröntgen (jag kommer snart att bli självlysande så många röntgenundersökningar jag gjort) för att lokalisera exakt var den klämda nerven satt någonstans. Detta för att kunna gå in och lägga en rotblockad och på så sätt förhoppningsvis få lite lindring.

I fredags ringde han och gav mig en riktig käftsmäll!! Han frågade om jag någon gång haft oerhört ont i ryggen? Någon gång??? Tillåt mig småle.....
I vilket fall som helst visade röntgenplåtarna att jag har ett diskbråck i ländryggen och en av diskarna putar ut så mycket att den helt enkelt har knäckts av belastningen. Så länge jag inte har mer bekymmer än vad jag har för tillfället blir det inte aktuellt med operation (vilket jag inte heller är så värst intresserad av) utan planen är att att kortisonbehandla. Jag vet inte exakt hur det går till men jag vet att det innebär sprutor.....

Så länge det känns bra tyckte han absolut att jag skulle fortsätta träna som jag gör. Att jag faktiskt mår som bäst när jag rör på mig tycker både han och jag talar sitt tydliga språk. Men jag skulle ju ljuga om jag inte säger att jag är lite bekymrad. Jag har tillräckliga problem med min rygg redan - jag har både skolios och Scheuermanns - och behövde verkligen inte få ytterligare en diagnos. Det är klart att jag undrar vilket skick jag kommer att vara i när jag blir gammal. Kommer jag ens att kunna stå upprätt eller kommer jag bli en liten dubbelvikt gumma?
För övrigt har jag väl haft tillräckligt problem med min hälsa?? Jag vet att det finns de som har det värre men om jag får vara ego för en stund så tycker jag faktiskt att det räcker nu.....

Vilken respons

jag fick på gårdagens inlägg!! Både i sociala medier och mer privat - jätteroligt!
Mitt uppmaning till alla negativa att knipa käft funkade tydligen alldeles utmärkt då det bara var positiva reaktioner som nådde fram till mig.
Ett flertal personer bad mig fortsätta att dela med mig av mina träningspass på Facebook så det är möjligt att det dyker upp något framöver. Alltid retar det någon!?!

Dagens träning är redan avklarad (men ej publicerad!) Efter tisdagens raska powerwalk och gårdagens joggingrunda fick jag lite ont i benen så i dag höll jag mig inomhus på min kära crosstrainer. Jag tror att det är den bästa investering jag gjort i hela mitt liv!

Återigen TACK för all pepp, alla hejarop och alla fina ord - ni är toppen!!