Det är en fin linje mellan envishet och dumhet.

och  idag gick jag över på fel sida.
Vilket jag får betala för just nu.
Alla som "vet"något om löpning säger att det är jättebra att träna intervaller om man vill bli snabbare (bättre??) på att springa.
Självklart måste jag träna intervaller då.
Jag vill ju bli snabbare.
Och bättre.
Kan man någonsin bli tillräckligt bra??

I vilket fall som helst så provade jag för ett tag sen.
Det gick inte så bra.
Jag fick flimmer.
Men det kanske berodde på något annat intalade jag mig själv och provade idag igen.
Jag började med att jogga sakta i fem minuter. Det gick bra.
Sen sprang jag snabbt i 30 sekunder för att sen jogga sakta i 90 sekunder. Det gick bra i 10 minuter och det var så länge jag hade planerat att hålla på.
Sen var tanken att jag skulle jogga i maklig takt hem igen.
MEN då tog det tvärstopp.
Hela min kropp skrek åt mig att stanna vilket resulterade i att jag fick gå hem.
Det var ju inte hela världen även om jag såklart blev sur.
För sån är jag.
Vad som däremot är väldigt tråkigt är att jag nu har flimmer.
Så här och nu lovar jag mig själv att ALDRIG NÅGONSIN IGEN träna intervaller.
Ingen kilometertid i världen är värd att må så här.....

Mot nya mål!!

När jag på nyårsdagen (ja okej då - dagen efter nyårsdagen eftersom det sista jag hade i tanken på nyårsdagen var träning!) satte upp några träningsmål för året så kunde jag inte min vildaste fantasi tro att jag skulle uppfylla dem så snabbt!
Ett av målen var att klara av milen på crosstrainern 45 minuter - det klarade jag redan den 10 februari. Jag trodde nog att det skulle bli det lättaste och med facit i hand satte jag nog ribban lite väl lågt. Den är nu flyttad upp lite och det nya målet är 40 minuter. Det har jag inte klarat än.
Mitt andra mål var att cykla till jobbet (15 km) på 35 minuter. Det har jag inte heller klarat än. Kan bero på att jag inte ens provat. Än.
Det största målet var att klara av att springa milen på 60 minuter och DET KLARADE JAG IDAG!!!

Helt magisk känsla som jag kommer att leva på ett bra tag.
Jag ska göra mitt bästa för att ta med den känslan till Ystad i morgon då jag ska lägga en nervrotsblockad i ländryggen för att förhoppningsvis få bukt med den där nerven som sitter i kläm vid min trasiga disk.
Vem vet - nästa gång jag springer milen går det kanske ännu fortare.
Mitt nästa mål är 55 minuter. 

Mästarnas mästare

ska jag titta på nu men först ville jag bara dela med mig av något häftigt som jag gjorde i dag.
Jag gjorde personbästa på både distans och varaktighet när jag sprang nästan 12 kilometer på 75 minuter.
Heja mig!!

Nu får det väl ändå vara bra???

Jag har ju vid några tillfällen berättat om mitt trilskande knä och efter otaliga läkarbesök och olika undersökningar med tillhörande röntgen av nämnda kroppsdel blev jag remitterad till en ortoped. Vi pratade i fem minuter, han tryckte lite här och där för att sedan berätta vad han trodde att mina knäbekymmer berodde på. Han trodde att problemet var en klämd nerv i ländryggen eftersom mina symptom och min beskrivning av dem var som taget ur skolboken. Har skickade mig på magnetröntgen (jag kommer snart att bli självlysande så många röntgenundersökningar jag gjort) för att lokalisera exakt var den klämda nerven satt någonstans. Detta för att kunna gå in och lägga en rotblockad och på så sätt förhoppningsvis få lite lindring.

I fredags ringde han och gav mig en riktig käftsmäll!! Han frågade om jag någon gång haft oerhört ont i ryggen? Någon gång??? Tillåt mig småle.....
I vilket fall som helst visade röntgenplåtarna att jag har ett diskbråck i ländryggen och en av diskarna putar ut så mycket att den helt enkelt har knäckts av belastningen. Så länge jag inte har mer bekymmer än vad jag har för tillfället blir det inte aktuellt med operation (vilket jag inte heller är så värst intresserad av) utan planen är att att kortisonbehandla. Jag vet inte exakt hur det går till men jag vet att det innebär sprutor.....

Så länge det känns bra tyckte han absolut att jag skulle fortsätta träna som jag gör. Att jag faktiskt mår som bäst när jag rör på mig tycker både han och jag talar sitt tydliga språk. Men jag skulle ju ljuga om jag inte säger att jag är lite bekymrad. Jag har tillräckliga problem med min rygg redan - jag har både skolios och Scheuermanns - och behövde verkligen inte få ytterligare en diagnos. Det är klart att jag undrar vilket skick jag kommer att vara i när jag blir gammal. Kommer jag ens att kunna stå upprätt eller kommer jag bli en liten dubbelvikt gumma?
För övrigt har jag väl haft tillräckligt problem med min hälsa?? Jag vet att det finns de som har det värre men om jag får vara ego för en stund så tycker jag faktiskt att det räcker nu.....

Vilken respons

jag fick på gårdagens inlägg!! Både i sociala medier och mer privat - jätteroligt!
Mitt uppmaning till alla negativa att knipa käft funkade tydligen alldeles utmärkt då det bara var positiva reaktioner som nådde fram till mig.
Ett flertal personer bad mig fortsätta att dela med mig av mina träningspass på Facebook så det är möjligt att det dyker upp något framöver. Alltid retar det någon!?!

Dagens träning är redan avklarad (men ej publicerad!) Efter tisdagens raska powerwalk och gårdagens joggingrunda fick jag lite ont i benen så i dag höll jag mig inomhus på min kära crosstrainer. Jag tror att det är den bästa investering jag gjort i hela mitt liv!

Återigen TACK för all pepp, alla hejarop och alla fina ord - ni är toppen!!

Jag tänker då inte be om ursäkt i alla fall!!

Ofta läser jag på Facebook.... "Eftersom alla andra skryter med om hur mycket de tränar så tänker jag göra detsamma......" eller "I dag var minsann jag också duktig och cyklade till jobbet. Det gick inte så fort men....."

Jag tycker att det är SKITTRÅKIGT att läsa såna statusar!! Inte nog med att jag blir duktigt irriterad på folk som ber om ursäkt för att de är ute och rör på sig - de gör även narr av både andra och sig själv genom att samtidigt som de klankar på oss "skrytmånsar" förminskar sin egen prestation.

Jag är en av dessa hurtbullar som gärna och ofta publicerar på Facebook när jag varit ute och rört på mig men jag lovar här och nu att sluta med det och i stället vara lite mer aktiv på bloggen. På så sätt kan ju de som verkligen vill läsa om mina framsteg med ett enkelt klick gå in och uppdatera sig.

Jag vet att det finns de som verkligen gläder sig åt att jag orkar mer och mer men jag misstänker att det även finns de som tror att jag länkar från RunKeeper/Garmin för att skryta. Till er vill jag bara säga att OJ VAD RÄTT NI HAR!!
Det är klart att jag skryter!! Jag tror inte att ni kan förstå hur stort det är för mig att orka gå/springa/cykla i stort sett hur långt och länge jag vill. Och hur stort det är för varje vecka känna hur jag orkar ännu lite till. Många kanske inte tänker på det längre men det är faktiskt bara knappa 2 år sedan jag låg på HIA (hjärtintensiven) och väntade på den första av två hjärtoperationer!

Så förlåt mig för att jag skryter  - men glöm att jag kommer att sluta!!

Så när jag ändå håller på så tänker jag skryta med att jag i går kväll höll ett riktigt sjysst tempo på min powerwalk:

och att jag för en stund sedan höll ett minst lika sjysst tempo när jag var ute och sprang:

Är det någon som har något att positivt att säga är ni mer än välkomna att göra det.
Ni som mår dåligt av mitt skryt eller som inte kan förmå er att glädjas tillsammans med mig kan knipa käft!

Fast vem håller koll??

Förra veckan sprang jag för första gången någonsin en hel mil.
Eller sprang och sprang. Med lite god vilja kan man kanske säga joggade.
Utan den goda viljan får man nog säga lufsade.
Men vad det än kallas så var det en hel mil i alla fall!!
Idag gjorde jag det igen.
Och liiiiiiiite snabbare gick det faktiskt.
Exakt 4 sekunder/kilometer snabbare!
Låter inte så mycket och det är det inte heller.
Men det ledde till en bättre sluttid än förra gången.

Jag har resten av året på mig att finslipa bort 8 minuter och 18 sekunder.
Känns inte helt omöjligt.
Och det känns helt F A N T A S T I S K T att kunna springa/jogga/lufsa en hel mil utan att kroppen protesterar alltför mycket.