Om att stanna upp

"Vad händer om du bara stannar upp??" var det en vän som frågade mig i höstas.

"Jag vet inte" var mitt ärliga svar och frågan har följt mig sen dess.

Och så plötsligt en dag för ett tag sen bestämde jag mig för att prova.

Prova vad som hände om jag bara stannade upp.

Prova vad som hände om inte mina dagar var planerade in i minsta detalj?

Prova på vad som hände om jag började säga nej till saker som inte gynnar mig.

Prova vad som hände om jag skar ner på alla måsten.

Prova vad som hände om jag slutade lyssna på min inre röst som krävde perfektion och istället lyssna på min kropp som försökte på alla sätt den kunde berätta för mig att något var fel. Väldigt fel.

Jag provar mig fram varje dag.

Fortfarande.

Vissa saker går lättare än andra att ändra på.

Att säga nej till saker har varit förvånansvärt lätt.

Men att hantera rastlösheten som uppstår får jag däremot kämpa med. 

Att lyssna på min kropp har jag lyckats ganska bra med.

Men att sluta sträva efter perfektion i allt jag gör är oerhört svårt.

Att skära ner på mina måsten blir lättare för varje dag som går.

Men att det glipar tomt i kalendern känns som något av en sorg.

Så jag funderar fortfarande på svaret.

Vad händer om du bara stannar upp??

Om att vara sjukt dålig på att göra saker som jag mår bra av

De sista veckorna har jag verkligen jobbat med att inte stressa.
Jag har tränat på att säga nej till saker jag egentligen vill göra men som jag inte har tid till.
Jag har övat på att göra en sak i taget och göra den bra. Inte bra till 145% som jag gjort innan. Bra till 100% räcker. Sämre än så vet jag inte om jag kan sträcka mig.
Jag har gjort mitt allra bästa för att sätta av tid till sånt jag mår bra av istället för att lägga en hel massa tid på måsten som inte spelar någon roll om hundra år.

Vad jag har märkt under dessa veckorna är hur stressad jag verkligen har varit.
Jag har gjort avkall på såååååå många saker utan att ens tänka på det.

Jag har slutat smörja in mig när jag duschat. Det tar ju minst två minuter och jag ska ju ändå duscha i morgon igen så det är ju ganska onödigt har jag tänkt. Jag har inte tänkt på sköna känslan av en härlig bodylotion.....

Jag har inte tagit mig tid att sätta mig ner med dottern för att förhöra henne på läxan. Det tar ju ganska lång tid - jag kan göra det när jag står vid spisen och lagar kvällsmat har jag tänkt. Tyvärr har jag inte tänkt på att hon kanske inte känt sig vidare viktig då.......

Jag har slutat med mina långa härliga skogspromenader. De tar ju väldigt lång tid - det är bättre att jag springer istället med lite sjyst musik i öronen har jag tänkt. Jag har inte tänkt på hur skönt det är att rensa huvudet i en tyst skog....

Detta är bara tre exempel av många.
Vad som skrämmer mig mest med detta är att jag inte var den "sparade" tiden tar vägen.
Inte heller vet jag vad jag skulle göra med den om jag hittat den.
Jag upplever tydligen inte heller att jag har tid över eftersom jag hela tiden hittar sätt att spara in några minuter.
Tid är det enda som är rättvist här i världen.
Alla får 24 timmar om dynget och det står de flesta fritt att använda dessa timmar efter bästa förmåga.
Jag ska sälla mig till den skaran nu......