Semesterutmaning!!

För att inte bli alldeles försoffad på min semester har jag utmanat mig själv att träna (minst) en timme om dagen hela min semester. Eftersom jag är ganska begränsad i mitt val av träning kommer jag att alternera mellan löpning, powerwalks, cykling och crosstrainer. Tanken är att springa milen en gång/vecka.
Eftersom jag inte kommer göra så himla många knop för övrigt och för att varken min kropp eller mitt hjärta klarar av någon stenhård träning så tror jag inte att jag behöver ha några vilodagar. Jag rör mig i stort sett varje dag i vanliga fall och då jobbar jag ju X antal timmar om dagen oxå. Men om jag känner att jag behöver vila en dag så kommer jag givetvis att göra det så ni behöver inte komma med en massa förmaningar.
Däremot får ni gärna göra mig sällskap om ni vill.
Jag kommer att lägga ut bild på Instagram/Facebook på respektive dags träning och även att skriva här på bloggen.

Jag tjuvstartade lite igår med att springa en mil. Den första milen på en hel månad och det gick över förväntan. Däremot var jag livrädd för att få flimmer idag men det uteblev och jag börjar få tillbaka modet att springa igen!!

Dagens träning bestod av en snabb powerwalk i min underbara skog.

Hoppas att ni vill göra mig sällskap eller att ni i alla fall hejar på mig i min utmaning!!

Vem ska jag tro på? Tro på när allt är så här?

En stund efter att jag skrivit gårdagens inlägg fick jag feber.
Jag låg i sängen med värsta frossan, grät och mådde allmänt skit.
Miljoner tankar rusade genom mitt huvud.
Vad är det som pågår?
Ska allt börja om igen?
Är det mitt fel som tränat för mycket?
Jag insåg att det kanske blivit lite mycket av allt på sistone.
En långhelg i Göteborg med alldeles för lite sömn och alldeles för mycket skräpmat.
Ett läkarbesök med dottern som verkligen sög musten ur mig.
Många och långa dagar på jobbet.
Och - med handen på mitt bultande hjärta - kanske lite för mycket träning.

Men där är jag och min hjärtläkare inte överens.
Jag pratade med honom idag och även om det såklart inte går att ställa en hundraprocentig diagnos per telefon var han ganska så säker på att flimret och febern i det stora hela inte hade med min intervallträning att göra. Han trodde att jag hade en infektion eller nåt på gång i kroppen, träningen utlöste febern som i sin tur utlöste flimret. Feber kan tydligen utlösa flimmer, flimmer kan inte utlösa feber! Det är ju möjligt att jag hade feber redan när jag skrev inlägget, jag märkte bara inte av den förrän den blev högre.
Enligt honom ska mitt hjärta klara av att träna intervaller och han tycker definitivt att jag ska prova igen. Fast innan jag provar igen vill han att jag skulle komma in och göra ett arbetsprov för säkerhets skull.


Om jag provar igen eller inte hör inte till saken just nu.
För vad han än säger så måste jag bli mycket bättre på att i första hand lyssna och tro på min kropp.

Det är en fin linje mellan envishet och dumhet.

och  idag gick jag över på fel sida.
Vilket jag får betala för just nu.
Alla som "vet"något om löpning säger att det är jättebra att träna intervaller om man vill bli snabbare (bättre??) på att springa.
Självklart måste jag träna intervaller då.
Jag vill ju bli snabbare.
Och bättre.
Kan man någonsin bli tillräckligt bra??

I vilket fall som helst så provade jag för ett tag sen.
Det gick inte så bra.
Jag fick flimmer.
Men det kanske berodde på något annat intalade jag mig själv och provade idag igen.
Jag började med att jogga sakta i fem minuter. Det gick bra.
Sen sprang jag snabbt i 30 sekunder för att sen jogga sakta i 90 sekunder. Det gick bra i 10 minuter och det var så länge jag hade planerat att hålla på.
Sen var tanken att jag skulle jogga i maklig takt hem igen.
MEN då tog det tvärstopp.
Hela min kropp skrek åt mig att stanna vilket resulterade i att jag fick gå hem.
Det var ju inte hela världen även om jag såklart blev sur.
För sån är jag.
Vad som däremot är väldigt tråkigt är att jag nu har flimmer.
Så här och nu lovar jag mig själv att ALDRIG NÅGONSIN IGEN träna intervaller.
Ingen kilometertid i världen är värd att må så här.....