När jag får sista ordet

I morse hade jag en dialog med mig själv.
Inte helt olik den på bilden nedan.
En bild som är lånad på Google.

Enligt min veckoplanering var det dags för löpning idag men ursäkterna var många.
Mensvärk, huvudvärk, trött efter att ha jobbat tre kvällar i rad och för att vara helt ärlig så lockade min bok och mitt varma täcke mycket mer än skogen.
Men eftersom jag är den jag är så gjorde jag en kompromiss. Jag stannade i sängen med min bok ytterligare en timme och snörade på mig löparskorna framåt förmiddagen istället.
Och vad bra det blev!!

Första gången (någonsin??) som jag orkat springa 5 km utan att stanna och gå en enda gång!!
Eller ja - springa och springa. Min medelhastighet på 6.30 min/km är väl inte direkt världsklass men jag tycker att det är en ganska bra början. Kan jag bara sänka den med 30 sekunder har jag ju mitt största träningsmål för 2014  - att springa milen på 60 minuter - som i en liten ask!! Förutsatt en annan liten detalj som att verkligen orka hålla det tempot i 60 minuter vill säga......

Ett litet frö av tvivel

I morse vaknade jag med flimmer för första gången på väldigt väldigt länge.
Oron grep som vanligt tag i mig direkt.
Ska det börja om igen?
Kommer jag att behöva opereras igen?
Och trots att jag till 99.9% vet att det inte beror på att jag tagit i för mycket när jag tränat så finns tvivlet där ändå.
Tvivlet på min kropps kapacitet.
Tvivlet på att jag någonsin kommer att kunna göra vad jag vill utan att tänka på om jag ska behöva stanna i sängen dagen efter.
Fast stanna i sängen det gör jag inte i vilket fall.
Jag vägrar att ha en enda sjukdag till på grund av mitt hjärta.
VÄGRAR.
Det är inte farligt att ha flimmer.
Jag dör inte av det.
Men det är oerhört jobbigt och jag kan inte för mitt liv förstå hur jag kunde leva med flimmer i 10-12 timmar om dygnet i åtta år utan att bli fullkomligt galen.
Envis som jag är åkte jag till jobbet i morse och efter två timmar var jag helt slut.
Jag gick runt som en sengångare och jag gäspade konstant.
Mådde jag verkligen så innan operationerna?
Nej det gjorde jag nog inte.
Jag mådde antagligen mycket mycket sämre än vad jag gjorde idag.
Jag var bara van vid det.
Jag var oxå en mästare på att dölja på hur jag egentligen mådde.
Det är jag inte längre.
Mina fantastiska kollegor märkte nog alla hur jag mådde idag och när flimret plötsligt upphörde en timme innan jag skulle gå hem sa en av dem:
- Det har slutat nu va? Det märks på dig att du mår bättre!
Och det gjorde jag.
Och det gör jag.
Tills nästa gång.

När jag ändå håller på att prata om mål

så är ett annat av mina träningsmål att orka "springa" milen på min crosstrainer på 45 minuter.
Idag gjorde jag det på 44.53!!
Vilken tur att jag inte är sämre än att jag kan ändra mig!!
Gör om.
Gör rätt.

I love it!!

- När jag kommer hem från jobbet ska jag gå ut och gå en timme sa jag till en arbetskamrat idag.
- Varför då? undrade hon.
- För att jag vill såklart! svarade jag.

Och så är det. Jag går för att jag vill.
Men jag går oxå för att jag älskar det.
Jag älskar att gå själv i skogen och låta tankarna vandra. Och gudarna ska veta att det finns många håll de kan vandra på. Det är min alldeles egna tid. Det är tyst och jag bara njuter i fulla drag av att vara ett med skogen.
Jag älskar att känna hur jag kan pressa min kropp och hur kroppen svarar : Ja bara kom igen, jag orkar lite till!!
Innan jag visste att jag hade ett hjärtfel tränade jag oerhört mycket och jag kunde inte förstå varför jag aldrig nådde några resultat. Hur mycket jag än cyklade, sprang och crosstrainade fick jag aldrig bättre kondis. Jag blev aldrig snabbare, jag orkade aldrig mer (snarare mindre) och jag blev allt annat än uthålligare.
Men idag känner jag verkligen hur jag orkar mer, fortare och längre. Och det är en fantastisk känsla som står sig i jämförelse med det mesta.
Ett av mina träningsmål för 2014 är att klara av att springa milen på 60 minuter.
I slutet på förra året gick jag milen för första gången sen min sista hjärtoperation. Sen dess har jag försökt att gå milen minst en gång i veckan och idag började jag så smått med att springa.
Jag bestämde mig för att gå snabbt i 15 minuter och sen jogga i 5 minuter. Det var lite för fjösigt kände jag, det tog mig bara en minut att hämta andan efter joggingen. Men nånstans måste jag ju börja. Jag är ju ingen van löpare så risken finns ju att jag tar ut mig alldeles eller att jag skadar mig om jag går ut för hårt.
Planen är nu att gå/jogga milen två gånger i veckan och successivt minska gå-tiden och öka jogging-tiden. Ni som är vana löpare - låter det som ett bra upplägg?

Sen vill jag tillägga att jag älskar oxå att jag kan ta en bit choklad till mitt kvällste med gott samvete när jag vet att jag varit ute och rantat i skogen!!

Och en sån här omgivning kan man väl inte annat än att älska ♥