Om att vara dum i huvudet

Dagen idag började bra.
Jag cyklade med dottern till skolan, åt en härlig frukost, låg i min sträckbänk (som gör underverk för min rygg), läste lite i min bok, tittade på ett avsnitt av Greys Anatomy och gjorde lite Mindfullness. Här och där stoppade jag in några andningsminutrar och jag mådde hur bra som helst.

Jag duschade och fixade till mig, var i god tid utanför dotterns skola för att köra henne till frissan. När vi kom in i salongen var hon inte ens halvfärdig med sin kund  och jag ägnade de kommande 20 minutrarna till att snegla lite diskret på klockan. När dottern väl satt i stolen förstod jag att mina planer för resten av eftermiddagen höll på att gå i stöpet. Jag hade några ärenden på stan som jag var tvungen att fixa och sen hade jag tänkt gå på gymet innan jag skulle handla för att sen hämta äldsta dottern utanför hennes gym kl 17. Illamåendet började komma krypande och jag gjorde mitt bästa för att inte nonchalera stressen som knackade på alltmer högljutt.

När hela tidsplanen definitivt var körd bestämde jag mig för att hoppa över gymet och jag kände hur illamåendet släppte lite medans jag djupandades.

Att hoppa över ett träningspass låter kanske som en struntsak för många men för mig är det en STOR sak. Jag sitter nu här och försöker vara nöjd med mig själv som valde att strunta i gymet istället för att gå dit och göra ett halvdant pass, fara runt som ett jehu i affären och roffa åt mig det viktigaste och låta dottern vänta på mig i 10 minuter. Men istället har jag bara sjuuuuukt dåligt samvete för att jag frångått mitt träningsschema.....

Det är inte farligt att stressa!!!

Det är farligt att inte ta sig tid till återhämtning!!
Missförstå mig rätt nu men jag gillar att stressa.
Jag gillar att ha massa grejer på gång.
Jag gillar att bjuda hem folk.
Jag Ä L S K A R mina att-göra-listor.
Jag vantrivs inte alls med att vara spindeln i nätet i många projekt på jobbet.
Jag gillar att träna, jobba och ha fint hemma.

Felet med mig är att jag inte återhämtar mig.
Jag har trott att jag återhämtat mig när jag varit på gymet. Med Spotify i öronen.
Jag har trott att jag återhämtat mig när jag går mina skogspromenader. Med ljudboken i öronen.
Jag har trott att jag återhämtat mig när jag suttit i min favoritfåtölj. Och bloggat.
Jag har trott att jag återhämtat mig när jag varit på massage. Och pratat konstant med min massör.

Jag måste inte lära mig att sluta stressa.
Jag måste lära mig att göra ingenting.

Om att komma till insikt

I fredags var det sjukt mycket att göra på jobbet och insikten kom till mig på eftermiddagen med full kraft.
Alla mina hälsoproblem - och då framför allt med magen - jag kämpat med sen i somras är inget annat än S T R E S S. Min läkare har försökt att föra det på tal och jag vet att många i min närhet har tänkt tanken. Vissa har venitilerat den men de allra flesta har nog hållit den för sig själv eftersom de vetat att jag ändå inte skulle lyssna på det örat.
Anledningen till att jag själv har haft så svårt att ta till mig att mina krämpor beror på stress är ganska glasklar.
I åtta år envisades läkarna med att jag hade stressrelaterad panikångest när jag i själva verket hade ett allvarligt hjärtfel. På grund av att det tog så lång tid att ställa rätt diagnos fick jag göra inte bara en utan två hjärtoperationer.
Så när läkarna nu återigen försökte avfärda mig med en stressdiagnos slog jag bakut!! Jag tänkte inte nöja mig med den enkla utvägen för att efter flera års helvete få reda på att det i själva verket var något fel på min mage. Jag har kämpat med näbbar och klor för att utesluta - om inte alla - så i alla fall de flesta tänkbara diagnoser.
Och nu är de uteslutna och jag resignerar för ett faktum.
Det går inte att vara bäst på allt.
Det går inte att alltid ha tipp topp hemma samtidigt som det ska tränas fyra-fem gånger i veckan och jobba heltid.
Det går inte att ställa upp för alla (utom mig själv) alltid.
Det går inte att ha fem bollar i luften samtidigt när du suger på att jonglera.
Det går inte att bränna ett ljus i båda ändar och förvänta sig att det ska lysa klart år efter år.
Det går inte längre.......

Att veta fast man inte vet....

Jag har just varit ute på min första joggingrunda sen i somras. Som väntat gick det ju inte alls så bra men hyfsat bra för att vara enbent. Har nämligen inte känt mitt vänsta ben den senaste veckan på grund av mitt diskbråck. Min ryggsträckare levereras idag så den ska snabbt (??) sättas ihop och sen ska jag hänga mig ;-)

Men åter till dagens joggingrunda. Jag vet ju att kondition är en färskvara och jag vet att jag inte mått så bra de senaste åtta månaderna och jag vet att min kondition troligen försämras ännu snabbare på grund av mitt hjärta (gjorde två hjärtoperationer 2012 pga hjärtfel) och jag vet att mitt diskbråck begränsar mig. Jag vet allt det där. Och ändå blir jag besviken för att det gick så dåligt idag.

Jag och ett gäng kompisar ska springa halvmaran i Köpenhamn i september och när jag såg min kilometertid idag var första tanken "Halvmaran känns väääääääldigt avlägsen!! Och det är den ju oxå. I tid alltså. Jag har gott om tid att träna inför den. Jag vet det.
Fast ändå vet jag inte......

Tortyrredskap??

Det senaste året eller så har jag haft stora problem med mitt diskbråck. De flesta dagar känns det som om jag är enbent eftersom mitt vänstra ben är helt bortdomnat på grund av biten som ligger och trycker på ischiasnerven. En sak som hjälper mig är att gå på långpromenader. Gärna upp emot en timme i skogen gör underverk. Det finns dock inte alltid tid för detta.
En annan sak som hjälper riktigt bra att sjukgymnastens sträckbänk. Där brukar jag ligga varannan vecka. Det är dock inte heller så lätt att mecka ihop med övriga livet.
Därför har jag nu gjort en - vad jag hoppas är en riktigt bra - investering.

Jag har beställt en ryggsträckare!!

Det enda jag är tveksam till är att jag måste ligga typ uppochner i denna istället för på rygg som jag gör hos sjukgymnasten. Men eftersom jag får prova hemma i 30 dagar så vågade jag slå till. I värsta fall går det ju att skicka tillbaka den!

Just så!

Och jag är såååå glad att jag hittat små knep som funkar för att låta min stackars hjärna vila ibland!!

Jag är ju typ värlsbäst på att grubbla.

Både på sånt jag kan påverka och sånt jag inte kan påverka.

Det sistnämnda är ju ett oerhört slöseri men tyvärr väldigt svårt att låta bli att göra. 

Det tycker i alla fall jag och min hjärna.....

Jag har kommit en lång lång bit på vägen eller Världens slaskigaste pizzadeg ;-)

När jag var yngre kunde jag inte ens koka tevatten utan att bränna vid det. Det sa i alla fall mina kompisar. Jag minns en gång när jag och två kompisar skulle göra egen pizza hemma hos mig. Jag skulle vara duktig och förbereda degen innan de kom men läste fel på kartongen. Jag fattade inte ens att man inte hade 1,5 LITER vatten till denna lilla påsen mjöl. Såklart skulle det vara 1.5 DL vatten och mina kompisar fick ta över ansvaret så fort de klev innanför dörren.

När jag flyttade hemifrån levde jag på nudlar och snabbmakaroner. Jag bodde 3 minuter från stans billigaste pizzeria så några sådana blev det såklart när pastan blev tråkig.

När jag fick mina första barn - tvillingar som idag är 15 år - lagade jag all barnmat själv. Inte så jätteimponerande kanske med tanke på frånvaron av kryddor och andra finesser men för mig var det stort.

Genom åren har jag såklart lärt mig att laga mat. Jag har inte fött upp mina tre barn på nudlar, snabbmakaroner och pizza. Men mycket pasta, falukorv, köttbullar och köttfärssås - som i antagligen de flesta andra barnfamiljer - har det blivit genom åren. Ibland har vi provat nya recept men alltid fallit tillbaka i gamla fotspår och välkända maträtter.

Men så för drygt ett halvår sen kraschade min mage TOTALT!! Otaliga undersökningar och läkarbesök senare har jag fått reda på att jag har en knuta på sköldkörteln (som är under utredning) och en galla som antagligen är full med gallsten (som oxå är under utredning).

För drygt en månad sen började jag fundera på vad jag själv kunde ändra på för att må bättre och kom ganska snabbt fram till att trots att vi har en sjyst kosthållning var den kanske inte så sjyst för mig.
Jag började utesluta gluten, mejeriprodukter och - så långt som möjligt - socker ur min kost och det har gjort underverk. För trots att jag fortfarande inte mår bra mår jag tusen gånger bättre än vad jag gjorde innan. Och som min man säger - vi har aldrig ätit så här gott någonsin!!

Så trots att jag ännu följer recepten i mina kokböcker ganska slaviskt måste jag säga att jag har kommit en lång lång bit sen den där pizzadegen som trots recept inte blev nån pizzadeg!!

Kvällens mat: Laxbiffar med rotsakspytt och saffransmajonnäs. Tillagat efter recept från nedanstående kokbok!