Den handlade om stress.
Jag kände igen exakt allt hon pratade om.
Allt.
Jag har alltid gillat att scrapbooka men nu har jag aldrig någon lust.
Nu när Maria Helander berättat att stress minskar ens kreativitet, att stressen helt enkelt tar bort lusten att göra det man i vanliga fall tycker är roligt fattar jag i alla fall varför.
Likadant med mina bloggar. Jag som i flera år bloggat varenda dag och sett blogginlägg i allt som hänt runtomkring mig har ingen som helt idé om vad jag ska skriva om längre.
Genom hela föreläsningen kändes det som om Maria pratade om mig och när hon i slutet berättade lite om de vanligaste fallgroparna som gör att vi faller tillbaka till vårt gamla beteende är att sätta för höga mål, att vara för stränga och att tro på disciplin skrattade jag faktiskt till. Ni som känner mig förstår exakt varför och för er andra kan jag berätta att det som står i fetstil där uppe är jag i ett nötskal. Exakt så lever jag. Jag ska ge er ett exempel.
Innan stressen tog över mitt liv satt jag ofta vid min favoritbänk vid havet och filosoferade. Det senaste året har jag inte suttit där en enda gång. Under föreläsningen pratade Maria om att sitta ner en kvart och inte göra någonting och jag fick nästan ångest av att bara tänka tanken på att slösa bort en hel kvart på att göra INGENTING. Men så ikväll när jag var ute på min kvällspromenad gick jag förbi min favoritbänk och bestämde mig för att prova.
Eftersom jag är som jag är bestämde jag mig såklart för att inte mesa med en smygstart utan det var ju lika bra att börja med en kvart direkt. På tal om att sätta för höga mål........
Nästan direkt började det krypa i hela kroppen och stundtals fick jag nästan panikkänslor. Men jag försökte att andas djupt och koncentrera mig på vågornas brus. Jag hade ställt alarm på mobilen och tillät inte mig själv att ens snegla på klockan för att se hur lång tid det gått. På tal om att vara för sträng.....
Jag tappade totalt känsla för hur lång tid som gått och jag började tänka att mobilen stängt av sig eller jag ställt alarmet fel. Jag hade ju suttit hur länge som helst!!!! Men att titta på klockan kunde jag ju inte göra. Det hade jag ju bestämt mig själv att jag inte skulle!! På tal om att tro på disciplin.....
När jag kände första regndroppen tänkte jag ge upp men precis då ringde alarmet och jag flög upp från bänken. Jag kände mig tusen gånger mer stressad än när jag satte mig men på något sätt var det som att regnet som vräkte ner på hemvägen sköljde bort det värsta. Väl hemma kände jag faktiskt för att skriva så lite nytta gjorde det kanske i alla fall.
Nu tänker jag att jag ska prova i morgon igen.
Men då kanske jag nöjer mig med fem minuter......
