Om att vara dum i huvudet

Dagen idag började bra.
Jag cyklade med dottern till skolan, åt en härlig frukost, låg i min sträckbänk (som gör underverk för min rygg), läste lite i min bok, tittade på ett avsnitt av Greys Anatomy och gjorde lite Mindfullness. Här och där stoppade jag in några andningsminutrar och jag mådde hur bra som helst.

Jag duschade och fixade till mig, var i god tid utanför dotterns skola för att köra henne till frissan. När vi kom in i salongen var hon inte ens halvfärdig med sin kund  och jag ägnade de kommande 20 minutrarna till att snegla lite diskret på klockan. När dottern väl satt i stolen förstod jag att mina planer för resten av eftermiddagen höll på att gå i stöpet. Jag hade några ärenden på stan som jag var tvungen att fixa och sen hade jag tänkt gå på gymet innan jag skulle handla för att sen hämta äldsta dottern utanför hennes gym kl 17. Illamåendet började komma krypande och jag gjorde mitt bästa för att inte nonchalera stressen som knackade på alltmer högljutt.

När hela tidsplanen definitivt var körd bestämde jag mig för att hoppa över gymet och jag kände hur illamåendet släppte lite medans jag djupandades.

Att hoppa över ett träningspass låter kanske som en struntsak för många men för mig är det en STOR sak. Jag sitter nu här och försöker vara nöjd med mig själv som valde att strunta i gymet istället för att gå dit och göra ett halvdant pass, fara runt som ett jehu i affären och roffa åt mig det viktigaste och låta dottern vänta på mig i 10 minuter. Men istället har jag bara sjuuuuukt dåligt samvete för att jag frångått mitt träningsschema.....

Det är inte farligt att stressa!!!

Det är farligt att inte ta sig tid till återhämtning!!
Missförstå mig rätt nu men jag gillar att stressa.
Jag gillar att ha massa grejer på gång.
Jag gillar att bjuda hem folk.
Jag Ä L S K A R mina att-göra-listor.
Jag vantrivs inte alls med att vara spindeln i nätet i många projekt på jobbet.
Jag gillar att träna, jobba och ha fint hemma.

Felet med mig är att jag inte återhämtar mig.
Jag har trott att jag återhämtat mig när jag varit på gymet. Med Spotify i öronen.
Jag har trott att jag återhämtat mig när jag går mina skogspromenader. Med ljudboken i öronen.
Jag har trott att jag återhämtat mig när jag suttit i min favoritfåtölj. Och bloggat.
Jag har trott att jag återhämtat mig när jag varit på massage. Och pratat konstant med min massör.

Jag måste inte lära mig att sluta stressa.
Jag måste lära mig att göra ingenting.

Om att komma till insikt

I fredags var det sjukt mycket att göra på jobbet och insikten kom till mig på eftermiddagen med full kraft.
Alla mina hälsoproblem - och då framför allt med magen - jag kämpat med sen i somras är inget annat än S T R E S S. Min läkare har försökt att föra det på tal och jag vet att många i min närhet har tänkt tanken. Vissa har venitilerat den men de allra flesta har nog hållit den för sig själv eftersom de vetat att jag ändå inte skulle lyssna på det örat.
Anledningen till att jag själv har haft så svårt att ta till mig att mina krämpor beror på stress är ganska glasklar.
I åtta år envisades läkarna med att jag hade stressrelaterad panikångest när jag i själva verket hade ett allvarligt hjärtfel. På grund av att det tog så lång tid att ställa rätt diagnos fick jag göra inte bara en utan två hjärtoperationer.
Så när läkarna nu återigen försökte avfärda mig med en stressdiagnos slog jag bakut!! Jag tänkte inte nöja mig med den enkla utvägen för att efter flera års helvete få reda på att det i själva verket var något fel på min mage. Jag har kämpat med näbbar och klor för att utesluta - om inte alla - så i alla fall de flesta tänkbara diagnoser.
Och nu är de uteslutna och jag resignerar för ett faktum.
Det går inte att vara bäst på allt.
Det går inte att alltid ha tipp topp hemma samtidigt som det ska tränas fyra-fem gånger i veckan och jobba heltid.
Det går inte att ställa upp för alla (utom mig själv) alltid.
Det går inte att ha fem bollar i luften samtidigt när du suger på att jonglera.
Det går inte att bränna ett ljus i båda ändar och förvänta sig att det ska lysa klart år efter år.
Det går inte längre.......