Att veta fast man inte vet....

Jag har just varit ute på min första joggingrunda sen i somras. Som väntat gick det ju inte alls så bra men hyfsat bra för att vara enbent. Har nämligen inte känt mitt vänsta ben den senaste veckan på grund av mitt diskbråck. Min ryggsträckare levereras idag så den ska snabbt (??) sättas ihop och sen ska jag hänga mig ;-)

Men åter till dagens joggingrunda. Jag vet ju att kondition är en färskvara och jag vet att jag inte mått så bra de senaste åtta månaderna och jag vet att min kondition troligen försämras ännu snabbare på grund av mitt hjärta (gjorde två hjärtoperationer 2012 pga hjärtfel) och jag vet att mitt diskbråck begränsar mig. Jag vet allt det där. Och ändå blir jag besviken för att det gick så dåligt idag.

Jag och ett gäng kompisar ska springa halvmaran i Köpenhamn i september och när jag såg min kilometertid idag var första tanken "Halvmaran känns väääääääldigt avlägsen!! Och det är den ju oxå. I tid alltså. Jag har gott om tid att träna inför den. Jag vet det.
Fast ändå vet jag inte......

Tortyrredskap??

Det senaste året eller så har jag haft stora problem med mitt diskbråck. De flesta dagar känns det som om jag är enbent eftersom mitt vänstra ben är helt bortdomnat på grund av biten som ligger och trycker på ischiasnerven. En sak som hjälper mig är att gå på långpromenader. Gärna upp emot en timme i skogen gör underverk. Det finns dock inte alltid tid för detta.
En annan sak som hjälper riktigt bra att sjukgymnastens sträckbänk. Där brukar jag ligga varannan vecka. Det är dock inte heller så lätt att mecka ihop med övriga livet.
Därför har jag nu gjort en - vad jag hoppas är en riktigt bra - investering.

Jag har beställt en ryggsträckare!!

Det enda jag är tveksam till är att jag måste ligga typ uppochner i denna istället för på rygg som jag gör hos sjukgymnasten. Men eftersom jag får prova hemma i 30 dagar så vågade jag slå till. I värsta fall går det ju att skicka tillbaka den!

Just så!

Och jag är såååå glad att jag hittat små knep som funkar för att låta min stackars hjärna vila ibland!!

Jag är ju typ värlsbäst på att grubbla.

Både på sånt jag kan påverka och sånt jag inte kan påverka.

Det sistnämnda är ju ett oerhört slöseri men tyvärr väldigt svårt att låta bli att göra. 

Det tycker i alla fall jag och min hjärna.....

Jag har kommit en lång lång bit på vägen eller Världens slaskigaste pizzadeg ;-)

När jag var yngre kunde jag inte ens koka tevatten utan att bränna vid det. Det sa i alla fall mina kompisar. Jag minns en gång när jag och två kompisar skulle göra egen pizza hemma hos mig. Jag skulle vara duktig och förbereda degen innan de kom men läste fel på kartongen. Jag fattade inte ens att man inte hade 1,5 LITER vatten till denna lilla påsen mjöl. Såklart skulle det vara 1.5 DL vatten och mina kompisar fick ta över ansvaret så fort de klev innanför dörren.

När jag flyttade hemifrån levde jag på nudlar och snabbmakaroner. Jag bodde 3 minuter från stans billigaste pizzeria så några sådana blev det såklart när pastan blev tråkig.

När jag fick mina första barn - tvillingar som idag är 15 år - lagade jag all barnmat själv. Inte så jätteimponerande kanske med tanke på frånvaron av kryddor och andra finesser men för mig var det stort.

Genom åren har jag såklart lärt mig att laga mat. Jag har inte fött upp mina tre barn på nudlar, snabbmakaroner och pizza. Men mycket pasta, falukorv, köttbullar och köttfärssås - som i antagligen de flesta andra barnfamiljer - har det blivit genom åren. Ibland har vi provat nya recept men alltid fallit tillbaka i gamla fotspår och välkända maträtter.

Men så för drygt ett halvår sen kraschade min mage TOTALT!! Otaliga undersökningar och läkarbesök senare har jag fått reda på att jag har en knuta på sköldkörteln (som är under utredning) och en galla som antagligen är full med gallsten (som oxå är under utredning).

För drygt en månad sen började jag fundera på vad jag själv kunde ändra på för att må bättre och kom ganska snabbt fram till att trots att vi har en sjyst kosthållning var den kanske inte så sjyst för mig.
Jag började utesluta gluten, mejeriprodukter och - så långt som möjligt - socker ur min kost och det har gjort underverk. För trots att jag fortfarande inte mår bra mår jag tusen gånger bättre än vad jag gjorde innan. Och som min man säger - vi har aldrig ätit så här gott någonsin!!

Så trots att jag ännu följer recepten i mina kokböcker ganska slaviskt måste jag säga att jag har kommit en lång lång bit sen den där pizzadegen som trots recept inte blev nån pizzadeg!!

Kvällens mat: Laxbiffar med rotsakspytt och saffransmajonnäs. Tillagat efter recept från nedanstående kokbok!

Me, Myself and I

Kan du oxå känna dig kluven ibland?

Som om det finns mer än en av dig som vill vara med och bestämma?

Bestämma vad du ska göra.

Bestämma vad du ska äta.

Om du ska träna eller inte.

Om du ska titta på TV eller läsa den där boken.

Jag gör det.

Ofta.

Jag är ofta kluven.

En del av mig vill ut och gå den där långpromenaden.

En annan del av mig tänker att det varit mycket skönare att sitta i fåtöljen med en bok istället.

Och en tredje ser tvätthögen och disken på vasken.

Jag tänker på mina olika jag som Me, Myself and I.

Me gör inga som helst misstag med kosten.

Me har bestämt att hon ska träna 5 gånger i veckan och då blir det så.

Me kör på i 120 km/h utan att känna efter om hon orkar eller ej.
Me tar aldrig sovmorgon utan går alltid upp tidigt för att hinna med så mycket som möjligt under dagen.
Me har alltid sina kritiska glasögon på när hon tittar på sig själv och på sina arbetsuppgifter.

Me säger aldrig nej.

Me är en superkvinna som klarar allt.

Och lite till.

Myself försöker att äta bra mat och blir besviken på sig själv när hon misslyckas.

Myself intalar sig själv att hon tränar för att må bra men känner ändå ett behov att att prestera.
Myself sover gärna till en stund när hon är ledig men tänker alltid på vad hon kunde ha gjort om hon bara orkat gå ur sängen.
Myself tänker ofta att det kommer att bli bättre sen. Men när är sen?

Myself försöker att hitta en bra balans i vardagen men är ganska dålig på prioritera.

Myself tränar ständigt på att säga nej men får dåligt samvete när hon gör det.

Myself inser sina begränsningar och gillar dem inte alls.

Överhuvudtaget.

I äter bra överlag men unnar sig lite gott på helgerna och tycker att det funkar bra.

I älskar att träna och gör det i den mån det finns tid.

I har hittat den perfekta avvägningen i vardagen tack vare fungerande rutiner.
I tar gärna sovmorgon när hon kan och njuter av att bara vara.
I har vet att hon duger precis som hon är.

I prioriterar sig själv eftersom hon vet att om inte hon mår bra blir alla runtomkring lidande.

I accepterar att det blir som det blir.

Och att det blir bra.

I stort sett hela mitt vuxna liv har Me haft kommandot. Myself har lyckats att göra sig hörd någon gång emellanåt. I har suttit knäpptyst i ett hörn eftersom hon aldrig lärt sig att prata.

Efter mycket träning har nu Me lärt sig att vara tyst för det mesta då Myself har skaffat sig en megafon. I sitter i skolbänken och lär sig fler och fler ord för varje dag!!