Det var ju inte riktigt så här jag såg det framför mig

Idag är det exakt ett år sedan jag genomled min första hjärtoperation nere i Lund.
Tanken som bar mig genom de värsta timmarna i mitt liv var hur bra jag skulle må efteråt.
Jag såg framför mig hur jag skulle sprudla av energi och vara i mitt livs form den 30 maj 2013.
Men som bekant blir det ju inte alltid som man tänkt sig.
Det enda som sprudlar på mig just nu är snoret och den enda formen jag är i är den urlakade.

Om vi bortser från det mår jag helt klart bättre än vad jag gjorde för ett år sen.
Därmed tyvärr inte sagt att jag mår riktigt riktigt bra.
För det gör jag inte.
Men planen är att jag ska göra det.
Någon gång.
Kanske den 30 maj 2014.......

En annorlunda årsdag

Idag är det exakt år sedan det hände.
Idag är det exakt ett år sedan jag var ute i skogen med mina stavar, arg för att jag inte hade någon ork längre.
Arg för att det läkarna i åtta år diagnosticerat som stressrelaterad panikångest istället för att bli bättre snarare verkade bli sämre och sämre.
- Det är någon som ringt och sökt dig mamma! sa min minsta dotter när jag kom hem, svettig och med ett bankande hjärta. Bankande av ansträngning trodde jag.
- Jag tror att det var en försäljare. Han ringde från skyddat nummer. Han skulle ringa igen.
När telefonen ringde en stund senare sa hon: Äsch, svara inte mamma. Du blir ju bara så irriterad på de där försäljarna.
Något inom mig sa att svara trots allt. Det händer ju inte så ofta att försäljare ringer tillbaka. I alla fall inte samma kväll.
Att jag några dagar tidigare hade kopplat bort den där hjärtövervakaren fanns inte ens i mina tankar.
Fem minuter senare var det det enda som fanns i mina tankar.
Mannen i telefonen visade sig inte alls vara försäljare, han presenterade sig som överläkare i hjärtmedicin. Han hade studerat mitt långtidsEKG och sa till mig att jag var tvungen att bli akut inlagd på hjärtintensiven OMGÅENDE.
Allt som hände därefter kan du läsa på min andra blogg under etiketten "En hjärtesak". Du hittar till bloggen genom att trycka HÄR!

Igår fick jag besked från min läkare att den senaste hjärtövervakningen inte visar några konstigheter alls. Jag upplever själv att jag i vissa situationer känner av hjärtklappning men det är tydligen inget som registreras av övervakaren som onormalt.
Det som jag har trott varit flimmer och som alltid kommer vid tyngre ansträngning (till exempel när jag går uppför trappor) är kanske helt enkelt som är jag grymt otränad. Jag har ju trots allt inte gjort så många knop det senaste året och kondition är ju en färskvara.
Efter sommaren ska jag göra ett så kallat arbetsprov. Det innebär att jag cyklar typ så fort jag kan med ett EKG kopplat för att övervaka mitt hjärta. Då kommer jag att få definitivt besked hur det står till med den där konditionen. Fram till dess får jag väl nöja mig med mina skogspromenader. I normal takt. Och utan stavar.

Nu börjar det likna nåt!!

Den här bilden tog jag den 23/11 2012.

Som ni ser har jag lite svårt att komma i mina favoritjeans.

Denna bilden tog jag idag.

De sitter väl inte som en smäck men så gott som!!
Något kilo till sen kan jag andas oxå!