Hur svårt kan det vara

att släppa schemat för nästa termin??

Jag har fått nytt schema på jobbet som jag är jättenöjd med. En lagom blandning av dag och kvällspass som ger mig mycket egentid OCH mycket tid med familjen. Kan inte bli bättre.

Jag har snokat genom stadens gym och eftersom det bara finns ett som har pass på dagtid blir det Friskis och Svettis som får den stora äran att ha mig som medlem. Det där med att styrketräna är typ det tråkigaste jag vet - jag vill gå på pass.

Tanken är ju att planera in pass på de dagar jag är ledig eller jobbar kväll. Jag vill inte åka in och träna de kvällar jag är ledig. Då vill jag vara hemma med familjen.

Vårschemat börjar gälla den 7/1 så man kan ju tycka att det är hög tid att släppa det nu.

Visst?

Den som tittar in här

i tron om att läsa hur mycket vikt jag gått ner denna veckan kan vända på klacken igen.

För det första är Tant Röd på besök och det innebär minst 1 kilos påslag i bara vätska.
För det andra har det varit jul och det innebär minst 1 kilos påslag i godis.
För det tredje har jag varit sjuk hela veckan och knappt orkat gå utanför dörren än mindre spänna en muskel. Eller två.
Så för att inte deppa ihop totalt och dessutom behöva nolla mätaren struntade jag helt enkelt i att ställa mig på vågen i morse och skjuter således upp vägning och mätning till nästa fredag.
Eller kanske nästa igen med tanke på att det är nyår OCH födelsedag nästa vecka........

Jag är så laddad!!!!

 Fy Fabian vad jag är laddad för att börja träna!!!
Jag är så laddad att jag har skaffat en träningskalender!!
Eller ja, om sanningen ska fram fick jag en kalender av min syster som hade en till övers och så fixade jag den lite så att det blev en träningkalender.

Än så länge ser den ut såhär

men sinom tid kommer den att se annorlunda ut!

Genast blev det en till

utmaning 2013.

Anne med e har nämligen fnulat till en så bra utmaning att jag bara var tvungen att haka på!!
Hon ska börja träna efter 10 års uppehåll pga sjukdom och har som mål att träna 120 pass år 2013.
Nu har jag ju inte haft 10 års uppehåll - snarare 10 månader men jag tänker ändå haka på.
Det går ju dessutom alldeles utmärkt att kombinera med min 100 000 steg/vecka-utmaning. All form av träning går ju att omräkna i steg så det blir en väldigt bra kombo.

Vad som räknas som ett träningspass är ju upp till det egna samvetet. Jag kommer att räkna raska promenader på över en timme som ett pass. När tiden kommer att jag kan börja cykla till jobbet vilket tar 45 minuter kommer det att räknas som ett pass (vilket då innebär att jag gör två pass på en dag eftersom jag måste cykla hem igen X antal timmar senare). Crosstrainer i minst 30 minuter kommer att räknas som ett pass. Så fort jag får klartecken av min läkare ska jag införskaffa ett nytt gymkort och då kommer det ju att bli "riktiga" träningspass några gånger i veckan.

Anne med e har ett mål med sin träning. Vill du se vilket det är får du kika in hos henne.
Jag har oxå ett mål med min träning.
Mitt mål är att springa milen.
Jag har aldrig någonsin sprungit en mil innan.
Mest efter killar.

Men just nu är mitt mål att bli frisk.

Så mycket bättre

kommer jag förhoppningvis att må i morgon.

Men jag tror att jag behöver göra upp någon sorts medicinschema!
Penicillinet ska jag ta tre gånger om dagen. Helst på fastande mage.
Min hjärtmedicin ska jag ta två gånger om dagen. I samband med mat.
Mina Waran ska jag ta på kvällen. Allra helst vid samma tidpunkt varje kväll.

Det får nog bli ett gäng påminnelser i mobilen för att vara på den säkra sidan!



Helena!! Klippet nedan är till dig! Fast ni andra får såklart oxå titta om ni vill!




Och ett varmt välkommen till min nya följare Life Sucks!

Jag ger upp!

Jag kommer inte att hinna fram till Ystad innan nyårsafton. Som löken på laxen, grädde på moset, pricken över i och allt sånt har jag nämligen fått halsfluss!!
Så nu lägger jag ner för i år.
Jag ger upp.
11 stackars mil har jag kvar att gå och hade jag bara fått vara frisk denna sista vecka på året hade jag lätt klarat det.
Till mitt försvar vill jag säga att det tog två hjärtoperationer och en halsfluss för att besegra mig så jag känner mig inte som en förlorare trots att jag nu blir tvingad att kasta in handduken.

Jag kommer såklart att avsluta det jag påbörjat och jag kommer att meddela er när jag traskar in i Ystad.

Nu är jag på jakt efter nya utmaningar. Så fort mina krafter återvänder kommer jag att börja med veckans utmaning. Det kommer att vara något litet som jag ska göra varje dag. Typ 100 situps om dagen, plankan 1 minut om dagen, 100 tåhävningar om dagen osv.

Kom väldigt gärna med förslag. Det kan bli svårt att själv komma på 52 mini-utmaningar.

Som stor utmaning siktar jag på att gå 100 000 steg/vecka 2013.

Nu ska jag åka till farbror doktorn och få lite medicin.

God fortsättning!!

Nu är jag på banan igen!

Fram till i onsdags har jag ju mått väldigt bra och kommit ut på mina promenader varje dag.
Det visade sig oxå i dag på vågen då jag gått ner 0,6 kg denna veckan.
Tyvärr har jag ju haft flimmer sen i onsdags så det har inte blivit av att jag rört mig så mycket sen dess. Men det känns som om det är på väg att släppa så jag hoppas komma ut på en promenad senare i dag.
Kommande vecka blir det till att försöka att inte frossa loss totalt bara för att det är jul. Såklart kommer jag att unna mig av både mat och godsaker men det får ju inte gå till överdrift.

Motto till nästa fredag: Det spelar inte så stor roll vad du äter mellan jul och nyår. Det viktiga är vad                                 du äter mellan nyår och jul.

Nu vet jag ju att den funkar i alla fall....

Nu har jag mått bra i väldigt många dagar och alla ni som ätit medicin någon gång vet hur lätt det kan vara att glömma den när man mår bra.
Så i morse gjorde jag misstaget att glömma min hjärtmedicin så nu ligger jag pall i sängen med värsta flimret.
Så himla snöpligt att få återfall nu när jag äntligen kommit igång på allvar med mina promenader och crosstraining.
Fast i ärlighetens namn vet jag inte om det är den glömda medicinens fel att jag har flimmer. Min läkare har ju upplyst mig om att jag hjärtat kan bråka en hel del i upp till 6 veckor efter operationen och det är ju inte ens fyra veckor sen min.
Vad det än beror på är det väldigt jobbigt. Jag har supersvårt för att inte deppa ihop alldeles när jag mår så här. Jag målar upp värsta tänkbara scenario. Att operationen är misslyckad, att jag kommer att behöva göra en till, att jag aldrig kommer att må bra osv osv.
Snart måste jag ta mig ur sängen för att åka till tandläkaren med sonen. Tanken är att jag ska orka handla när han är där men jag får väl se hur det blir med det.

En helg fylld av aktiviteter har kommit

och gått.
I lördags fick sambon ett ryck och började tömma förrådet. Rädd som jag var för att han skulle slänga något som jag ville behålla var jag tvungen att hjälpa till så gott jag kunde. Det gick över förväntan och jag fick upp ögonen för att jag kanske orkar mer än vad jag tror.
Jag är fortfarande rädd för att jag ska ta i för mycket men jag ska försöka vara lite aktivare här hemma än vad jag varit fram till nu.
Tanken är ju att jag ska börja jobba halvtid efter nyår och därför måste jag ju våga tänja lite på gränserna och se hur mycket jag orkar.
Min kondition har försämrats drastiskt av att vara i stillhet så många månader som jag varit så jag har en del att jobba med.
Därför ska jag börja att öka på mina promenader lite och köra lite försiktigt på crosstrainern varje dag. Jag snackar alltså lägsta hastighet och motstånd.
Det är jättesvårt att veta hur det kommer att kännas att börja jobba. Jag känner mig ju ganska pigg nu men jag kan ju gå och sätta mig när jag vill och det går absolut inte att jämföra en arbetsplats med att gå hemma och drälla.

I dag har jag varit ute och gått två rundor. En i förmiddags när barnen var i skolan. Då gick jag lite mer än 6 km på 70 minuter. I eftermiddags tog jag och yngsta dottern en liten runda när hon kom hem från skolan. Däremellan stod jag 20 minuter på min crosstrainer. Än så länge känns det bra men jag får väl se hur mycket hjärtat kommer att böka runt i kväll. Det brukar bråka lite på kvällarna men om det inte blir värre ikväll vet jag att jag inte tagit i för mycket.

För att kompensera gårdagens intag av julgodis blev det rena rama hälsolunchen idag.
Keso, en burk tonfisk och broccoli. Jag är fortfarande mätt 5 timmar senare!

Vilken tur

att jag filade hälarna och rakade benen i onsdags!!!
Annars hade jag nog gått U P P i vikt denna veckan!
Vågen står nämligen på exakt samma i dag som den gjorde förra fredagen.
Det kan ha något att göra med att vi hade gäster i lördags och jag skickade i mig några hekto lösgodis och 1½ liter cola.
Och med att jag var hos en väninna i tisdags och åt både mycket och god mat.
Jag beundrar alla som kan tacka nej till alla frestelser när de är bortbjudna eller har gäster.
Jag är inte där än.
Jag kan inte det.
Det är alldeles för gott.
Och så är jag ju inte överviktig så att det är farligt för min hälsa.
Hade jag varit så överviktig hoppas jag att jag hade haft karaktär nog att tacka nej.
Jag börjar fundera på om jag planerade in den här viktresan lite tokigt.
December är ju en månad fylld av massa äta-gott-tillfällen.
Fast ju mer jag kommer igång med fler och längre promenader hoppas jag att kan i alla fall hålla vikten i december.

Jag är ju inte helt galen!!

Jag är bara väldigt envis och har en stark vilja.
Helena och Shamrock undrade vad min läkare säger om mina planer att fullfölja min virtuella promenad mellan Ystad och Haparanda.
Just det säger han inte så mycket om eftersom han inte ens vet om den men annars säger han att jag får göra så mycket jag orkar. Jag får inte ut och springa och det vill jag inte heller. Det är idag -22° ute - inget springväder. Jag får inte cykla och det vill jag inte heller göra i denna kylan. Jag får heller inte styrketräna och lämpligt nog vill jag inte det heller. Jag har inget gymkort för tillfället av förklarliga skäl.
MEN!!!
Promenera får jag göra dygnet runt om jag känner att jag orkar. Det är ju väldigt svårt för min läkare att veta hur jag mår så han litar på att jag använder mitt sunda förnuft och att jag lyssnar på min kropp. Speciellt hjärtat. Såklart.

I går var jag och en väninna ute på en långpromenad och det gick bra. Vi gick en timme och det enda var att jag behövde dra ner på hennes tempo emellanåt. Jag orkar gå länge men inte så fort.
Om jag inte fryser till is är tanken att jag ska gå ner till havet i dag. Det tar 25 minuter så det blir en lagom runda.

Nu får jag öka takten lite

om jag ska hinna till Ystad innan den första januari.
Jag vet att det är OK om jag inte hinner men jag VILL hinna.
Jag vet att jag har en otroligt bra ursäkt om jag inte går 3120 km i år av alla år när jag genomgått två hjärtoperationer och legat några veckor på sjukhus men jag VILL hinna.
Jag har bara 228 km kvar att gå i år för att nå mitt mål och om jag delar upp det på årets återstående dagar motsvarar det 12 km per dag. I steg innebär det lite mer än 15 000 steg per dag.
Tufft men inte omöjligt om jag får må bra.
Och jag sa väl att jag verkligen VILL klara det va?

Snöskottning och crosstraining

I dag har jag mått riktigt bra och tur var väl det för jag var tvungen att ge mig ut en vända och skotta lite snö. Joakim skottade i morse innan han stack till jobbet men i den takten det har snöat och blåst såg det likadant ut efter en timme.

Någon promenad var dock inte att tänka på, det räckte med en halvtimmen jag var ute och skottade. Därför ställde jag mig på min kära crosstrainer i stället. Jag ställde in på det lägsta motståndet och tog det väldigt lugnt. Efter en kvart kände jag mig nöjd. Och trött.

I kväll lugnade det ner sig betydligt vädermässigt och det blev en halvtimmes promenad medans Alice var på genrep inför onsdagens dansuppvisning.

Nästan hela veckan

har jag dragits med rethosta och halsont. Det bryter aldrig ut till någon riktig förkylning men den försvinner å andra sidan inte heller.

Jag legat lugnt med promenaderna sen i torsdags men det har inte gjort någon som helst skillnad. 

Är det inte det ena så är det det andra.......

Då var det fredag

och dags att ställa sig på vågen och det visar sig att jag är en naturbegåvning på det här med att gå ner i vikt. Veckan som gått har flutit på utan missöden, jag är inte ens sugen på godis. Mycket märkligt.....
Mina promenader har gjort sitt till för denna veckan stod vågen på -1.6!! Det är nästan lite för mycket att gå ner på en vecka men jag vet inte vad jag skulle gjort annorlunda. Jag har ätit tre ordentliga mål mat, två ordentliga mellanmål och några frukter varje dag.

Igår hade jag en hel del flimmer så det blev inte ens en promenad. Jag storhandlade på förmiddagen och det räckte som motion! Även i dag har jag en hel del flimmer men jag får väl se hur jag mår framåt dagen. Det är så vackert ute med all snö så jag hoppas att jag orkar gå ut en liten runda i alla fall.

Skam den som ger sig

När jag vaknade i morse hade jag ont i halsen och var lite hostig. Men inte värre än att jag kunde bylta på mig några lager kläder och gå ut på mina promenader i alla fall.
I dag har det blivit tre stycken och sammanlagt har jag varit i rörelse 110 minuter.
Jag känner att hjärtat stökar runt lite nu när jag ligger still men inte värre än att jag kan nonchalera det.
Måtte jag inte bli ordentligt förkyld nu när jag äntligen är på G........

Ännu en dag

har kommit och gått. Inte heller i dag har jag känt av något flimmer.

Jag har varit ute på promenad sammanlagt 70 minuter i dag och det känns otroligt skönt att vara igång. Jag vågar inte gå för långa rundor i taget, det blir hellre 2-3 st lite kortare. Inte heller vågar jag gå för fort men det går ju inte i snigelfart heller.

Jag ser väldigt mycket fram emot att få ta min crosstrainer i besittning men det får nog vänta ett tag.....

Zumba, spinning och core är andra träningsformer som står högt på önskelistan just nu.

Den dagen den sorgen

Idag när jag var på blodcentralen för att ta blodprov passade jag på att gå inom min läkares kontor för en pratstund.
Han blev glatt överraskad över hur pigg jag såg ut. Vi pratade en stund om operationen och om hur jag mår i allmänhet. Han sa till mig att även om jag mår bra nu finns det ingen garanti för att det inte vänder tillbaka igen. Det är snarare väldigt troligt att det vänder tillbaka igen och att jag kommer att ha fler dåliga dagar. Fast de kommer att bli färre och färre för att förhoppningsvis försvinna helt i framtiden.

Men det tar jag då. Just nu mår jag helt underbart bra. Och då mår jag nog inte så bra egentligen. Fast bra mycket bättre än vad jag brukar.
Fattar ni?

Är det alltså så här det ska kännas??

De senaste åtta åren har jag levt med ett ständigt bultande hjärta. Den första tiden tyckte jag med all säkerhet att det var jobbigt att hela tiden känna hur hjärtat slog men med tiden blev det bara ett helt vanligt inslag i vardagen.

I går hade jag några enstaka känningar av extraslag men för övrigt kände jag inte att hjärtat slog överhuvudtaget.

Vänster sida har alltid varit min sovsida. Men de senaste åren har jag varit tvungen att lära mig att somna på rygg eftersom det har känts väldigt obehagligt att "ligga på hjärtat" när det har jobbat för högtryck.

I går kväll la jag mig på vänster sida och kände efter för allt jag var värd om jag kände hur hjärtat slog. Det gjorde jag inte.

I morgon är det två veckor sen operationen och om min återhämtning håller denna takten kan jag snart ÄNTLIGEN börja jobba igen! Min tanke är att börja med att jobba halvtid de första två veckorna i januari för att sen gå upp till heltid. Men det är inte ristat i sten. Än.

Förlåt

för att jag inte hört av mig idag men jag har mått................





SKITBRA hela dagen!!
Jag har till och med varit ute och gått min lilla runda på 2,5 km och det kändes super. Ännu härligare när allt är så vitt och vackert!

Hoppas att ni oxå har haft en härlig första advent i dag!

Första träningspasset avklarat!!

Det blev inte långt och det gick inte snabbt men ändå!!

Nånstans ska jag ju börja och eftersom snön dalade så fint ikväll blev jag så sugen på att gå ut.
Jag tog med mig yngsta dottern Alice som sällskap.
Hjärtat har känts OK hela dagen, bara några enstaka känningar av flimmer.

Fredagsrapport

I dag var det ju då dax att ställa mig på vågen efter en veckas hårt slit. För även om jag inte har slitit med träning har jag ju slitit med att inte äta godis varje dag! På lördagen slet jag inte men alla de andra dagarna gjorde jag.

Eftersom jag inte är mer än människa så blev jag besviken när vågen bara visade på -0,7 kg. Detta trots att målet var att gå ner 0,5 kg/vecka! Varför är vi funtade så? Eller är det bara jag?

Jag borde ju vara stolt över mig själv. Jag ska jobba med det.

Mätte mig gjorde jag inte fast att det är sista fredagen i månaden. Jag tyckte inte det var lönt med tanke på att jag bara är på vecka 1. Det får vänta tills sista fredagen i december.

Jag ska inte ropa hej än

men hittills idag har jag inte haft flimmer en enda gång. Jag har känt av några extraslag och att det slagit lite ojämnt emellanåt men för övrigt har hjärtat hållt sig ganska lugnt.

Det blir lätt till att jag blir lite för aktiv när jag mår bra men jag känner direkt när det är dags att varva ner.

Jag har faktiskt blivit väldigt duktig på att lyssna på min kropp så något positivt har väl kommit ur hela denna resan.

Jag är helt förundrad över hur lätt det har varit att sluta tröstäta godis. Inte en enda gång denna veckan har jag ens varit sugen på något sött, jag som ätit godis och druckit läsk i stort sett varje dag det senaste halvåret. Det ska bli väldigt spännande att ställa mig på vågen i morgon bitti. Jag har ju inte rört mig direkt i veckan men mitt halva kilo som jag siktar på att kunna gå ner varje vecka borde jag ha blivit av med bara på att inte ha ätit godis.

I dag har jag

varit ute och gått några hundra meter och det kändes helt underbart.

Både att röra lite på kroppen och att få lite frisk luft i lungorna.

Jag mår bättre än igår men jag mår långt ifrån bra.

Jag kan inte låta bli att H E L A tiden observera hur hjärtat beter sig.

Ju mer jag tänker på det desto konstigare slår det. Såklart.

Emellanåt har jag massvis med flimmer men jag har även korta stunder då jag inte känner av hjärtat överhuvudtaget. Det är svårt att tänka sig att det är (förhoppningsvis) så det kommer att vara hela tiden om några veckor? månader?

Jag bryr mig inte så mycket om hur lång tid det tar innan jag mår bra igen men jag hade bra gärna velat ha besked på ATT jag blir bra igen......

Innan jag gjorde min operation

sa min läkare till mig att det var vanligt att man hade en hel del flimmer i upp till 3 månader efter operationen.

Han glömde nämna det faktum att jag skulle må ungefär 189 gånger sämre efter operationen än vad jag någonsin gjorde innan......

Dagens planering

Som jag skrev igår mådde jag riktigt dåligt hela dagen och det blev inte bättre framåt kvällen. Jag har sovit som en stock i natt och när jag vaknade i morse kom jag på mig själv med att vara rädd för att gå upp. När jag har hjärtflimmer känns det hyfsat när jag ligger ner och det är inte förrän jag reser mig som jag känner av det.
Det tog ca 20 minuter innan jag tog mod till mig och satte mig på sängkanten. Det kändes OK och efter många om och men vågade jag resa mig upp. Jag kände mig lite vimmelkantig i början men det känns betydligt bättre idag.
Jag måste lära mig att inte ha så bråttom. Jag vill ju inget hellre än att bli frisk men risken är jag förstör för mig själv genom att ta ut mig alldeles. Att må som jag gjorde igår vill jag aldrig göra igen och att vara rädd för att stiga upp på morgonen är inget jag önskar någon.

Idag måste jag ta mig in till Blodcentralen för att lämna PK-prov. Risken att få blodproppar i det behandlade området i hjärtat är oerhört hög och det är jätteviktigt att jag lämnar prov med jämna mellanrum. Jag måste äta min blodförtunnande medicin i 3-6 månader efter operationen så det kommer att bli en hel del nålstick framöver.

Så det är planen för dagen. Ta mig upp ur sängen och ut i bilen. Hitta en närliggande parkering och ta mig till blodcentralen. Känns överkomligt men jobbigt.

För mycket av det goda

blev det nog igår. Ja inte av det ätbara för där skötte jag mig exemplariskt!! En portion, vatten till maten istället för läsk och en bit av systerns goda chokladkaka hon gjort till fika.

Nej det blev för mycket av att vara uppe och hålla igång och idag har jag mått riktigt dåligt.
I morse när gick upp var jag alldeles vimmelkantig och hjärtat rusade iväg för minsta lilla.
Jag var tvungen att ta mig tillbaka till sängen och jag legat pall hela dagen.
Jag försöker verkligen att intala mig själv att det inte är något galet.
Det är ju inte ens en vecka sen jag opererades så jag kan ju inte förvänta mig att må bra.
Det är dock väldigt svårt att inte fokusera på det negativa när jag mår så här.
Jag fick en del papper med mig hem från sjukhuset och jag läste idag att ungefär hälften av de som genomgår "min" operation behöver ytterligare en för att bli helt symptomfria.
Måtte jag vara en av dem som I N T E behöver en till. Det vet jag nämligen inte om jag orkar med. Varken fysiskt eller psykiskt.

Jamen det går ju bra det här!!

Jag är en ganska otålig person som vill att det mesta ska gå i en rasande fart. Ju fortare desto bättre! Märkväl att jag sa det mesta - inte ALLT....

Därför var jag bara tvungen att ställa mig på vågen i morse för att kolla om det hänt något.

Jag skötte mig exemplariskt igår. En bra frukost, en frukt vid 10-tiden, en välkomponerad lunch, en knäckemacka och en kopp te på eftermiddagen, en bra kvällsmat och en smoothie framåt kvällen. Jag var lite sugen på något sött på eftermiddagen och i vanliga fall hade jag petat i mig några chokladbitar. Jag är stolt över mig själv att jag kunde stå emot sötsuget.

Trots att jag var så duktig igår var det ju litet otippat att jag skulle ha gått ner nästan ett helt kilo på en dag!! Med denna takten är jag ju färdig om två veckor!!

Skämt åsido, jag förstår ju att det är kroppen som släpper ifrån sig vätska nu i början och att det inte kommer att gå i denna takten fortsättningsvis  Och jag ska inte heller väga mig varje dag. Det ska göras på fredagar och inget annat. Annars finns risk att det blir en fix idé att väga sig varje dag och gudarna ska veta att jag har tillräckligt många fixa idéer redan......

I dag kommer det däremot att bli lite svårare att stå emot godsaker. Min syster fyllde år igår och vi ska fira hennes födelsedag i dag. Och så är det ju det där med lördagsgodis.....

För övrigt känner jag mig lite piggare för varje dag som går. Jag har lite ont i hjärtat, jag blir trött av minsta lilla ansträngning men jag försöker att vara uppe så mycket jag kan. Jag är rädd för att operationen inte lyckats varje gång jag känner att hjärtat rusar iväg men jag försöker att tänka positivt.

Nu är det slut på sötebrödsdagarna.....

Nu finns det bara en väg och det är neråt!!

Nu kanske ni tror att jag fått hjärnsläpp men jag menar faktiskt neråt.

Det sista halvåret har det ju bara gått uppåt.

Så förlåt mamma, Linda och Erik - jag vet att ni tycker att jag är snyggare i min nya kropp men jag håller inte med.

Inte mina favoritjeans heller.
Nej jag har inga jättetrosor på mig.
Det är jeansen som sitter för långt ner. De går inte längre upp......

Men vi gör såhär. Jag har under min sjukskrivning gått upp hela 14 kg!!! Innan jag blev sjuk vägde jag 60 kg till mina 171 cm. Idag väger jag alltså 74 kilo. Längden har jag lyckats hålla. Jag kan tänka mig att behålla 2 kg. Kanske var jag lite för smal innan. Men de 12 ska jag gå ner.

Om jag knappar in min vikt idag, min längd, min ålder och mitt kön på en BMI-uträkningsgrunka får jag fram följande resultat.

Min vikt i dag innebär att jag är överviktig. Både gällande BMI och fettprocent. Inte mycket överviktig men likväl överviktig.

Väljer jag att knappa in vad jag kommer att väga när jag gått ner mina 12 kilo ser mina värden ut så här:

Jag undrar lite varför normal och ideal inte sammanfaller när det gäller fettprocenten. Är det så många som har för lite fett?? Det där ska jag forska lite i någon gång. Fast den där fettsiffran tar jag med en nypa salt. Jag hade inte tänkt att ha så mycket fett. Jag hade tänkt att det mesta skulle vara muskler. Eller nåt.

Jag tror inte på att utesluta något ur min kost. Jag tror på att äta allt men inte alltid. Jag har bestämt för mig att jag läst nånstans att det ska ta lika lång tid att gå ner som det tog att gå upp samma vikt. Därför siktar jag  på att gå ner 0,5 kg i veckan med hjälp av träning. Och kanske lite mindre godsaker. Då tar det 24 veckor att gå ner mina 12 kg och jag är fix färdig till beach 2013. Jag kommer att väga mig varje fredag och mäta mig sista fredagen i varje månad.

Jag kommer inte att orka göra så många knop de närmaste veckorna men tänker börja så smått med att inte äta godis varje dag och tänka lite mer på vad jag stoppar i mig.

Bara för att det är så roligt har jag gjort en liten finurlig sak som visar mina framgångar här ute på högersidan.
Såklart lägger jag ut mina mått oxå. Jag utgår från dagens vikt och mått men kommer som sagt inte att köra på med full fart förräns jag är helt återställd.

Jag vill inte höra några "Du är fin som du är" "Ta det nu lugnt och tänk på hjärtat" och liknande. J A G trivs inte i min kropp som den är nu och givetvis kommer jag inte att göra mer än vad jag orkar och kan med tanke på min hälsa.

Vill ni däremot stötta och peppa mig går det alldeles utmärkt!!

Vid det här laget

har ni väl läst om min förra operation som jag länkade till i förra inlägget. Operationen jag gjorde i tisdags gick till på samma sätt. Skillnaden var att denna gången kunde jag bli medicinerad eftersom när det är en flimmerablation som utförs krävs det inte att patientens hjärta är opåverkat av medicin.
Jag hade en jättegullig sköterska som blandade ihop en sjysst cocktail av morfin, lugnande och muskelavslappnande. Inte så mycket så att jag somnade men tillräckligt för att ta bort den värsta smärtan.
För visst fasen gjorde det ont ändå men det var betydligt lättare att slappna av tack vare medicinen.

Tisdagens operation var längre än förra. 4 timmar höll de på att operera mig. Detta ledde till att jag hade en rejäl avtändning efter att ha legat med morfin i så många timmar. Hela min kropp ryckte i spasmer i ca en kvart efter att de kopplat väck medicinen. Mycket obehagligt men ändå helt klart värt att haft en någorlunda smärtfri operation.

Nu är jag som sagt hemma och jag är väldigt uppmärksam på hur mitt hjärta beter sig. Jag vet att det är vanligt att man har ganska mycket flimmer i upp till 6 månader efter operationen så jag försöker att inte noja för mycket när jag känner hur hjärtat rusar iväg emellanåt.Stundtals känner jag inte att hjärtat slår överhuvudtaget och det är en mycket märklig känsla efter att ha levt med mina hjärtfel i över 8 år.

Men nu har den definitivt börjat - min väg tillbaka till mitt jag!

Nu är jag hemma igen

och mår efter omständigheterna OK. Jag har såklart lite ont och är ganska trött men konstigt vore väl annars.

Jag orkar nog skriva mer om min operation i morgon så länge kan du läsa om förra operationen om du trycker HÄR!

Klockan är 03.30

och jag har gett upp det där med att försöka sova. Det är natten innan min operation och jag ligger på Lunds sjukhus.

Dagen som gått har varit fylld av blodprov, ultraljud på hjärtat som gjorts med en kamera via matstrupen och kontraströntgen på hjärtat.
Det där med kameran i matstrupen var ett moment som jag fasade nästan mer än själva operationen och jag ligger och försöker komma ihåg hur det kändes. Läkaren som utförde undersökningen på min hade i forskningssyfte gjort samma undersökning och visste således hur det kändes. Har var därför ganska frikostig med både bedövningsmedel och muskelavslappnande. När bedövningen först kickade in fick jag lite panik eftersom det kändes som om tungan svällde och fyllde hela munnen och gjorde det omöjligt att svälja. Sen fick jag lite Dormicum och blev behagligt lullig. Innan jag hinner reagera nämnvärt har jag sen en slang nerkörd i halsen. Jag minns att det kändes otroligt obehagligt precis när slangen skulle ner i böjen (ni fattar vad jag menar va?) men sen har jag svårt att greppa tag om hur det kändes. Räknas hjärnan som en muskel? Den verkar ha slappnat av den oxå....

Kontraströntgen var inga konstigheter och det var oxå dagens sista moment. Resten av eftermiddagen och kvällen kunde jag ohämmat ägna mig åt att ha ångest inför operation. Jag har ju gjort en likadan operation innan så jag vet vad som väntar.

Om några timmar blir jag "väckt" av nattpersonalen som ska börja förbereda mig för operationen. Eftersom den i värsta fall kan ta MÅNGA timmar ska de sätta dropp och kateter. Tanken på att behöva lägga sig i en jäkla gynstol ovanpå allt annat är inte särskilt lockande. Det är ju inte utan att man känner sig ganska utlämnad i allt det här redan.

För er som undrar hur operationen går till - jag skrev ett långt inlägg om det på min andra blogg den 30:e maj i år. Jag har ingen möjlighet att länka nu eftersom jag bloggar från telefonen men en länk till min andra blogg ligger ute till vänster en bit upp. Antingen får ni leta själv eller så får ni vänta några dagar så länkar jag när jag kommer hem.

Tiden står still......

Just nu räknar jag minuterna tills jag blir inlagd på måndag. Jag försöker febrilt sysselsätta mig med sånt som jag orkar men jag har jättesvårt att fokusera. Det enda jag kan tänka på är allt jag ska göra när jag mår bra igen.

Jag har blivit sockerberoende under min sjukskrivning. Det måste jag ta tag i. Men inte nu.

Jag har gått genom räkningarna för att allt ska vara klart innan jag blir inlagd. Bilförsäkring, fordonsskatt och julklappar på samma månadssjuklön blir inte roligt. Jag behöver börja jobba igen. Det känns som om jag förlorar bra mycket mer än 20% på att vara sjukskriven.

 Operationen kommer att gå bra och jag kommer att bli helt återställd. Jag kommer att bli helt återställd.

Visst??

Utdrag ur min läkares brev till Försäkringskassan

I dag fick jag hem en kopia på brevet som min läkare har skrivit till Försäkringskassan. De har inte ifrågasatt min sjukskrivning men tydligen är det standard att de kräver in ett intyg från läkaren när man varit sjukskriven i ett halvår. Det var ju inte den mest upplyftande läsningen i dag........

Februari 2013 låter V Ä L D I G T långt borta...........

Vid den här tiden

nästa vecka ligger jag förhoppningsvis på ett operationsbord i Lund för att äntligen bli av med mitt förmaksflimmer.
Igår hade jag en riktigt bra dag och jag tyckte själv att jag mådde bra. Jag har ju dragits med detta så länge att jag tror att jag har glömt hur det känns att må riktigt riktigt bra. Så även om jag inte skulle bli hundraprocentigt fri från mitt flimmer kommer det nog att bli en markant skillnad för mig i vilket fall som helst.
Det är med tudelade känslor jag tänker på min kommande operation Samtidigt som jag ser fram emot att äntligen bli av med mitt flimmer ser jag absolut inte fram emot själva ingreppet.
Att ligga vaken och vid fullt medvetande på en operationsbrits i flera timmar samtidigt som det utförs en smärtsam behandling på hjärtat genom en kateter i ljumsken är inte sådär jätteroligt om vi säger så.
Dagen innan min operation ska läkarna göra ett ultraljud på hjärtat genom matstrupen. Detta fasar jag nog ännu mer än själva operationen. Jag har otroligt lätt för att klökas och tanken på att få en slang nerkörd i halsen gör mig gråtfärdig. Jag har pratat med en sköterska som lovat att jag ska få både lugnande och bedövning men det där tror jag på när jag är lugnad och bedövad. Jag har nämligen i tydligt minne hur de lovade mig lugnande och smärtstillande innan min förra operation. Det visade sig att det enda jag fick var två Alvedon!! De kunde jag lika gärna varit utan.......

Undrar vad Freud hade sagt??

I mitten av juli började jag äta blodförtunnande medicin. Dels för att undvika att få blodproppar på grund av mitt förmaksflimmer, dels för att kunna genomgå min operation utan risk för stroke.
Inte en enda gång har jag glömt att ta tabletterna.
Inte en endaste liten gång.
Förrän nu.
Efter att jag fått kallelsen till operation har jag glömt att ta dem.
Inte en gång.
Utan TVÅ gånger.
Är det mitt undermedvetna som talar?
För mitt medvetna är det definitivt inte.

Hold on Ystad - I´m coming!!

På nyårsdagen i år bestämde jag mig för att jag skulle gå Ystad-Haparanda turochretur. Inte på riktigt då alltså.

Det är en sträcka på 3120 km och några uträkningar senare kom jag fram till att det motsvarade ungefär 8,5 km om dagen sju dagar i veckan. Med min steglängd motsvarar det 11 031 steg om dagen. Eftersom rekommendationen är att gå minst 10 000 steg om dagen ansåg jag att det inte skulle bli en omöjlighet att klara av denna uppgift. Föga anade jag att jag i mitten på maj månad skulle bli akut inlagd på HIA för ett allvarligt hjärtfel och genomgå en hjärtoperation två veckor senare. Inte heller anade jag att jag utöver detta allvarliga hjärtfel även hade förmaksflimmer som ytterligare en operation ska rätta till om exakt 11 dagar.

Trots alla dessa motgångar jag till dags datum traskat 2716,7 km vilket ger ett snitt på 8.6 km om dagen. Detta innebär ju faktiskt att jag ligger i fas med planeringen tillochmed lite FÖRE!!

Det är 52 dagar kvar till nyårsafton och jag har 403,3 km kvar tills jag åter är i Ystad. Om jag räknar bort 14 dagar för operation och återhämtning har jag således 32 dagar på mig att ta mig hela vägen fram. Det betyder att jag måste gå 12,6 km om dagen och det motsvarar lite drygt 16 000 steg/dag. Inte helt omöjligt att jag klarar det med andra ord!!

Det börjar dra ihop sig

och nu är det bara 14 dagar kvar tills min planerade operation. Igår var jag och kopplade på ett långtidsEKG, dels för att se hur mitt hjärta har hämtat sig efter förra operationen och dels för att kartlägga lite inför nästa operation. Innan de kopplade på själva grunkan gjordes ett vanligt EKG och det visade att jag hade extraslag på vart tredje hjärtslag. Innan operationen hade jag extraslag på vartannat hjärtslag. De försäkrade mig om att det behövde inte betyda att förra operationen var misslyckad, det kan ha varit andra omständigheter som gjorde att det såg ut så just igår. Jag får veta mer när läkarna studerat hur mitt hjärta har betett sig de senaste 24 timmarna.

Bara tanken på att det inte kommer att bli bra efter nästa operation gör mig gråtfärdig. Jag har så många planer på allt jag ska göra när jag återhämtat mig. Hela min kropp och mitt psyke skriker efter att få göra ett ordentligt träningspass, jag vill orka dansa runt i hela huset när jag hör en bra låt, jag vill kunna planera saker med min familj utan att riskera behöva ställa in för att jag inte mår bra, jag vill börja jobba igen och framför allt vill jag att allt ska bli som vanligt igen.

Om en vecka har jag varit sjukskriven i ett halvår och även om tiden på ett sätt gått otroligt fort har det samtidigt varit det längsta halvåret i mitt liv. De dagar jag mått riktigt bra kan jag räkna på mina fingrar, de dagar jag mått riktigt dåligt är tyvärr många fler. De senaste tre veckorna har jag haft flimmer i stort sett dygnet runt och det tar så otroligt mycket på mina krafter. Krafter som jag egentligen inte har. Krafter som jag ibland lyckas fylla på med hjälp av min familj och mina vänner.

Igår fick jag lite krafter av yngsta dottern i pappersform.

Mamma jag hoppas att du ska bli bra igen!!!! Kramar från Alice

Det hoppas jag med lilla gumman. Det hoppas jag med.....

Jag får ligga på is ett tag

Med tanke på att det enda jag orkar göra fram till nästa hjärtoperation är att gå på promenader lägger jag bloggen på is tills jag kan börja träna på allvar. Det är ju inte jättespännande för er att läsa om att jag gått 2 km i snigelfart si och så många gånger senaste veckan.

Min promenad mellan Ystad och Haparanda kommer jag dock att uppdatera även om allting talar emot att jag kommer att hinna fram och tillbaka innan årets slut.

Jag hojtar till när jag är redo att dra igång med min återhämtning!!

På återseende!

PS Jag bloggar som vanligt på min andra blogg som du hittar här!!

Rapport från vecka 33

Måndag - dålig dag. Vilade större delen av dagen för att orka gå på bio på kvällen.

Tisdag - mådde ganska bra och orkade med två promenader i hyfsat tempo. På morgonen gick jag 2,69 km med ett tempo på 10.24 min/km. Kvällspromenaden blev lite kortare  och snabbare nämligen 2,56 km med ett tempo på 9.48 min /km.

Onsdag - vaknade med lite hjärtflimmer så jag tog med mig barnen ut på morgonpromenaden. Det blev en runda på 3.15 km med tempot 13.10 min/km. På kvällen mådde jag betydligt bättre och det blev en kvällsrunda på 3.69 km med tempot 10 min/km.

Torsdag - mått skit hela dagen och knappt tagit mig ur sängen.

Fredag - En bra dag i det stora hela.Gick på långpromenad med barnen på förmiddagen. Inte för att de hade orkat bära mig hem om det hade hänt något men det känns ändå tryggt med sällskap. Sen vet jag att det inte är någon risk att jag går för fort när jag har dem med mig....... Det blev en runda på 5.14 km och vi höll ett tempo på 11.43 min/km. På kvällen tog jag med mig sambon istället. Han hade nog inte heller orkat bära mig hem om det hänt något men vi fick en trevlig stund för oss själva. Vi traskade 4.29 km i ett tempo av 10.52 min/km.

Lördag - helt OK dag men på kvällen fick jag hjärtflimret from hell. Därför blev det bara morgonpromenad och den blev 4.27 km lång i ett tempo av 11.29 min/km.

Söndag - Mått oförskämt bra hela dagen och kvällen. Då gäller det att passa på att vara aktiv så det blev en morgonpromenad på 2,92 km i 10.07 min/km-tempo. Sen cyklade jag en runda med Alice. Vi cyklade 5.39 km i ett 4.22 min/km. Givetvis blev det en kvällspromenad för att avrunda denna fantastiska dag. Den slutade på 2,36 km i ett 10.23 min/km-tempo.

Sammanfattning av veckan:

9 promenader
1 cykeltur

Jag är nöjd med min vecka.

Rapport från vecka 32

Hela förra veckan mådde jag hyfsat och jag kom ut på minst en promenad per dag.
Vissa dagar orkade jag gå längre och några dagar orkade jag till och med gå två promenader.

Allt som allt traskade jag 73 982 steg vilket motsvarar 52.5 km.

Om inte om funnits skulle jag ha gått 2 742 842 steg för att ligga i fas med min promenad mellan Ystad och Haparanda.

Men eftersom nu om och mitt hjärta är med i bilden har jag gått 2 604 501 steg alltså 329 659 steg "för lite". Det är helt OK tycker jag och det är inte alls omöjligt att jag kan klara av vad jag föresatt mig att göra.

Och om jag inte klarar det är det oxå OK. När jag bestämde att jag skulle genomföra denna promenaden hade jag ju ingen aning om att jag skulle genomgå två hjärtoperationer.......

Dagens promenad

Morgonpromenaden gick över förväntan. Det kändes jättebra de två första kilometrarna och jag trodde att jag kanske skulle kunna öka på rundan idag. Men orken tog slut och jag vek av på det vanliga stället.

Men inget flimmer varken under eller efter promenaden. Så det blir kanske en liten runda ikväll oxå.

Hur kan något som det tog mer än två år att bygga upp falla sönder på mindre än två månader??

Jag har så länge jag kan minnas haft ont i ryggen.

Varje gång jag som barn klagade över detta sa min pappa: Du har ingen rygg. Du har bara ett snöre som rumpan hänger i.

Rygg eller snöre - ont har jag haft i alla fall.

Jag har alltid varit aktiv. Som barn i slutet på 70-talet och i början på 80-talet var man aktiv. Ute och härjade med kompisar varje dag, cyklade, klättrade i träd och byggde kojor. Inget stillasittande vid en dator eller en TV här inte. För det var ju i de stillasittande situationerna jag fick ont. I skolbänken, på söndagsmiddagen hos mormor och morfar och på de hårda kyrkbänkarna som barnkören jag sjöng i satt när prästen predikade.

Genom åren blev min smärta en del av min vardag och ska jag vara ärlig glömdes den ofta bort. Men såhär i efterhand - när jag ser tillbaka - förstår jag ju att den ofta gjorde sig påmind på sätt jag inte förstod då. När jag var 19 började jag jobba inom äldreomsorgen. Kanske inte det bästa yrkesvalet för en halvtaskig rygg. Redan när jag var 24 blev jag sjukskriven första gången. 9 månader gick jag hemma med en muskelinflammation i min högra axel.

När jag väntade mina tvillingar blev jag JÄTTESTOR och hade såklart ont både här och där. När jag väntade nästa barn 3 år senare fick jag foglossning redan i vecka 14.

2006 bestämde jag mig för att vidareutbilda mig på högskolan. Jag hade mycket egentid och tränade regelbundet på gymet. När jag skrev min kandidatuppsats fanns det inte tid för sådan lyx som egentid och jag slutade träna. Från morgon till kväll satt jag vid datorn och skrev. Skrev, skrev och skrev. Jag fick pris för bästa uppsats i samband med examen. Och ont i ryggen.

Efter min examen började jag jobba heltid på stormarknaden som jag jobbat extra på under hela min studietid. Efter några veckor började ryggontet försvinna för att ersättas av något mycket värre. Hela området mellan mina skuldror blev alldeles bortdomnat. En otroligt obehaglig stickande känsla som inga värktabletter rådde på blev min ständiga följeslagare.

Till slut blev jag tvungen att uppsöka läkare. Redan när jag tog av mig tröjan säger läkaren: Du har ju skolios! 

Men varför sluta där? En skiktröntgen visade att jag även hade en åkomma som heter Scheuermanns.
Ni har säkert sett gamla tanter och farbröder som är så kutryggiga att de nästan går dubbelvikta? Så blir ens rygg på äldre da´r med Scheuermanns om man inte tränar.

Jag gick sjukskriven i 3 månader och har de senaste två åren tränat upp min rygg så att jag har varit i stort sett fri från symptom det senaste året.

Men det där är ett minne blott nu. Eftersom jag inte kan träna - jag kan på sin höjd gå en rask promenad eller cykla en runda - är jag nu tillbaka till utgångsläget fast lite värre. För inte nog med att hela mitt skulderparti är helt bortdomnat - jag har även ont i ryggen eftersom jag ligger så mycket i sängen de dagar jag har flimmer.

Jag försöker verkligen att hålla modet uppe. Jag hoppas och tror att jag efter operationen kommer att bli helt återställd vilket innebär att jag kan börja leva och träna som vanligt igen. Fast ibland känns det så himla långt iväg. Först ska jag få rätt värden, sen ska jag läggas in, sen ska jag opereras och sen ska jag återhämta mig. Jag som inte ens har återhämtat mig från förra operationen som gjordes för lite drygt två månader sen.

Och sen ska jag alltså börja om från början igen. Jag vet att jag klarar det. Jag har gjort det en gång innan. Jag kan göra det igen. Det får ta den tid det tar.

Jag ska tillbaka till mitt jag......

Tydligen trivs min kropp på botten.....

Måndag innebär provtagning.

Operationen jag ska göra innebär en förhöjd risk för blodproppar. För att minska risken för att få en stroke äter jag sedan snart 4 veckor ett läkemedel som heter Waran. Waran gör blodet tunnare och detta mäts genom ett PK-värde. När jag började äta medicinen var mitt värde 1.1 och nu efter snart 4 veckors behandling är det............fortfarande 1.1.

Innan det blir aktuellt med operation måste jag ligga på ett PK-värde mellan 2 och 3 i minst tre veckor. Så någon operation blir det ju inte den närmaste tiden......

Eftersom jag låg till sängs hela dagen igår skriker min rygg efter träning. Målet är att ta mig ut på en promenad efter kvällsmaten. Fast vad jag skulle vilja göra är att ställa mig på min crosstrainer en timme och svettas lite..... Tänk att man kan längta så mycket efter ett riktigt träningspass.

När man är nere på botten finns det bara en väg och det är uppåt!

Idag har jag haft en riktigt riktigt dålig dag. Jag har inte kunnat röra mig utan att få flimmer. I stället för att bli alldeles uppgiven har jag legat och tänkt på hur det ska bli efter min nästa operation.

Då föddes idén till denna bloggen. Det kommer att bli en sorts dagbok för mina framsteg. Förhoppningsvis är det framåt alla steg ska gå efter min nästa operation. Det är här jag ska sätta upp mål för min träning och utmana mig själv. Och det är här jag kommer att dela med mig till er.

Läkarna säger att jag på sikt ska kunna leva precis som vanligt.

Jag tror att desto bättre skick jag är i innan nästa operation desto snabbare kommer jag i form igen efter operationen.

Så de dagar jag orkar gör jag vad jag kan - och de dagar jag inte orkar göra något planerar jag för morgondagen.

Välkomna att följa med mig på min resa!